Sen på konsolen: A Link to the Past

Fram tills nu i veckan har jag aldrig ägt en enda Nintendo-konsol och jag har ej heller kört några relaterade spel. Kort sagt så är det en gigantisk vit fläck på spelkunskapskartan. Var oerhört sen på konsoler rent allmänt, körde allting på PC tills jag skaffade mitt PS3 för bara några år sedan. Sen dess har jag inskaffat både PSP, Vita och nu äntligen ett Nintendo DS som jag tänkte använda för att ta igen lite gamla klassiker.

Först ut är Link to the Past, vilket kändes som en bra start. Ett av världens bästa spel enligt många. Tänkte se om spelet är tidlöst kanonbra eller bara något som håller på grund av ett par guldkantade nostalgiglasögon. Efter att ha spelat några timmar så lutar det åt det första.

Spelet är charmigt som satan. Allt från den tjusiga grafiken till den mycket uppmuntrande musiken. Även om jag har haft lite trassel med att lära mig Nintendos knappupplägg så känns kontrollen väldigt stabil samtidigt som det är utmanande (antagligen är jag kass). En av de sakerna jag uppskattar allra mest är dock känslan för detaljer som skiljer ett bra spel från ett väldigt bra spel. Regneffekterna i början är strålande än idag. Jag fullständigt älskar den där lilla Wile E Coyote springandet som en del fiender gör när man puttar ned dem till avgrunden. Små saker som det. Diggar att fienderna är många och fantasifulla. Att traggla sig igenom dungeonsen är nästan alltid fett värt det iom glädjen att hitta nya föremål och tillfredsställelsen att uppgradera hälsan.

Jag har långt kvar i spelet. Tror jag. Har aldrig ens sett åt spelets håll tidigare så allting är nytt. Men än så länge bådar allting gott! Antagligen kommer A Link to the Past att demonstrera att bra speldesign är odödlig.