Jag gissar att jag inte är den enda som följer utvecklingen i vår närhet efter att Ryssland startat sitt vanvettiga krig mot Ukraina. En horribel tragedi på många sätt, där rubriker som att en tremånaders baby under helgen strykit med av rysk terrorbombning blivit vardagsmat. Det kanske läskigaste är att se med vilken frenesi ryska botar och medlöpare sprider konspirationsteorier och försöker skapa osäkerhet, rykten och alternativa tolkningar av det som händer.

Ta bara Putins skenheliga tal alldeles nyligen där han deklarerade att områden han inte ens kontrollerar nu är en del av Ryssland efter fullkomligt sanslösa skenval där varenda kotte kunde se att det inte gick rätt till (genomskinliga urnor där folk släppte ner fullt synliga valsedlar under vapenbevakning). Det krig som från början handlade om att bekämpa hans hittepå-nazister i Ukraina, har fått allt fler knäppa förklaringar och just nu handlar det om att väst vill utplåna Ryssland.

Nåväl, just nu går det lyckligtvis rejält ont för Ryssland vars militära utrustning verkar underprestera i princip rakt igenom. Men vintern är på gång och delar av Ukraina kommer få svårt att klara temperaturerna på grund av bombad infrastruktur. Det fick sidan Cornucopia (absolut bäst i Sverige för den som vill läsa om vad Ukraina har för sig i kriget) att efterlysa en insamling vinterutrustning som ukrainarna själva efterfrågat. Två av punkterna löd "Vintersockar/ullsockar" och "Långkalsonger ... till soldater" - något som fick mig att reagera.

I Östersund tillverkas nämligen vad jag anser vara de bästa ullställen som existerar, nämligen Woolpower. De gör ett tyg som heter Ullfrotté, vilket tidigare också var företagets något osexigare namn. Kort sagt frotté i ull, vilket dels gör det väldigt luftigt, väldigt bekvämt och med ullens goda värmande och ventilerande egenskaper. Det här har i sin tur fått svenska försvaret att satsa stenhårt på detta.

Eftersom fabriken faktiskt ligger i Östersund, runt två kilometer från vart jag bor, så har de också fabriksförsäljning. Där kränger de sortimentet, men även plagg som har skönhetsfel. I princip alltid sådant som överhuvudtaget inte ens går att se för ett otränat öga (någon söm som är lite skev eller liknande). Dessa säljs vanligtvis till otroligt låga priser.

Jag fick en idé. Jag kollade runt med polarna om de ville vara med och samla in pengar för att köpa Woolpower-sockar och långkalsoner till ukrainska soldaterna, 200 spänn per skaft. Det ville de flesta. Kollade även med närmsta släkten, som också var på. Tänkte att jag tar och kastar ut det på Twitter också för att se om någon fler ville vara med... och det kan man lugnt säga att folk ville.

Hela fredagen rasslade det in Swish-pengar, och några hjälpte också till på sin kant med att värva andra. Även här på redaktionen var det några som ville vara med, liksom flera före detta Gamereactor-medarbetare. I slutändan stannade beloppet på 15 450 kronor efter bara ett halvt dygn, varpå jag drog i bromsen för att det inte skulle bli helt ohanterligt för mig. På lördagen åkte jag till Woolpowers fabriksförsäljning och handlade de efterfrågade produkterna. Resultatet blev runt 50 par sockar och nästan lika många långkalsoner i Ullfrotté som nu ska skickas till Ukraina via Ukrainska Föreningen Jämtland Härjedalen.

Efter att ha handlat fotade jag looten och kvitton samt lade upp ett tackbrev till alla som varit med. Allt som allt ett ganska schysst tillskott. Så varför berättar jag detta? Jo, dels för att det vedervärdiga kriget skulle behöva ta slut förr snarare än senare och att vi alla bör vara medvetna om eländet, men dels också för att visa att alla faktiskt kan bidra på ett ganska enkelt sätt. Själv har jag fått lite blodad tand och tänkte försöka göra om bedriften i november, men då med målet att köpa en pickup istället, något som också efterfrågas.

Såhär ser runt 50 sockar och 50 långkalsonger värda 15 353 kronor ut, snart på väg till Ukraina.

För ganska precis ett halvår sedan skrev jag en artikel som hette Dags att dra ur proppen för Stadia. Titeln säger det mesta, men den togs inte särskilt väl emot, och flera läsare förklarade att jag var helt fel ute och förklarade att Google lovat att inte lägga ner sin tjänst. Delar av texten rent av översattes på en del internationella forum, där det också deklarerades att jag var helt snedseglad.

Det finns såklart inget sätt att säga det på utan att låta dryg, men; vad var det jag sade? Google har nu alltså deklarerat att de lägger ner sin satsning och återbetalar alla kunder investeringarna. Sannolikt ett relativt billigt sätt att göra det på eftersom antalet kunder trots allt var ganska få, men hade blivit desto argare om allt de köpt bara slungades bort.

Så vad var det som gick fel då? Som jag skriver i artikeln ovan, så var tekniken faktiskt kanonbra, och därmed fanns förutsättningarna för något riktigt lyckat. Däremot stod det tidigt klart att Google överhuvudtaget inte förstod spelbranschen. Jag var tidigt inne i Stadia-svängen, men spelade allt mindre i takt med att det i bästa fall handlade om sådant som var aktuellt till andra format - men i sämre versioner.

Och Google gjorde sannerligen heller inga ansatser till att visa att de fattade hur gamers resonerar, när de försökte sälja fullprisspel man inte fick äga. En stor del av skulden faller på Stadia-bossen Phil Harrison, som för Stadia varit lika illa som Ken Kutaragi var under Playstation 3 och Don Mattrick under sena Xbox 360- och tidiga Xbox One-eran. Som analytikern MauroNL uppmärksammar, har Phil Harrison ju dessutom varit varit hos både Sony och Microsoft - med klent resultat.

Phil Harrison

1992-2008: Quit after disaster PS3 launch

2008-2010: Infogrames/Atari, filed for bankruptcy in 2013

2010-2012: Gaikai, bought by Sony

2012-2015: Quit after disaster Xbox One launch

2018-2023: Google Stadia closes in less than 5 years

Hade Stadia haft ett Game Pass-liknande upplägg och intressanta spel, tror jag det hade kunnat gå riktigt bra. Nu är det istället Microsoft och deras Xbox Cloud Gaming samt Amazons satsning på Luna som utgör de stora alternativen inom moln-streaming för spel. Och de tycks lyckas betydligt bättre, även om Amazon fortfarande inte har spelen.

Jag gillar som sagt tekniken bakom Stadia. Även om Xbox Cloud Gaming och Amazon Luna fungerar närmast chockerande bra idag, tycker jag fortfarande att Stadia var det främsta alternativet. Däremot hade Stadia det absolut sämsta upplägget för spelköp där man alltså visserligen ägde spelet, men bara om Google fortfarande hade servrarna igång, samt en total oförståelse för vilka funktioner och titlar gamers vill ha samt hur ett levande community ska skötas.

I januari är det godnatt för Stadia. Spel-streaming lär leva vidare och bli allt större, men den kakan kommer Google inte vara med och dela på.

Jag minns faktiskt inte varför, men på 80-talet hade politikerna bestämt att svenska folket absolut inte kunde hantera kommersiell TV. Trycket blev dock allt större och till slut kom man på att det skulle införas på test för att se om svensken överlevde eller ej.

Av oklar anledning var vårt område i lilla Östersund med i pilotprojektet (trots att min far i bostadsrättsföreningens styrelse då röstat nej - så tack för de övriga grannar), och vi var alltså bland de första som hade kabel-TV i Sverige. Bland det första jag överhuvudtaget minns att jag såg var en Juicy Fruit-reklam som sedan följdes upp av wrestling.

Det här var något jag bara sett i ostiga 80-talsrullar tidigare och jag satt som förhäxad framför "Million Dollar Man" Ted DiBiase som pressade ner dollarsedlar i truten på sin besegrade motståndare Honkey Tonk Man. Jag föll pladask (trots min fars predikningar om hur osmakligt det var) och än idag älskar jag amerikansk fribrottning, även om jag senaste åren främst följt WWE-konkurrenten AEW.

Allra bäst gillade jag Hulk Hogan som tillsammans med Optimus Prime blev min ledstjärna här i livet, och fortfarande är i viss mån. Även nu sitter jag med en signerad Hulk Hogan-tavla bakom mig, har Hogan-prylar i mitt nördaltare, har besökt hans egna butik i Tampa och faktiskt även träffat honom för en pratstund. Dessutom är det få saker som ger mig samma akuta gåshud som hans klassiska ledtema Real American.

Det vankas som bekant mörkare tider och om bara några veckor är det dags för den där underbara helgen då vi slår över till vintertid och på kuppen får en extra timme sovmorgon. Även om jag spelar flitigt med brädspel året om, är det just på vintern jag spelar allra mest, just för att det är så otvunget att hänga inomhus då.

Vi har en hel trave nya brädspel på väg till redaktionen och därmed även en artikel där vi recenserar dem. Förhoppningsvis kan vi bjuda på en laddning brädspelstester tidigt i november så du vet vad du ska satsa på till julledigheten när släkt och vänner ramlar över.

Patchwork är ett av dem som ska testas. Vilket brädspel lirar du själv mest för tillfället?

Satt just och kikade på ett nytt klipp från den kommande TV-serien Wendesday, vilken handlar om just Wednesday, dottern hos den något udda familjen Addams. Dessa har har såklart filmatiserats flera gånger, och min far älskar den gamla svart/vita showen, medan jag föredrar 1991 års The Addams Family. Och Fester's Quest.

Sistnämnda är ett NES-spel från sent 1980-tal som jag tyckte väldigt mycket om när det begav sig. Bra action, roligt upplägg och underbar musik. Blev sugen på att spela, men insåg snart att det var halvt omöjligt. Eftersom det är en licensprodukt där Sunsoft gjorde spelet, rättigheterna till familjen Addams hör någon annanstans och sannolikt har även Nintendo ett finger med i spelet (bokstavligt talat) någonstans.

Det här gör att det är ett av alldeles, alldeles för många spel klassiker som inte går att uppleva annat än genom att köpa kassetten, damma av sin NES och sedan lira i uselt skick på en platt-TV som inte alls är gjord för tekniken. Eller pirata det.

Sistnämnda är inget jag vill uppmuntra till, men ärligt talat måste det snart hända något med detta problem. NES-spelen går trots allt lätt att köpa och i värsta fall ladda hem, de kommer inte försvinna. Men hur blir det med exempelvis Scott Pilgrim, Turtles-titlar och liknande, spel som i många fall bara lanserats digitalt eller som samlarutgåva från någon mikroutgivare?

I fallet Fester's Quest har jag nu gottat mig åt spelet på Youtube, men det är hög tid att ta det här problemet på allvar. GoldenEye 007 gör snart mirakulöst comeback, men det hör verkligen till undantagen, och mycket av det du spelar idag är sådant jag befarar att du kommer få väldigt svårt att avnjuta i framtiden eller kunna visa för dina barn.

Vill du lira Fester's Quest? Det är tyvärr i princip bara att glömma om du inte är spelsamlare.