Svenska

Älskvärda filmer

Skrivet av Kaonashi den 30 oktober 2011 kl 23:42

I den här bloggen kommer jag helt enkelt lista ner några filmer som jag älskar, men inte anser är några mästerverk. Låt mig förklara: Det är, simpelt nog, filmer som ligger mig väldigt nära om hjärtat men som jag aldrig skulle lista som min favoritfilmer. Att jag tycker så mycket om dem behöver inte vara att jag fängslas av dem och tycker att "Jäklar, det här är sjukt bra", utan snarare för filmens stil, charmiga story, kanske själva upplevelsen jag hade tillsammans med filmen. Filmen behöver egentligen inte vara bra, men filmer som jag diskuterar med ett leende på läpparna:

The Incredible Shrinking Man
Jack Arnold (1960)

Ni hör ju själva vilken fantastisk titel! Filmen handlar kort och gott om en man som börjar krympa i storlek, efter att ha åkt in i en radioaktiv dimma när han är ute på sjön. Det kanske låter ganska uselt, men det öppnar för en härlig story. Särskilt andra halvan då Scott Carey, vår huvudperson, som vid detta läge har krympt till minimal storlek ramlar ner i sin egen källare. Filmen utvecklas nu till en slags överlevnadsfilm, då Scott tvingas skaffa mat från enorma råttfällor och slåss mot gigantiska spindlar, allt med härlig existentiell monolog. Att ta sig upp för en byrå blir till ett heldagsprojekt och liknande, underbara hinder väntar vår hjälte.

Jag har sett denna film 3 gånger men det var inte förrens den senaste som jag började uppskatta filmen lite extra mycket. Det var en mycket sen natt då jag och en kompis såg den tillsammans, med en bunt andra vänner sovandes omkring oss. Det var minst sagt en väldigt härlig filmupplevelse och vi diskuterar ofta Scott Carreys oförglömliga äventyr. En mycket trivsam film med mycket tjusiga effekter du bör ha sett någon gång under ditt liv.

The Life Aquatic with Steve Zissou
Wes Anderson (2004)

Life Aquatic handlar om marinbiologen Steve Zissou vars bäste vän och likväl mentor blir uppäten av en leopardprickig haj, hans uppdrag är att hitta hajen och utkräva hämnd. Life Aquatic är en film som jag älskar för dess stil. Själva konceptet är inspirerat av Jacques Cousteau-filmer, såsom Den Tysta Världen (underbar dokumentär, spana in den) tillexempel. Att vi får följa en grupp marinbiologers äventyr ute på de sju haven, vilket de dokumenterar. Men som sagt det är Life Aquatics stil jag älskar, färgskalan och design är ljuvlig i vanlig Wes Anderson manér. Alla i gruppen är iklädda röda mössor och har babyblå kläder på sig, här finns gula beatles-ubåtar och ett toppensoundtrack. Dessutom är humorinslagen ofta briljanta med Bill Fucking Murray i spetsen och man får inte glömma Willem Dafoes fantastiska karaktär Klaus. Ett förtjusande äventyr på ett solskinande hav. Kan informera om att jag äger både en mössa, tröja och pin från thelifeaquatic.org

Älskvärda filmer

The cellar stretched before me like some vast primeval plain, empty of life, littered with the relics of a vanished race. No desert island castaway ever faced so bleak a prospect. Exempel på den härliga monolog som förekommer i filmen här ovan.

Trash Humpers
Harmony Korine (2009)

Trash Humpers är en film där vi mest får följa ett whitetrash-gäng i skräckmasker som går runt och juckar mot soptunnor i en risig amerikansk förort, dessutom i VHS-kvalité. De cyklar även runt med dockor fastbundna efter sig, slår sönder hus, sjunger "make it, make it, don't fake it!" (Har som ringsignal på min mobil!) och äter pannkakor med diskmedel. En mycket underlig film, ganska värdelös att titta på i längden, men oj vad härlig den är i efterhand.

Vaxdockan
Arne Mattsson (1962)

I Vaxdockan spelar Per Oscarsson en mycket ensam nattvakt. Monologen i början av filmen som talar om allt folk omkring honom men hur ensam han är, sätter den ödesdigra stämningen perfekt. Filmen får snart en toppenvändning då Oscarsson's karaktär snor en vaxdocka från stället han bevakar på nätterna, han tar hem den till sig och börjar prata med den. Det dröjer inte länge förrens han börjar få känslor för vaxdockan. Detta är en ganska briljant film i sin enkla men härligt twistade intrig, med en såväl briljant Oscarsson som inslag av skräckmoment. Detta är nog en personlig favorit när det kommer till svenska filmer, jag har endast sett den en gång men det känns som den kommer växa efter omtittar. En mycket originell svensk film som ligger mig varmt om hjärtat.


Tillbaka till framtiden
Robert Zemeckis (1985)

Okej, detta är väl filmen som är ett undantag för "regeln" att filmerna i denna blogg inte skulle klassas som mina favoritfilmer. För ärligt talat älskar jag denna filmen helt otroligt mycket. Ingen borde ha missat denna underbara film. Den fantastiskt finurliga storyn kretsar kring Marty McFly som av misstag skickas tillbaka till 50-talet i en DeLorean, där hans mamma blir kär i honom och han tvingas fixa ett förhållande mellan henne och hans "blivande" far för att rädda hans existens.

Denna film är helt enkelt otroligt underhållande och man kan se den hur många gånger som helst utan att tröttna. Humorn är kvick och fantastisk rolig, kulturkrocken är otroligt fyndig, tidsandan härlig och karaktärerna helt underbara. Storyn är dessutom som sagt, ja, faktiskt perfekt för en äventyrskomedi. Det är en film fylld med oförglömliga scener och citat, där den första jag kommer att tänka på är när denna. Åh, älskar den här filmen.

Så, det var 5 härliga exempel på några älskvärda filmer. Berätta några av dina.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Ett fruktansvärt spel

Skrivet av Kaonashi den 6 oktober 2011 kl 19:51

Om jag var Angry Video Game Nerd så skulle jag utan tvekan göra ett avsnitt om det vidriga spelet Black & White. Varför? För det finns så otroligt mycket irriterande tjafs med det spelet!

Black & White släpptes 2001 till PC och jag minns att jag och min bror var otroligt hypade på den utlovade friheten att kunna göra vad man vill. God eller ond var valet och det skulle finnas mängder av sätt att klara av spelet på, helt enligt dina val. Dessutom skulle man få ta kontroll över en gigantisk "creature", i form tillexempel en sköldpadda. Att leka gud hade aldrig varit mer spännande.

Idag, 10 år senare så har jag tagit itu med spelet igen, för att klara det en gång för alla. Jag och brorsan har spelat det av och till under hela deciennet och har alltid slåtts över hur extremt bristfälligt denna sörja är. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på introt, gått igenom kontrollerna med samvetet man får eller valt creature. Många är det i alla fall och varje gång är jag hoppfull av att äntligen ska jag varva det. Att kunna säga "Jag har klarat Black & White" vore helt klart något att skriva på CV:et.

Till att börja med så är spelet inte allt så fritt som Peter Molyneux hade utlovat, som vanligt med den killen. Det är ett ensidigt spel egentligen, precis som det säger "Good or evil?", så finns det ju alltid just dessa två val. Det blir alltså inte alls så variationsrikt som det borde vara, utan tvärtom, väldigt enformigt. Och om man väljer att vara ond så går det bara uselt för en. När dessutom den onda delen av samvetet talar om att ditt folk inte mår så bra så tas hela syftet bort.

Men det är just det som är den största vidriga bristen med Black & White. Dina anhängare som bor i byn du sköter om blir aldrig nöjda. Och då menar jag aldrig. Man gör sitt bästa för att sköta om dem och få dem att sluta be om grejer, men när man har 10 byar som hela tiden kräver grejer är det inte lätt att vara gud. Hur mycket mat, hur många hus eller hur många barn man än får dem att skaffa så är det alltid något de vill ha. "We need offspring!" hör man dem jämra vareviga sekund. Det är helt enkelt ett sjukt obalanserat spel.

Att ens creature växer så långsamt att man spyr är också ett minus. Visst ska det ta tid, men jag har knappt märkt någon skillnad under mina x antal timmar jag spelat. Det finns ett uppdrag på första banan där en kille vill se ens creature riktigt stort, men detta är ett orimligt krav. Eftersom det tar så sjukt lång tid, dessutom finns det alldeles för lite att göra på banorna.

Något som gjorde mig lite extra sur idag var när jag bestämde mig för att leta på internet efter råd för att hålla byborna nöjda. Låt mig börja förklara: Om man plockar upp en bybo och släpper den vid en åker så börjar han koncentrera sig på att vara bonde helt enkelt. Samma sak kan man göra så att de ska hugga ved eller göra barn etc... Men då läser jag att man tydligen inte ska göra detta, för då har man missförstått spelet. Man ska låta dem sköta sig själva tydligen, så kommer det uppstå en bra balans i byn. Varför måste spelet lura mig? Uselt programmerat.

Black & White är dock inte helt genomdåligt. Spelidéen är originell och jag gillar tanken med att få vara gud. Men utförandets kunde gjorts enormt mycket bättre. Flera gånger har jag övervägt att man kanske skulle inhandla 2:an för att se om det är bättre. Men alltid avböjt eftersom nu 1:ans koncept inte var lyckat. Men jag fortsätter att kämpa på, vi ska se om jag lyckas ta mig förbi bana 4, som är rekordet, denna gång eller om jag inte står ut längre, som vanligt.

Ett fruktansvärt spel

Vacker grafik kan inte undgå mig att bli kallsvettig över fasan som är Black & White.

Jonas Mäki säger rör

Skrivet av Kaonashi den 9 september 2011 kl 11:50

Just nu i skolan har jag praktik, då vi sänder radio. En klasskompis bestämde sig för att ringa Gamereactor's egen Jonas Mäki för en intervju om höstens spel. Jag blev mycket imponerad över detta och undrade om han kunde ställa frågan "Hur man uttalar rör?". Det kunde han. Ni som läst GR summer meet artikeln 2011 vet vad jag talar om. Så alla ni som undrat hur man uttalar rör, precis som Erik Nilsson Ranta gör det, här kommer svaret:

http://www.youtube.com/watch?v=QdMzFYTp5OM&feature=channel
_video_title

Jonas Mäki säger rör

Om Mäki, Ranta eller någon från redaktionen uttrycker misstyckte. Säg till så fixar jag så videon försvinner.

Mystisk Mario

Skrivet av Kaonashi den 28 augusti 2011 kl 13:46

Igår fick jag plötsligt för mig att spela Super Mario Land till Game Boy, bara för att få höra denna låt. Eftersom den rocks my world liksom.

Den spelas på tredje banan i spelet, jag klarade den utan hinder och njöt av den briljanta bandesignen. Dock fortsatte jag spela efter jag klarat den. Super Mario Land känns på många sätt mindre än alla andra spel i serien, 4 världar och utmaningen är nästan obefintlig (dock hade jag problem med det som liten och klarade aldrig sista bossen). Kanske för att det är till Game Boy, bärbärt, mindre och simplare?

Nåja, det jag vill säga är att detta Mario verkligen skiljer sig från mängden. Kanske för att Miyamoto inte var inblandad i det. Spelet utspelar sig inte ens i Mushroom Kingdom. Här besöker istället Mario platser såsom Påskön, något japanliknande ställe och hoppar runt på stora pirer (med UFO'n lite här och var?). Dessutom så åker man både ubåt och flyger flygplan i klassisk sidoscrollande shoot'em up stil. Det egyptiska temat kanske inte är så annorlunda för Mario serien men att man slåss mot en sfinx är det definitivt. Fienderna är annorlunda, endast goombas, koopas och Bullet Bills är det jag känner igen. När koopasen blir till bomber och sprängs när man hoppar på dem förvirrar mig också. Du räddar Daisy, inte Peach. Eldbollarna studsar runt över hela skärmen och extraliv är ett vanligt hjärta i stället för en grön svamp. Bowser hör man inte ens talas om. Jag klarade alltså spelet i slutändan, på kanske en timme.

Men allt detta gör att Super Mario Land känns väldigt fräscht. Bandesignen och idéerna skiljer sig rejält från resten av spelen i serien. Jag kan bara lyfta på hatten för detta lilla toppenspel, kör igenom det om du inte redan gjort det. Två tummar upp!

Mystisk Mario

Mäktigt!

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy