Jag ska börja med att säga att jag älskar egentligen Dark Souls 3 innerligt. Jag har spenderat så många timmar med det att vem som helst förstår att jag definitivt inte har någon flickvän! Men trots det har jag några större eller mindre klagomål.

1: Det första handlar faktiskt om Platinum-trofén. Jag tog Platinum på Bloodborne, men det gjorde jag av bara farten för att jag tyckte om att spela spelet. Så funkar tyvärr inte Dark Souls 3. Där skall istället exakt ALLT samlas. Jag har samlat alla 34 sorceries, alla 27 pyromancies, alla 35 miracles och alla 107(!) rings... Men det var inte det värsta.

I Dark Souls 3 finns något som heter Covenants. De fungerar ungefär som lag när man spelar multiplayer och har ingen funktion i solo play. Men vissa spells och ringar är dock bundna till din covenant level. Det finns 8 olika covenants och ca 3-5 av dem är kopplade till achievements. Ett exempel: För Platinum så behöver man 30 speciella items för att leva upp sin rank med Blades of the Darkmoon. Det kan man antingen göra genom att hela tiden ha på sig detta covenant-item medan man spelar och ibland blir man automatiskt summonad om någon i samma covenant blir invaderad av en fientlig covenant. Jag hade på mig det i en hel genomspelning och blev summonad 2(!) gånger.

Annars kan man farma dem. Jag satte på mig alla jäkla items som höjer "Item Discovery", använde gold coins etc och började döda Silver Knights vid Anor Lando, och det tog mig evigheter!! Skulle säga någonstans mellan 10-12 timmar. Och det är bara en covenant... Det är inte roligt. Jag förstår att From vill att man ska spela onlineläget, men när det liksom inte funkar så är det ju löjligt att man ska behöva stå timme ut och timme in och döda samma fiende om och om igen. Såhär i efterhand känner jag mig ganska korkad som ens gjorde det.

2: Den sista "optional" bossen är ganska löjlig. Ska inte spoila något specifikt men tänkte bara säga att han är inte svår, men i den första fasen är kameran din största fiende eftersom det är omöjligt att se vad bossen tänker göra. Sen blir han bara löjlig. From fick väl tillslut slut på idéer. Han känns mest som en överdriven DBZ-boss. Riktigt fantasilöst, som om han är designad av en 14-åring som gillar manga.

3: lite småsaker: Jag hatar hundarna. Dom gör ingen skada att prata om men är väldigt svåra att träffa eftersom som skuttar runt och håller på. Jävligt tråkiga och irriterande fiender. Sen kändes storyn extremt oinspirerad. Jag har inga problem med obskyra handlingar som håller sig i bakgrunden (Bloodborne:s handling och atmosfär var magisk) men Dark Souls 3 kändes... anonymt. Bossarna var också ganska oinspirerade och tråkiga... och lätta (vilket iofs inte stör mig så mycket). Det fanns bara några få höjdpunkter men de flesta bossar kändes mest som roadblocks där varken design eller utförande kändes speciellt inspirerat.

Usch mycket klagande. Som sagt, på det stora hela älskade jag verkligen Dark Souls 3, men det var inte utan sina irritationsmoment. Man måste kunna se brister även i saker man älskar. 9/10 hade jag nog gett det.

Now Gifme Bloodborne 2!!

They told me to git gud! I guess I did ;)

Ska väl ge mig på Dark Souls 3 någon dag. Blir svårt dock att vänja sig av vid Bloodbornes höga tempo... Vore ju trevligt med ett Bloodborne 2. Är alla andra nöjda med Dark Souls 3 eller är det fler än jag som hellre hade sett en uppföljare till Bloodborne?

https://www.youcaring.com/medical-fundraiser/help-me-retake-my
-life-after-a-brain-tumor/256063

I början av nästa år släpps ju som bekant Ni no Kuni, nästan ett år efter att det släppts i Japan. Spelet är ett samarbete mellan Studio Ghibli (Spirited Away, Princess Mononoke m.m.) och Level 5 (Professor Layton, Rogue Galaxy m.m.).

Efter att ha spelat 10 timmar av spelet tänkte jag här delge mina tankar om det, så spoilerfritt det bara går. Jag tänkte inte diskutera storyn eller händelser i spelet i detalj utan snarare ha en lite mer övergripande diskussion om vad jag tycker om spelet såhär 10 timmar in.

Det första som slog mig när jag spelade spelet är att det är i väldigt hög grad riktat till yngre spelare. Storyn är sådär härligt tillrättalagt och gladlynt som Ghibli's filmer ofta är; dom onda karaktärerna är extremt onda och ligger bakom allt som är fel i världen och de goda karaktärerna är alla snälla, artiga och allmänt genomgoda. Ett annat tecken att det riktar sig till lite yngre är att alla Japanska kanji-tecken har s.k. furigana över sig (små tecken som visar läsningen) så att även barn ska kunna följa storyn. Detta har jag aldrig sett i något Japanskt spel jag spelat innan.

När det gäller det grafiska är det väl egentligen inte mycket att klaga på, spelet ser bedårande fint ut med klara vackra färger. Det är väl kanske snarare animationsarbetet som brister: dvs. hur karaktärerna rör sig. Det blir väldigt styltigt och det skapar en skarp kontrast mot de tecknade mellansekvenser som kommer då och då. Spelet Catherine skapar en mycket bättre känsla av att man spelat en anime i mitt tycke. Ni no Kuni är ändock ett ofta bedårande vackert spel.

När det gäller stridssystemet så är jag inte lika begeistrad. Det kan mest liknas vid det som används i Eternal Sonata, ett sorts realtids-system där man springer runt fritt på en arena. Det känns dock aldrig speciellt roligt eller intuitivt och 10h in så vinner jag konstant striderna utan att någonsin känna att jag är duktig eller är på väg att bemästra spelet.

Musiken tål också att nämnas då den skiftar mellan att kännas anonym, malplacerad eller rent störande. När jag springer runt i en lugn vacker stadsidyll så är inte direkt pampig episk orkestermusik vad jag vill ha i öronen, något lugnare och vackrare hade passat bättre.

Ja ni märker väl kanske att jag är allmänt rätt så besviken på spelet. Jag hade hoppats på något helt annat, men det var inget spel för mig. Ni som är sugna på spelet, ställ er följande fråga: Om ni var tvungen att spela ett av Mistwalkers 2 JRPG:s, Lost Odyssey (väldigt seriöst spel om en odödlig man och de minnen, sorgliga och lyckliga, han haft under sina 1000år) eller Blue Dragon (ett spel om 5 unga vänner som reser runt för att besegra elakingarna), vilket skulle ni välja? Om svaret är Lost Odyssey så är nog detta spel inte för er. Om ni däremot tyckte om Blue Dragon så kan säkert detta också vara skoj.

Som slutord kan jag bara säga att Ghiblis lekfulla simpla barnslighet gör sig bra på film, men i ett JRPG hade jag önskat mig något lite mer vuxet och matigt. Hade iaf spelsystemet varit utmanande och roligt nog hade det kunnat gå men när även det känns förenklat så blir det inte mycket kvar för en JRPG-fanatiker att bita i. Jag kommer således antagligen inte spela färdigt spelet. Men tycker man om mer enkla historier om godhet som besegrar ondska eller om man är ett ENORMT fan av Ghibli och kan ha överseende med deras alltid så otroligt gladlynta energiska karaktärer så gillar man säkert detta också.

Hej igen.

Tänkte att, likt förra gången, kanske finns det någon enstaka som är intresserad. Bor i Tokyo och skriver en blogg relativt regelbundet. Senaste inlägget är en Offspring-konsert i Nagoya och galna tider på Campus i Waseda University! Har en massa bilder och videoklipp så kan tyvärr inte lägga in bloggen här men besök gärna på adressen nedan om du är intresserad. Alltid kan det kanske roa någon =)

www.Kekkonen.travelblogg.se