Jag verkligen älskar julen och försöker frossa i den så mycket jag kan, från det att jag tjuvstartar i slutet av november hela vägen till tredttondagen, så är det ju för mig. Då får jag sleva skinka, äta kalkon, njuta av väldoftande tunnbröd, dricka must och kika massor av julfilm.

Oftast blir det samma klassiker jag kör varje år (även om jag roterar utbudet och klämmer in någon ny här och där). Det är ju inte svårt att förstå varför filmbolagen så gärna vill göra julrullar. Får de till en klassiker, så kommer den ses om och om igen i decennier framöver. Särskilt i dessa streaming-tider är det fina pengar som står på spel och följdaktligen dräller det av julrullar.

Bland mina favoriter hittar vi såklart Home Alone och Gremlins samt att jag anser att Tomten är far till alla barnen är fullständigt jävla fenomenal. Ändå är det en annan film jag har kommit fram till är allra bäst, och det är National Lampoon's Christmas Vacation. Såg om den så sent som i lördags och oj vad den står sig.

Det är så vansinnigt tidstypiskt men ändå relaterbart, Chevy Chase är i absolut storform och det är ljuvliga biroller med bland annat Johnny Galecki (Leonard från Big Bang Theory) och Julia Louis-Dreyfus (Elaine från Seinfeld). Vartenda år hittar jag något nytt att skratta åt, och det är en perfekt blandning av sött och salt.

Att kika på den var dock inte helt enkelt, av de streaming-tjänster jag har (på tok för många), fanns den bara på Viaplay. Men med det sagt, vill du komma i julstämning och bara trivas en stund, så se till att kika på National Lampoon's Christmas Vacation.

Vilken är din favoritjulfilm (ja, Die Hard är definitivt en julrulle)?

Sedan många år tillbaka tycker jag att The Game Awards är den koncentrerat enskilt roligaste speltillställningen på hela året. Visst är det kul med presskonferenser, men de handlar vanligtvis bara om ett format och går i turbofart där allt bara handlar om marknadsföring.

The Game Awards ger lite mer utrymme för vanliga människor att synas och få uppmärksamhet för konsten de skapar, och har ett lägre tempot samt ett upplögg som bjuder på överraskningar. Därför hade jag bunkrat upp med tilltugg och bärs inför en heltkväll som sades bli lite mer koncentrerad än vanligt. Här är mina intryck.

[MINUS] Jag är och förblir skeptisk mot priser som röstas fram på det här viset. De titlar som vinner är oftast de som sålt bäst, vilket dock inte alls är samma sak. Det handlar inte om att jag inte unnar Elden Ring eller God of Ware: Ragnarök priser, men för få har spelat exempelvis A Plague Tale: Requiem och Turtles: Shredder's Revenge för att de ska ha någon chans. De populära spelen storslammar därmed på ett sätt som kostar lite spännaning.

[PLUS] Vilken vansinnig mängd intressanta utannonseringar vi fick. Nytt Crash Bandicoot, Death Stranding 2, Hades II, Judas, Armored Core VI och mycket, mycket annat. Spännande titlar, stora överraskningar och rejäl variation. Mycket trevligt.

[MINUS] Geoff Keighley hade i år lovat att det skulle bli mindre långrandigt och en aning mer effktivt med runt 2,5 timmars program. Det sprack redan vid första utdelningen som tog i runda slängar 20 minuter efter ett vansinnigt långt anförande av vinnaren Christopher Judge (Kratos). Sammantaget blev showen därför lika lång som vanligt.

[PLUS] Det är ofta hårda ord i kommentarsfälten när det snackas spel och hårdvara. Därför är det så trevligt att se alla hänga tillsammans och bara ha kul. Reggie Fils-Aime satt exempelvis bredvid Phil Spencer medan Shuhei Yoshida postade en kompisbild från eventet på Twitter. Till syvende och sist är det bara en massa människor som älskar spel och har det gemensamt. Det borde vi minnas oftare även om någon har fräckheten att gilla live service-titlar, tycka att Fortnite är världens bästa spel, lira på "fel" format eller vägra röra annat än fysiska utgåvor. Vem bryr sig egentligen?

[MINUS] Jag tycker inte och har heller aldrig tyckt att musik fungerar i The Game Awards. Det är ofta för ny musik från spel som för få därmed lirat eller band som inte är tillräckligt intressanta. Det hade varit betydligt fiffigare med lite mer retro av melodier "alla"" känner igen och har varma känslor kring.

[PLUS] Josef Fares, killen på blås i orkestern på slutet och Reggie Fils-Aime verkade ha roligast av alla under kvällen. 

[MINUS] Bill Clinton-idioten. Eftersom sabotage nu tydligen är en grej även i The Game Awards, hoppas jag på bättre vakter och att kameran direkt byter vinkel medan fåntrattarna kastas ut. Ingen uppmärksamhet på detta vis.

[PLUS] The Game Awards är fortfarande årets höjdpunkt när det kommer till tre koncentrerade timmar TV-spel. Det är väldigt kul att få ansikten på folk, följa prisutdelningarna och sitta och gapa till stora överraskningar. Jag kommer definitivt se nästa år med.

Elden Ring och God of War: Ragnarök blev de stora vinnarna i år, och det är svårt att säga annat än att det är välförtjänt.

När James Gunn och Peter Safron bekräftade att de tackat ja till att modernisera och knyta samman DC-universumet samt framför allt lyfta kvaliteten, var det många som blev nyfikna. Warner själva yxade innan projekt till höger och vänster, och hur mycket skulle egentligen knytas samman? Allt? Hur blir det isåfall med The Batman och Joker: Folie à Deux som rimligen är helt fristående?

Det har ju varit en av styrkorna med DC:s filmer och serier just att de inte har suttit ihop, det har gett möjlighet att slippa ta hänsyn till frågeställningen varför inte Superman bara flyger in och fixar allt när saker kör ihop sig. Nåväl, ett sammanhängande DC-universum låter ändå kul, och det verkar som att Gunn och Safron kommer ta sitt uppdrag på absolut största allvar.

Nu ryktas nämligen att de slaktar i princip allt. Inget blir kvar. Rubbet rebootas. Det är inte samma sak som att Henry Cavill därmed får sparken som Superman bara månaderna efter att han gjort comeback (även om det kan bli så), men att han kanske snarare får reboota sin egen superhjälte. Däremot verkar Gal Gadots Wonder Woman hänga löst (även om det kan vara samma sak där med, en omstart av henne) och vad som händer med Black Adam är också oklart.

I fallet Jason Momoa och Aquaman, så gick det rykten för några veckor sedan om att han skulle spela Lobo. Många undrade hur det skulle gå till med tanke på att han ju är Aquaman, skulle han spela två karaktärer i samma universum? Men rebootas rubbet så får det ju en naturlig förklaring, hans Aquaman ryker helt enkelt.

Denna typ av reboots är inte helt ovanliga i seriernas värld och DC-universumet har startats om två gånger. Sannolikt är det något sådant som händer nu, fast i filmvärlden. Genom att starta från noll finns inget spretigt bagage att ta hänsyn till, utan allt får den vision Gunn och Safron tänkt sig. 

Medan jag verkligen skulle sörja om Henry Cavill får sparken redan innan han hunnit dra på sig sin trikå igen, känns tanken på en DC-omstart spännande. Det skulle kunna ge en massa nya, intressanta karaktärer som hänger ihop på ett mer vettigt sätt eftersom det funnits en övergripande plan redan från start som sträcker sig åtminstone tio år in i framtiden.

Jag väljer därför att hoppas att detta faktiskt stämmer, men att DC ändå fortsätter vara något som tillåter sidoprojekt såsom just The Batman (det får gärna finnas en andra Batman med i det delade universumet som inte är Robert Pattinson). Jag hoppas även att de karaktärer som stått relativt separata som Gunns egen Peacemaker och Shazam samt kommande Blue Beetle kan hitta en plats i det nya univerumet utan alltför mycket knussel... samt alltså att Henry Cavill får återvända som karaktären han föddes att spela.

Då tror jag det här kan bli riktigt, riktigt bra - även om det kommer bli något rörigt år innan omstarten är på plats med kommande filmer som Flash och Aquaman and the Lost Kingdom som eventuellt tillhör ett redan dödförklarat universum.

Zack Snyders DC-universum ryktas vara på väg bort och det är oklart vad som, om ens något, överlever rebooten.

Det är samma sak varje år, något spel måste ju faktiskt vara den sista stora titeln som lanseras. Nu vet jag väl inte om jag skulle klassa High on Life som ett AAA-spel (för det är det inte), men nog sjutton ser det ut att bli ett spel av det som förr i världen (för några år sedan) brukade kallas AA-spel.

Vi snackar alltså om ett spel som vars koncept tagits fram av Rick and Morty-medskaparen Just Roiland, vilken även rapporteras ha varit högst delaktig under utvecklingen. Roiland är även med och gör röster, och allt vi fått se hittills skvallrar om ett riktigt udda, actionfyllt och underbart smart spel med ljuvlig design. 

Recensionskoden är på väg inför premiären (ingår trevligt nog med Game Pass) lagom till Lucia, och sannolikt gör detta också High on Life till den sista hyggligt stora lanseringen i år. Vad jag tycker om det, återkommer jag till i vår recension i god tid innan premiären. Jag hoppas att ett ändå fint spelår får avslutas med stil.

Fräsig design och till synes hektisk action blandas i High on Life.

Jag och tanten köper med oss ohemula mängder grejer från USA varje gång vi reser dit. Ofta åker vi med två praktiskt taget tomma resväskor (innehållandes två mjuka resväskor) och halvtomt handbagage. Sedan fyller vi upp fyra stora resväskor till maxgränsen på 50 pound styck, maxar handbagaget samt kompletterar ofta med något mer ändå. Och det brukar likt förbannat vara tajt, trots att vi alltså reser hem med över 100 kilo packning.

Så vad är det som väger och tar sådan plats då? Det brukar vara allt möjligt faktiskt. Bland annat sådant som kläder och skor, men även böcker, serietidningar, brädspel och liknande. Men allra mest plats tar nog våra ätbara grejer. Det brukar vara allt möjligt, dels sådant som vi tycker är gott (inte minst godis såsom Twizzlers Cherry Bites, Swedish Fish samt massor av $1-askar med Junior Mints och liknande), dels sådant som är nytt och spännande som vi bara vill testa. Dessutom köper vi alltid en hel del hundgodis, vilket amerikanerna är rysligt bra på. Och några pavor bourbon är ju inte heller fjäderlätt.

Men det finns också en del mer udda grejer som alltid åker ner i väskan, och dit hör bland annat en jumboburk med Tide. Ett tvättmedel som i Sverige förmodligen är mest känt för roliga TV-reklamer och att det var en grej bland kidsen att käka detta för några år sedan.

Jag gissar att orsaken till att det inte säljs i Sverige (och EU?) är att det inte på långa vägar klarar de miljökrav vi har i vår del av världen. Och det sympatiserar jag med fullt ut. Ändå tänker jag på fullaste allvar hävda att jag köper dem för miljöns skull. Låt mig förklara.

Mitt normala tvättmedel hemmavid är Grumme, vilket oftast preserar väl i tester och är bland det bästa du kan välja sett ur ett miljöperspektiv (samt är dessutom tillverkat i Sverige). Men det finns riktigt jävliga fläckar ibland som andra medel går bet på. Oftast märker jag något missat först efter en tvätt, varpå jag sedan får köra plagget igen och försöka behandla med Vanish eller liknande.

När jag varit i USA längre perioder, har jag dock alltid köpt tvättmedel för att kunna tvätta på resande fot, och noterat att plaggen blir rent oavsett tvättemperatur. Det beror såklart på deras mer potenta tvättmedel. Och av den anledningen står det alltid en burk Tide hemma hos oss sedan något år tillbaka. När jag ska köra något plagg som jag misstänker kommer vara svårt att få rent, så är det bara att välja Tide den gången.

Precis just så var det under kvällen när ett par jeans fått en oljefläck (smorde garagedörren) och en av mina favorittishor fick rejäl fläckar av soja. Det var bara att dra igång maskinen på låg temperatur, med en Tide-kapsel, och som vanligt resulterade det i kliniskt rent. Jag vågar påstå att jag räddade åtminstone tishan från att kasseras tack vare Tide, något som i slutändan gjorde det till ett mycket bra miljöval. 

Grumme fortsätter vara mitt givna standardmedel och sisådär 19 tvättar av 20 är just Grumme. Men när olyckan varit framme är jag enormt tacksam att jag har Tide hemma och dessa knalligt orangea burkar kommer därmed fortsätta vara något jag köper med mig hem från USA, hur stolligt det än kan verka att flyga hem med något så osexigt trist som tvättmedel.

Usel föda, vad kidsen än säger.