Svenska
Blog
Ostlördag- Dredd (2012)

Ostlördag- Dredd (2012)

Skrivet av jonte91n den 16 augusti 2015 kl 01:28
This post is tagged as: Ostlördag, Dredd

Ostlördag igen! Tänkte fira helgens ankomst med att se en actionfilm jag för en gångs skull inte sett tidigare. baserad på en serietidning jag aldrig läst. Och en ganska ny en som vad jag förstod floppade ganska rejält trots att den skulle vara en något oldschool actionrökare å inte alls så pjåkig. Kort sagt bör det vara den typen av film jag gillar. Här är lite tankar!.

Dredd är en ganska intressant film. Den blandar vad som var bra med gamla actionfilmer samtidigt som den tyvärr belyser mycket som är fel. Men först storyn:

Det är framtiden. Världen har blivit ett sorts globalt Detroit. Ett deprimerande postapokalyptiskt ödelandskap. Men till skillnad från många filmer med den settingen är mänskligheten långt ifrån väck- tvärtom. Berättelsen tar plats i staden med det fantasirika namnet Mega City One- en helvetiskt stor plats som sträcker sig från Boston till DC. 800 miljoner invånare. Arbetslöshet, droger och misär styr staden vilket gjort att det i genomsnitt sker 17000 brott där- per dag. Den lokala polismyndigheten hade säkerligen ett rafflande idémöte/fylleslag för att komma på en metod för att effektivisera sin verksamhet så den kan hålla jämnt skägg med den accelererande brottsligheten. Kort å gott gjorde man så att polisen, domaren och bödeln är samma person.

En av dessa personen råkar vara våran protagonist (hoppsan-sammanträffande!) Judge Dredd (Karl Urban). En hårdnackad humorlös jävel som går helt efter lagens alla regler. Jag tror inte att han är en robot även om det kan kännas så ibland. Han har en bakgrund som.... Han har faktiskt ingen bakgrundsstory alls, ingen direkt personlighet. Ansiktet är genom hela filmen täckt med en fräck hjälm. Han talar som Christian Bale men med lite Nezeril i kranen samt uttrycker all annan kommunikation med käken som ser ur att hoppa från den ena obekväma positionen till den andra. Filmens budskap är tydlig- det här är inget djupt karaktärsporträtt. Han är polis och ska den närmsta tiden slakta busslaster med skurkar. Med sig har han Cassandra Anderson (Olivia Thirlby), en rookie som ska utvärderas av Dredd för att se om hon har det rätta virket för att bli snut. Just ja- hon är mutant och kan läsa folks tankar också. Kort å gott är protagonisterna packade och klara för filmen nu- så var är dräggen?

Turligt nog för tittaren (och inte fullt så tur Mega City One) är staden överröst av en ny cool drog som får folk att se saker i slowmotion (kallad just "Slowmo"). Själva tillredningen och distrbutionen av denna drog sköts av filmens skurk Ma-Ma spelad av Lena Headey. Det är på tok för ovanligt att se en kvinna som antagonist. Även om det är långt ifrån hennes bästa roll så har hon något tidlöst "coolt" över sig tycker jag. Tillräckligt cool så jag kunde se igenom Sarah Connor Chronichles utan större lidande (Summer Glau hjälpte väl en del med). Ma-Ma började sina karriär som prostituerad till hennes hallick förstörde hennes ansikte vilket hon återbetalade med att bita av honom familjelyckan samt starta ett drogimperium som brutalt slog ned alla konkurrenter. Nu regerar hon från ett höghus hon har fullständig kontroll över, ser till att folk håller hennes verksamhet hemlig. Vilket den kunde ha förblivit om hon inte skinnflått några knarklangare och dumpat dem från x antal våningar ner på öppen gata. Ett brott som såklart våra hjältar tar sig an. Medan de undersöker byggnaden lyckas de haffa en person som kan avslöja hela Ma-Ma's verksamhet vilket hon såklart inte kan tillåta. Därefter låser hon in dem i byggnaden. Ensamma mot omöjliga odds.

Först till det filmen gör rätt då. Först å främst håller de storyn simpel. Ensam i ett höghus som är ockuperat av skurkar- deal with it. Bra! Liknande upplägg fungerade i Die Hard å det fungerar här. FIlmen tar plats på väldigt få platser vilket är ett plus om det inte är Indiana Jones/ James Bond vi talar om. Filmen är barnförbjuden vilket är ett måste i bra action (utom överraskande nog Last Action Hero)- om du inte vet varför så läs varenda inlägg i bloggserien som jag gjort här. Det är en trött gammal käpphäst vid det här laget. Det bjuds på hinkvis med blod, folk blir till smulor och exploderar överallt. Lägg sedan dit ett bra tempo och fokus. Det finns nästan ingenting som står i vägen för filmens fokus och därmed tempo- ingen pådyvlad kärlekshistoria, ytterst lite bakgrundsinfo, inga onödiga subplots och så vidare. Jag gillar också estetiken som påminner lite om 80-talsfilmers vision om framtiden.Detta gör Dredd till en bra film, men det finns saker som hindrar den från att bli bättre än bra.

Olyckligtvis kan inte Dredd ge sjutton i att lägga tassarna i den syltburk av dåliga idéer som överöser filmvärlden idag. Dels är det allt för tydligt att det här är en film som ska ses i 3D (Fuck you Cameron!) i och med en del slowmotion-scener med många små saker som flyger mot skärmen. Medan de positiva grejerna ovan får mig att tänka på Die Hard och Robocop så leder detta snarare tankarna till Resident Evil-filmerna. Vilket är filmer man nog helst inte vill bli sammankopplad med. Även om det till viss del knyter an till storyn via drogen Slowmo så är det oerhört störande. Sen kommer vi till CGI igen (käpphästvarning igen)- var fan är Paul Verhoeven när man behöver honom? Kan inte han hoppa in som konsult i alla filmer om hur man gör blodeffekter. Han har säkert hela garaget fullt med såna där små blodpåsar. Han använder dem säkert som ketchupförpackningar med. Att staden å alla långa vyer är datagjort är självfallet, men man behövde inte göra det när det kommer till actionen i sig. Quentin Tarantino demonstrerade dessutom samma år med Django Unchained hur jävla mycket bättre det blir utan datagjort blod. Nu ska den käpphästen få vila till nästa lördag.

Men överlag hade jag en trevlig tid med Dredd. Jag tycker den cementerar att oldschool actiongrejer är effektiva än idag och kan göras rätt, samtidigt som den utmärkt demonstrerar vad som inte fungerar. Det är en udda mix men ändå en bra småostig rulle för lördagkvällen.

Vad tyckte du om Dredd? Trevlig Helg!

Trailern:
https://www.youtube.com/watch?v=DLmnJvK0DjI

HQ
Ostlördag- Miami Connection (1987)

Ostlördag- Miami Connection (1987)

Skrivet av jonte91n den 9 augusti 2015 kl 10:37
This post is tagged as: Ostlördag, Miami Connection, Motorcykel-Ninjas, Dragon Sound, Far Cry 3: Blood Dragon, Grand Theft Auto: Vice City

Ja det blir en sen ostlördag igen. Min ursäkt är att jag satt och drack mjöd ur ett horn nere på medeltidsmarknaden. Men nog fan ska det blir lite ost denna helg med- redigt med det. Idag blir det b-film kultklassiskern Miami Connection. Håll till godo!

Någonstans i Miami 1987. Den illegala droghandeln som skapar misär till mängder av människor styrs av en grupp motorcykel-ninjas. Men som tur är finns det några som kan stoppa dem. Nej inte polisen eller nåt sånt- utan multikulturella pop/rock bandet Dragon Sound. Bandet består av ett gäng collegeungdomar som dessutom är redigt haja på kampsport. vilket är tur eftersom varenda karaktär i hela Miami verkar kunna det. Om jag minns korrekt så är sångerskan ihop med basisten i bandet vilket hennes bror (som tillhör något gäng av bikers) inte tycker om. Sen finns det något annat band som hatar Dragon Sound eftersom de utkonkurrerat dem på den lokala krog de brukar spela på. Jag antar att det innebär att krogen bara har plats för ett band, eller att Dragon Sound spelar där dag ut å dag in. Men hur hinner de då med studierna? Jag är förvirrad, men det är nog mest storyn som är det. Men på något jävla sätt lyckas detta blanda in en grupp knarklangande motorcykel-ninjas (eftersom deras ledare är vän med biker-gänget?). Och på grund av en rad olika händelser blir det Dragon Sounds personliga vendetta att utplåna Miamis kroghandel, en kampsportsspark i taget. De gör till och med en låt om det (se länk nedan)!

Nej jag skämtar inte, DET ÄR STORYN. Dragon Sound vs Motorcykel-Ninjas!

Det här är en fantastisk b-film som kampsportsmästaren och inspirationstalaren Y.K Kim kokade ihop med regissören Richard Park. Filmen håller faktiskt övervägande hög kvalitet för att ha i princip ingen budget över huvudtaget. Själva kampsportskoreografin är faktiskt strålande, inte minst när Kim (som också är med i filmen) sparkar två bikers på halsen, samtidigt, i luften. De andra är inte dåliga heller- vilket är inte är konstigt eftersom de alla är studenter till Kim på hans riktiga kampsportsskola i Orlando, Florida. Stunten är faktiskt genuint bra. Karln verkar vara extremt populär därborta eftersom alla verkar velat vara med och hjälpa till med filmen. Inte minst polisen som dyker upp vid en kort scen- de stängde till och med av visa delar av Miami för att låta dem filma. Alla dessa tjänster och välvilja från communityn låter Kim/Park att göra en film som skiljer sig från många andra b-filmer. Normalt när budgeten är knaper brukar man spela in filmen i någons garage eller så. Det är grått, det är klaustrofobiskt och mörkt- denna filmen är direkta antitesten till det. Florida är verkligen ett hudcancer-paradis fullt med en massa halvnakna glada människor, neon och kokain. Filmen har ett nästan maniskt glatt driv rakt igenom bortsett från några få "allvarliga" scener som tack vara filmens skitkassa dialog är hysteriskt roliga. Inte minst när Kim deklararar med sin breda koreanska accent för några bikers "You dont scare me at all- goodbye!". Eller inte minst subploten som handlar om en av bandmedlemmarnas försvunne far ("my mother was korean"). Eller varför inte när kocken på deras lokala hak sparkar skiten ur några elakingar iförd Musse/Mimmi Pigg-förkläde. Kort och gott lyckas Miami Connection vara rolig även när det inte är meningen. Lägg sedan på soundtracket som är extremt catchy- inte minst Dragon Sounds två låtar "Friends" och "Against the Ninja". Förstnämnda kanske några känner igen från slutet av Far Cry 3: Blood Dragon. Av någon anledning verkar alla elakingar dessutom nicka med huvudet lätt i takt till nån låt som vi inte kan höra.

Låten "Against the Ninja" deklarerar att Dragon Sound ska stoppa allt besinningslöst våld som knarklangarmotorcykelninjorna orsakar vilket är grymt ironiskt. För under filmens sista 20 minuter ändras tonen radikalt. The Final Showdown innebär att Dragon Sound springer runt med katanas och slaktar ninjas på ett sätt som kan få en att tro att Eli Roth var regissör. Kroppsdelar flyger överallt, något Kim verkar älska med tanke på hans breda leende medans han springer runt överöst med blod. Tonen i filmen blir all over the place. Det är bisarrt och något man bara måste se. Som pricken över i:t dyker en liten text upp efter blodbadet med vad som tydligen ska vara ett djupt budskap. "Only through the elimination of violence can we achieve world peace". Utöver att vara en text som en lätt hjärnskadad tvååring (eller John Lennon) skulle kunna komma fram till så är det hysteriskt kul i kontext till det tidigare blodbadet. Hela filmens story löses med ond bråd död.

Kort och gott uppfyller filmen samtliga stereotyper som folk har om 80-talets b-filmer. Det som en del filmer och spel idag försöker replikera men aldrig riktigt lyckas med. Fan vad jag vill spela Blood Dragon och Vice City nu. Filmen är verkligen bottenlöst kass- men den är kul. Väldigt kul. Väldigt charmig. Väldigt medryckande. Fortfarande inte övertygad om att den här filmen är sevärd?

Isåfall har du trailern här, kanske den bästa trailern jag sett:

https://www.youtube.com/watch?v=VpZu69OB2KM

Fortfarande inte övertygad om att filmen är sevärd? Det finns en risk att du är död inombords.

Dragon Sound:
Friends https://www.youtube.com/watch?v=R43dYg_Kuc0
Against the Ninja: https://www.youtube.com/watch?v=aZ6Yk-4OLp4

Ha det gött!

HQ
Ostlördag- Django Unchained (2012)

Ostlördag- Django Unchained (2012)

Skrivet av jonte91n den 2 augusti 2015 kl 00:22
This post is tagged as: Ostlördag, Quentin Tarantino, Django Unchained

Det har blivit ett ganska vanligt tema här i den här bloggserien att jag gnäller över hur actionfilmernas era är sedan länge förbi. Att 2000-talets filmer riktas till en yngre publik, fria från våld och bra action. Att pissiga datoreffekter ersatt praktiska effekter, riktiga stunts och verklig tyngd. Och jag har helt rätt i det. Men sedan råkade jag på något sätt glömma att det faktiskt finns en filmskapare som pekar fingret åt mesiga mainstreamfilmer och går sin egen väg. Som gör film till en vuxen publik, som vill göra riktigt underhållande action. Jag talar såklart om världens bästa tokstolle och fotfetischist Quentin Tarantino. Kvällens fokus kommer vara på vad jag anser vara hans allra bästa film: Django Unchained.

Japp jag tycker faktiskt den är bättre än Pulp Fiction som hamnar på en andraplats för mig. Och jag ska här försöka göra ett case för denna något okonventionella åsikt. Tror jag.

Året är 1858, bara några få år innan det amerikanska inbördeskriget. Amerika är splittrat i två delar: en nordlig del som industrialiserats, moderniserats och liberaliserats samt en sydlig del vars hela ekonomi står på tusentals slavars pryglade axlar. Och det är i sistnämnda som vi får lära känna våra två huvudpersoner. Dr. King Schultz (Christoph Waltz) är en föredetta tandläkare som sadlat om till huvudjägare och är på jakt efter ett gäng kriminella slavdrivare (japp i denna sjuka värld är inte det en kontradiktion). På sin jakt träffar han på slaven Django (Jamie Foxx) som sitter på värdefull information om brottslingarna i fråga. Efter en blodig befrielse av Django så teamar de båda ihop och gör en deal: Django hjälper Schultz att identifiera brottslingarna, och Django blir fri samt får 75 dollar och en häst. Enkel premiss. Efter ett ganska kort tag så står det klart att Django är en naturbegåvning när det kommer till huvudjägeriet och Schultz vill förlänga dealen över vintern för att tjäna en massa stålar. Som tack ska han därefter hjälpa Django att befria sin fru Broomhilda (Kerry Washington) som är slav hos ärkesvinet Calvin Candie von Shaft (Leonardo DiCaprio) på hans bomullsplantage Candyland.

Så vad är det då som gör den här filmen till Tarantinos bästa? Han gör som vanligt ett hästjobb med att plocka fram begåvade skådespelare och sätta dem i roller som man inte vanligtvis förknippar dem med (allra tydligast med Travolta i Pulp Fiction). Chistoph Waltz gör en helomvändning från Tarantinos tidigare film Inglorious Basterds- från iskall SS-officer till skojfrisk och godhjärtad gubbe. Schultz är magnetisk med sin klockrena välartikulerade humor och smittande optimism i allvarliga situationer. Jamie Foxx är stabil men inte speciellt utmärkande- det är dock hans bästa film vid sidan av Collateral. Men allra tydligast är förvandlingen är DiCaprio som för en gångs skull inte har huvudrollen samt spelar skurk. Han är kanon när det kommer till gapiga roller men inte fullt så bra i dramatiska (hej Titanic!) vilket lämpar sig fantastiskt väl när han spelar en patetisk och superrasistisk plantageägare. Han har dessutom en bra improviserad scen när han i verkligheten råkar krossa ett glas vilket skär upp hans hand. Han fortsätter att spela sin roll medan blodet flyger omkring och smetar dessutom in det i nyllet på Djangos fru. Jag gillar dessutom Kerry Washington även om hon inte får så mycket utrymme i filmen. En av de största överraskningarna är dock Samuel L Jackson som har en väldigt intressant roll- en fullständigt indoktrinerad slav i Candyland. Hans relation till Candie och de övriga slavarna är helt skruvad. Kanske hans bästa roll faktiskt.

Men det är standard. Vad som gör den här filmen så jäkla bra är balans och kontraster. Filmen behandlar ett extremt mörkt kapitel i mänsklighetens historia samtidigt som den är fruktansvärt rolig. Det är en farlig balans eftersom lättsamheten kan förminska allvaret i det fruktansvärda mänskliga lidandet som fanns för bara 150 år sedan. Men det behandlas oerhört väl här. Slaveri behandlas på fullaste allvar i all dess jävlighet, piskscenerna är direkt obehagliga. Det är rått och realistiskt. Rasismen tas också på fullaste allvar och ingen normalfuntad människa kan säga att det är osmakligt behandlat. Men sen när elakingarna ska skjutas så erbjuds det helt parodiska mängder övervåld. Jag tror inte det finns en enda droppe datagjort blod i den här filmen vilket gör det så mycket bättre- ett stort "fuck you" till dagens actionfilmer. Paul Verhoeven är nog lite avundsjuk. Det är riktig jävla action det. Det är en skön kontrast till all lättsam humor som finns spridd över hela filmen. Mina favorit är nog alla scener som involverar Waltz och Jackson samt det helt klockrena scenen med föregångarna till KKK (som grundas några år senare)- länk finns nedan.

Därefter har vi två andra av Tarantinos trademarks som är bättre balanserade än någonsin. Dialogen och musiken. Tarantino kan som alla vet skriva dialog som ingen annan- men det kan ibland bli i överdrift. Allra tydligast är detta i Death Proof som i stort sett bara är dialog som tack vare mängden mest blir ett virrvarr av ord. Introt, lapdancen och biljakten i slutet räddar den dock. Jag tycker även att Inglorious Basterds hade lite av de problemen- även om den innehåller en av de mest perfekt nerviga scenerna någonsin. Här är det dock helt perfekt. Samma sak kan sägas om musiken som ibland kan ta en ut ur filmen lite- så är dock inte fallet här. Här blandas det friskt mellan ekande akustiska gitarrer, Ennio Morricone, hiphop med Rick Ross och sen lite Verdi på det. Och det fungerar! Har lagt dit mina två favoritlåtar bland länkarna.

Kort och gott är det en symfoni med balans och kontraster. Verkligt våld blandat med grindhouse-gore. Mörkt allvar blandat med underfundig humor. Johnny Cash blandat med Beethoven. Perfekt dialog blandad med oldschool action. Kreativ regi, läckert foto och ett sjuhelvetes driv gör det ännu bättre. Trots att det är en ganska klassisk historia om kärlek, hämnd och frihet så är den aldrig förutsägbar. Sen uppskattar jag faktiskt en spikrak röd tråd vilket kan bidra med att jag föredrar denna framför Pulp Fiction. Men det är bara vad jag tycker.

Så vad tycker ni om Django Unchained och Tarantino i allmänhet?

Länkar!

Trailers:
https://www.youtube.com/watch?v=eUdM9vrCbow (1)
https://www.youtube.com/watch?v=s8CZKbDzP1E (2)

KKK-scenen:
https://www.youtube.com/watch?v=BsaxyraBdQ8

Calvin Candie förklarar lite rasbiologi och skär sig rejält (i verkligheten):
https://www.youtube.com/watch?v=Ifh6xJQyufc

Gammalt hederligt övervåld (OBS STORA SPOILERS):
https://www.youtube.com/watch?v=QbmDpEhAp48

Samuel L Jackson är strålande:
https://www.youtube.com/watch?v=qLup3ye_gIo

Två låtar jag verkligen gillade:
("Freedom" av Anthony Hamilton & Elayna Boynton) https://www.youtube.com/watch?v=_bdOTUocn5w
(Too Old to Die Young av Brother Dege) https://www.youtube.com/watch?v=LeG3mjDXIv4

Gokväll!

Ostlördag- Indiana Jones (1981,1984,1989,2008)

Ostlördag- Indiana Jones (1981,1984,1989,2008)

Skrivet av jonte91n den 26 juli 2015 kl 01:31
This post is tagged as: Ostlördag, Indiana Jones, Arkeologi, Mer tjat om praktiska effekter

Det har varit lite skralt när det kommer actionfilmsbloggar från min sida de senaste två veckorna. Så idag tänkte jag snacka om 3.5 filmer! Filmerna som antagligen är direkta anledningar till att jag nu sitter här med en kandidatexamen i arkeologi. Kanske inte så jätteostigt, men två av dem är enligt mig perfekta action/äventyrsfilmer.

Indiana Jones är Steven Spielbergs svar på James Bond. En världsvan klyftig hjälte som får resa runt i hela världen på äventyr, döda folk utan konsekvenser, ha tillfälliga romanser med en massa snygga tjejer och annat roligt. Vem vill inte vara Indiana Jones liksom? Inte konstigt att han går hem hos publiken. Under 80-talet var han huvudpersonen i vad jag anser vara den mest perfekta triologin av filmer någonsin. Jag tänkte låta de tre första filmerna få representera olika ingridienser som gör Indyfilmerna så bra i sin helhet. Vi tar det från början.

Raiders of the Lost Ark (Sätter upp hela premissen för samtliga bra Indy-filmer)

Typexempel på en film som är perfekt ur alla tänkbara aspekter. En kort introduktionscen som saknar koppling till resten av filmen klargör tonen för densamma. Indy skuttar runt och är en helkass arkeolog. Han fokuserar helt på nafsa åt sig en liten guldstatyett istället för att studera mer intressanta saker. Ta bara till exempel det faktum att en gammal indianstam för hundratals år sedan skapade ljuskänslig teknologi för att utlösa fällor- som fortfarande fungerar. Tro mig- det är en betydligt intressantare än en liten artefakt. Att sedan hela ruinen rasar samman om man plockar bort statyetten på grund av en tryckkänslig plattform gör inte saken sämre. Som arkeolog hade man säkert tagit sig för pannan vid upprepade tillfällen- om inte det vore så jävla underhållande. Denna lilla scen etablerar Indiana Jones som den coolaste actionhjälten någonsin, den visar också att filmen kommer vara ett fartfyllt äventyr som tar plats på exotiska platser i jakten på försvunna skatter. Det kan inte bli en bättre introduktion.

Sen kommer man till den egentliga storyn. Nazisterna är på vippen att hitta förbundsarken nere i Egypten och tänker använda den som ett vapen för att ta över hela världen. För att stoppa detta kallar den goda sidan in världens bästa arkeolog för att hitta den först. En simpel story är alltid den bästa. Lägg sedan dit Marion Ravenwood, en cool självständig kvinna som till vardags hänger runt i Mongoliet och super folk under bordet för pengar, skurken Belloq som använder nazisterna som ett medel för att jaga sina egna ambitioner med förbundsarken och alla andra minnesvärda karaktärer. Det är ett sprintlopp mot ondskan och det ger filmen ett sjuhelvetes driv. Bland dem finns en av de bästa actionscenerna som någonsin gjorts: Indy, ensam, versus en hel konvoj med nazister som fraktar förbundsarken i en lastbil. Han lyckas hoppa på lastbilen från en häst (fantastiskt stunt) och duckar från maskingevärseld samtidigt som han lyckas ta kontrollen på fordonet. Sen vänder allt. Han bli skjuten och en särdeles ondskefull nazist manglar hans arm vidare för att sedan kasta ut honom framför den skenande lastbilen. När allt ser kört ut löser Indy allting på sitt vis och tar sig under lastbilen med hjälp av piskan (ännu bättre stunt), klättrar tillbaka och hämnas brutalt på den som kunde bli hans baneman. Det är så tillfredsställande och effektfullt varje gång. Det är också något väldigt speciellt med Harrison Ford och hur han ser ut när han medverkar i actionscener. Karln har ingen skådespelarutbildning egentligen och det gagnar honom här. För när andra skådespelare är med i actionfilmer så kan det se lite väl koreograferat och intränat ut, men när Ford gör samma sak är det klumpigt, skitigt, slumpmässigt och oglamoröst. Kort och gott, mänskligt och realistiskt. Det känns inte riktigt som att han vill vara där och det finns en viss tyngd i allting- något som ingen annan skådespelare tillför på samma sätt. Ett annat typexempel, från samma film, där Fords våndor gagnar filmen är den klassiska scenen då Indy blir utmanad på en svärdsduell av en svartklädd elaking för att sedan resolut skjuta fanskapet istället. Anledningen att den scenen blev av var eftersom Ford led av kraftig diarré till följd av matförgiftning och därmed inte vill utföra den planerade svärd vs piska-duellen som fanns i originalmanuset. Hans plågade svettiga ansikte skriker verkligen "Nej nu ger jag fan i det här" vilket klingar perfekt till scenen som nu är en odödlig klassiker.

Temple of Doom (Blodigt ska det vara)

Med Temple of Doom tar serien en väldigt drastisk sväng åt den mörka sidan. Lite som Empire Strikes Back. Indy är, efter introduktionsscenen, strandsatt i Indien med två riktigt irriterande karaktärer: Willy Scott och Short Round. De två är anledningen till att jag inte är en lika stor fan av den här filmen. Jag uppskattar dock den nya mörkare tonen eftersom den är något nytt och fräscht- även om jag gillar den ljusa tonen bättre. Raiders hade sina blodiga scener, inte minst när skurkarna smälter till blodiga högar eftersom de öppnar guds hemliga låda- men detta är en helt ny nivå. Folk får sina egna hjärtan utslitna av en skum demondyrkare för att sedan offras i en pool med lava, barnslavar misshandlas brutalt av skäggiga avskum med turban, krokodiler sliter folk i stycken, en person blir krossad av en stenmangel- det är toppen! Indiana Jones-filmerna ska vara skitiga och brutala. Även om jag inte gillar karaktärerna så är det fortfarande en strålande actionfilm. Min favorit är utan tvekan jakten med gruvvagnarna som på ett helt fantastiskt sätt blandar miniatyrer och närbilder på hjältarna- det är ett helt fantastiskt användande av specialeffekter.

The Last Cruade (Charmen, humorn, ridån)

Sen kommer vi till filmen som antagligen är min favorit med en hårsmån. Indy är återigen på äventyr för att förhindra nazisterna från att lägga vantarna på ett nytt heligt supervapen- den heliga graalen. Reliken som ger en evigt liv. Till sin hjälp har han, poetiskt nog, James Bond- sin grälsjuke far. Sean Connerys tveklöst bästa roll någonsin enligt mig. Varenda liten dispyt emellan dem är ren och skär glädje. Allt från faderns fäbless för att kalla sonen för Junior (på ett sätt som bara han kan) samtidigt som han prioriterar äktheten hos en gammal vas före sin sons hälsa. Trots att de har en ganska konstig relation så finns där hela tiden hjärta. Spielberg kan det här med karaktärer och att göra dem sympatiska. Direkta antitesen till George Lucas. Trots den lättsammare tonen så skärs det inte ner på brutal action. Pansarvagnsscenen är fortfarande lika bra nu som för 27 år sedan. Båtjakten i Venedig likaså. Eller när far och son Jones är jagade av flygplan. Eller varför inte de halsbrytande (hah!) scenerna i Petra vid filmens slut? Perfekt strukturerad action från början till slut med världens bästa far&son-story. Skurkarna går inte av för hackor heller. Donovan (spelad av Julian Glover som förr rattade AT-AT-gångare för imperiet för att nu spela Grand Maester Pycelle i Game of Thrones) är kanon som skurk och har en väldigt spektakulär dödsscen som åter är ett under av praktiska specialeffekter. Jag diggar verkligen Alison Doody som Elsa, den österrikiska nazispionen som lurar både Henry Jones Sr och Junior- vilket leder till en väldigt weird scen. Men kul.

Filmen har dessutom det perfekta slutet. Far och son Jones blir odödliga tack vare den heliga graalen efter att ha besegrat ondskan för att sedan rida iväg till solnedgången. Det är det perfekta slutet på en perfekt triologi. Spielberg ville inte göra en film till, packat, klart, ridå, slut,

Kingdom of the Crystal Skull

Tyvärr inte. Personligen vill jag faktiskt att Indiana Jones ska fortsätta på samma sätt som James Bond. Nya äventyr, kanske med andra skådespelare som Indy (tror Chris Pratt skulle passa strålande) och med ett liknande upplägg. Man måste bara ha med en del grundläggande grejer.

-En Indiana Jones som alla vill vara
-En tydlig röd tråd i storyn
-Praktiska effekter och riktiga stunts
-Ond bråd blodig död
-Humor
-Någon som kan säga till George Lucas att han idéer suger

Kingdom of the Crystal Skull fuckade upp samtliga punkter. Det finns dock bra grejer. Till skillnad från många andra tyckte jag faktiskt att kylskåpsscenen i början var väldigt underhållande, jag gillade scenen och interaktionen mellan LaBeouf (som är helt okej som Indys son) och Ford på kaféet, bil/motorcykelsjakten likaså och.... ja det var väl allt. Ryssarna vill hitta en kristalldödskalle i Sydamerika för att genom den styra andra människors hjärnor..För att göra detta måste de ta kristalldödskallen till dess hemvist av nån anledning, för att stoppa det måste Indy göra samma sak.... wait vänta nu. Hur fan går det här ihop? Varför vill han inte ta skallen därifrån och dumpa den någonstans så att ingen kan använda dess krafter? Medans de andra filmerna har en spikrak-logisk- röd tråd så är den helt borttappad här. WTF?. Sen även om jag inte är helt emot far&son-storyn (nummer 2) så spårar allt ur när Marion är tillbaka. En skugga av sitt forna jag. Istället för att vara cool och självständig så är hon genomgående klängig och identitetslös genom hela filmen. Hennes plats i filmen rättfärdigas heller aldrig någonsin, hon saknar funktion, hon är bara där som en påminnelse om att filmerna var bättre förr.

Sen är tonen helt åt helvete fel. Indiana Jones är tänkt att vara lättsam och engagerande äventyrsfilm- men inte familjefilm. En 11års gräns är helt enkelt inte rätt eftersom det plockar bort all tyngd från filmerna. Dödsscenerna är bara löjliga och inte fruktansvärda. Det finns inget blod, ingen punch, ingen gravitation. Indy mördar bara en enda person i hela filmen. Och sen vill jag åter tjata om överanvändandet av CGI. Det känns som det finns ett blurrigt filter över hela filmen, allra tydligast är det vid den vedervärdiga jaktscenen genom regnskogen. Det finns inte en enda filmruta som ens är i närheten av att sälja illusionen av verklighet. Den fjantiga svärdfighten är mest bara parodisk, jämför detta med lastbilscenen från Raiders, eller minecartscenen från Doom, eller pansarvagnen från Last Crusade. DET är kraften av praktiska effekter och riktiga jävla stunt! Å våga inte för en enda sekund påstå att jakten i regnskogen ser bättre ut tack vare nya moderna tekniker. Riktiga effekter lockar fram riktiga känslor. Att se att huvudpersonen tar stryk som en riktig människa skapar spänning. Ögat är så bra på att uppfatta fejkhet. Det är därför jag inte ser en enda superhjältefilm som spännande- de är roliga ja- spännande nej. Ja jag fortsätter med den här käpphästen. Sen kommer den idiotiska Tarzan-scenen som salt i såren. GAH!!!

Efter all den här röran vill man verkligen inte vara Indiana Jones längre vilket fullständigt förstör poängen med filmen. Det är därför jag faktiskt gärna skulle vilja se att vi får en ny skådespelare som Indiana Jones och att det blir en följetong på samma sätt som James Bond. Alla saker som gjorde de första filmerna så bra kommer aldrig att bli tråkiga. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att Star Wars VII återupplivar intresset för praktiska effekter samt tar det bästa från både den gamla å nya världen. Disney har ett bra trackrecord när det gäller att casta bra skådespelare samt få intressanta karaktärer och stabila storys i och med Marvel-filmerna. Kort sagt finns det bra odds för bra filmer. Lucas är borta ur leken med vilket är en bra sak. Kolla bara allt behind the scenes-material från Indyfilmerna och från prequeltriologin. Jag vidhåller bestämt att han inte gjort en enda bra film sen 1977. Det enda orosmolnet som jag ser det är att göra filmerna barntillåtna. Det är en trend som inte ser ut att försvinna än på ett tag. Men bortsett från det finns det faktiskt rätt så goda förutsättningar.

Man lever på hoppet ibland.

Tack för ordet!

Ostlördag- Eraser (1996)

Ostlördag- Eraser (1996)

Skrivet av jonte91n den 4 juli 2015 kl 23:31
This post is tagged as: Ostlördag, Eraser, Schwarzenegger, Dual-Wielding Railguns

Då var det lördag igen och det är dags för mer Schwarzenegger.

SPOILERS antar jag!

Året var 1996. Det var en tid med feta dataskärmar, gigantisk buggningsutrustning, CD Rom och annan klumpig högteknologi. Det var också de sista ljuva åren för bra actionfilm (The Rock, Die Hard 3, Starship Troopers) innan filmindustrin riktade in sig på en mycket yngre publik. Sen ändrades allt. Blodig effektfull action blev till shakycam, briljanta stunts blev till CGI, "fuck" blev "damn", Terminator 2 blev Terminator Salvation, Raiders of the Lost Ark blev Kingdom of the Crystal Skull, Star Wars blev prequeltriologin, actionserier blev till pissiga PG13 remakes utan en tillstymmelse till tyngd, kreativitet eller ens ansträngning. Därför är det inte lite vemodigt att se Arnold Schwarzenegger i Eraser. Att veta att detta inte varade för evigt. Men det är likt förbannat en rejält underhållande film.

Schwarzenegger spelar U.S. Marshal John 'The Eraser' Kruger (det officiella namnet på hans karaktär i IMDB, inte dåligt!), Kruger jobbar inom vittnesskydd-branschen och ser till att viktiga personer försvinner och får en ny identitet. Ett bra kneg kort sagt, dock så skulle hans nästa uppdrag visa sig bli något utöver det vanliga. Han får i uppdrag att beskydda en kvinna vid namn Lee Cullen (spelad av första afroamerikanska Miss America Vanessa Williams) som planerar att vittna mot sin arbetsgivare som försöker kränga scifi-vapen till terrorister. Det tar inte många sekunder innan allt går åt helvete. Det visar sig att konspirationen går djupare och högre upp än vad alla trott. Det går verkligen inte att lita på någon, allra minst Krugers egna chef Robert DeGuerin (James Caan) som gör ett okej jobb som redigt ärkesvin samt filmens skurk. Storyn är kanske inte jätteoriginellt berättad men det är en utmärkt ursäkt för att slänga in 2 timmar övervåld.

Egentligen har filmen en del gemensamma drag med Terminator 1 och 2. Arnold är åter igen i "beskyddar-rollen" och karaktärerna är ständigt i rörelse vilket ger filmen ett driv samt gör saker lite intressantare. De lugnare scenerna här är inte mycket att hänga under granen men då är det ju tur att de är få. Actionscenerna är inte lite mustiga och det finns någonting som är tidlöst underhållande med att se Schwarzenegger ograciöst flyga fram som en kaskelott i ett kulregn medans han utropar "yeaarghgh". Det är också alltid kul att se honom mörda någon med ett kylskåp, eller hoppa ut från ett brinnande flygplan för att grabba tag i en fallskärm i flykten, eller skjuta skurkar med två railguns samtidigt.. Sen kan man strössla på lite klichéartade humorlösa poliser med yviga mustascher och rykande kaffekoppar, klichéartade mafiosor med ironiska namn, skränande elgitarrsolon mellan scenerna och skurkar som flyger två meter efter att ha blivit träffade med ett enkelt handeldvapen.Tveklöst underhållande. Även om det finns en del scener som inte åldrats speciellt väl, inte minst när Arnold uppspeedat springer igenom en exploderande byggnad medans han duckar från taskigt gjorda railgun-strålar. Det var en tid för experimenterande med datoreffekter antar jag, ack en så oskyldig tid. Den enligt mig näst bästa scenen är faktiskt när Arnold skjuter en CGI-alligator i nyllet för att sedan säga en av sina bästa one-liners: "You´re luggage". Det bästa scenen är solklart i slutet när Arnold vandrar fram med två railguns och skjuter en hel hamn och skurkarmada åt helvete. Det är helt enkelt.... magnifikt.

Det här är ingen film för de som vill se en djup film vars story är värd att begrundas i timmar efteråt. Det är en ostig actionfilm med Arnold Schwarzenegger- vad mer kan man begära en lördagskväll?

Har ni sett Eraser? Vad tyckte ni om den?

Har en schysst kväll allesammans!

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=31_OEhX30sY

"Youre luggage!"
https://www.youtube.com/watch?v=Gozb-p51Vq0