Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Vad jag gillar, och ogillar med nyversionen av Det

Mindre spoilers ahead, för den känslige

Det (höh) har väl knappast undgått någon att nyversionen av Stephen Kings It hade biopremiär för snart två veckor sedan, och surret kring filmen har varit enormt. Jag skrev en nyhet igår om att Det är den mest inkomstbringande skräckfilmen, någonsin (tidigare Exorcisten). En enorm bedrift så klart, och jag kan bara bocka och buga åt filmskaparnas framgång.

Ska jag vara helt ärlig såg jag aldrig riktigt tjusningen med miniserien från 1990. Visst, att bedöma den utifrån dagens mått framstår den ju som direkt löjlig, men jag minns att jag inte hade särskilt mycket förkärlek till den även i mina yngre dagar. Boken däremot är ju en helt annan fråga i sig. Över tusen sidor smaskig underhållning, och kanske Kings viktigaste bok på många sätt. När jag satte mig i biostolen fylld med all information som figurerat kring filmens släpp var mina förväntningar rätt höga, minst sagt. Och kanske var detta den största anledningen till att jag inte var helt lyrisk efteråt.

Så här. Filmen inleds väldigt kusligt och sätter verkligen en helmysig ton med hela 80-tals skildringen. Dock så introduceras Pennywise på tok för tidigt, och även om den första scenen med clownen är välgjord hade jag gärna sett att man sparade på krutet och inte var så frikostiga att visa honom för kvickt. Den nästkommande halvtimmen är en sjukt välgjord skildring av ett gäng charmiga karaktärer och hur de alla upplever något form av problem inom sin familj, och det är väldigt mörka ämnen som tas upp. Finn Wolfhard från Stranger Things stjäl i princip varenda scen han medverkar i och fungerar väl i mångt och mycket som filmens wild card. Övriga barnskådespelare sköter sig förvånansvärt bra också, och levererar flertalet övertygande repliker, vare sig de är komiska eller mer panikartade. Är det någonting som Det har så är det bra karaktärer. Jag fullständigt tokälskar detta charmiga gäng med kidz, och bryr mig verkligen om dem när de försätts i fara. De tvingas inte enbart slåss mot onda krafter i form av en Skarsgård, utan även mot deras föräldrar som på olika sätt behandlar dem illa.

Det är också snygg. Det är tydligt att filmskaparna använt sig av mycket praktiska effekter och faktiskt filmat många av scenerna utomhus, och inte i en studio. Datoreffekterna använts istället för att förställa Pennywise i de diverse scener han medverkar i (som spårar ut i slutet). Och det är väl här någonstans problemen med filmen börjar. Pennywise är inte särskilt läskig. Bill Skarsgård gjorde säkerligen det han kunde med manuset, men problemet är bara att han knappt får spela ut. Han har knappt någon dialog, och i ärlighetens namn vet jag inte hur mycket han faktiskt är med i filmen, med tanke på att nästan alla scener med clownen är datoranimerade. I ett fåtal scener ser man att det är Bill där under sminket, men framförallt i filmens senare hälft är det enbart CGI. Vilket förstör en stor del av känslan.

Det är även för långdragen. Det finns ett ganska naturligt slut när det är runt 35 minuter kvar av filmen, och jag gjorde mig redo att resa mig från biostolen och skutta ut när jag insåg att den sista akten var långt ifrån färdig. Senaste halvtimmen satt jag faktiskt och tittade på klockan flertalet gånger och ville bara hem. Precis som i miniserien så dras gänget ner i ett underjordiskt tillhåll där de måste möta både sina inre rädslor och Pennywise. Men här försöker filmen bara för mycket. Vi får ta del av en kavalkad av datoranimerade effekter, och skräcken byts ut mot massa skrikande och slagsmål. Jag upplevde aldrig clownen som läskig innan, men här tappade man verkligen hela illusionen kring karaktären. De sekvenser som följer här nere till kanten fylld med diverse klyschor och trams och jag förbannar regissören eller klipparen att de inte avslutade filmen innan detta.

Som skräckfilm betraktat är Det inte läskig för fem öre. Men samtidigt gillar jag den kusliga stämningen och de sköna karaktärerna, och det räcker långt för mig. Filmen har mycket hjärta och lyckas förmedla otroligt mycket känslor under den första halvan. Jag hade gärna sett mer av detta och mindre av det hav av datoreffekter som filmer slutar med. Sen har det ju säkerligen att göra med att mina förväntningar var skyhöga innan, som sagt. Det är en bra film, men som skräckfilm betraktat är den inte särskilt effektiv.

Klart Macbooken ska få sig ett sexigt läderhölje

Man måste ju vårda sin elektronik, sägs det. Sur som en gorillahane blev jag när jag upptäckte att mitt gamla fodral från svenska märket P.A.P ej passade nya datorn, vilket ledde till en lång natts letande efter snygga och funktionella fodral online. Valet landade till sist på svenska märket Woolnut vars läderprodukter tydligen ska vara kalas. Men när det är läder kostar det ju, som alltid. Men förhoppningsvis ska fodralet hålla datorn varm och säker nu under alla cykelturer till campus.

Det här med ny dator blev en dyrare affär än väntat, nu är jag även inne och kikar på en adapter som fästs i USB-C-ingången, som gör att man får tillgång till alla de ordinarie ingångarna från äldre modeller. Verkar som ett måste då jag i alla fall har två stycken USB-enheter jag vill köra med ofta, samt en minneskortläsare som kan behövas för att förenkla video och ljudredegering framöver.

Vad kör ni på för fodral eller väskor?

Macbook Pro retina - vad jag tycker

Jag hade faktiskt tänkt vänta tills helgen med att plocka upp datorn men kunde inte hålla mina korvfingrar i styr när paketet låg där på köksbordet och retade gallfeber på mig. Min gamla dator var även den en Macbook Pro, men från 2011 - så jag fick en mindre chock när jag slet upp den nya från lådan. Den har samma tum (13), men med tanke på att ramen är mycket tunnare så upplever jag den som betydligt mindre, samt att den är lätt som en fjäder jämfört med min gamle rackare. Hela den övergripande designen på 2017 Macbooken är så mycket mer tilltalande än min gamla modell (som jag fortfarande tycker är läcker, men aningen klumpig).

Det första som slår mig är kvalitén på skärmen, när jag väl installerat klart allting. Att gå från en relativt lågupplöst 1280x800-skärm till 2560x1600 är ju så klart enormt. Inte ens min datorskärm på min PC kommer i närheten av detta pixelantal och den färgåtergivning som återfinns här. Det är verkligen en ljuvlig upplevelse att kolla på högupplöst videomaterial på Macbooken. Det andra som verkligen imponerar med datorn är tangentbordet som jag på förhand trodde jag skulle avsky. Jag har blivit otroligt fäst vid den gamla designen och trodde att övergången skulle bli jobbig. Men så är inte fallet, utan jag känner att redan efter ett par timmars användande är jag övertygad om att detta är klart överlägset. Jag upplever det som att jag kan skriva snabbare än någonsin nu.

Ljudet i sig är inte så pjåkigt efter ett par lyssningar av The Nationals senaste skiva på Spotify (som är fullständigt magisk). Inte alls i närheten av mina externa högtalare, men för en laptop imponerar de ändå med en fyllig bas och en klarhet i instrumenten.

Rent prestandamässigt har jag inte hunnit testa särskilt mycket. Ska köra lite Photoshop och videoredering i helgen om jag har tid, samt testa ett par enklare spel. Överlag så är jag sjukt nöjd med mitt köp, men priset är ju fortfarande hiskeligt. Och Apples fixering att ta bort användbara ingångar på sina enheter är bara idiotiskt även fast jag i viss mån kan förstå logiken med att vilja ligga i framkant med det trådlösa. Jag vill inte behöva betala nästan tusen kronor för en USB-adapter för att ens kunna koppla in min ritplatta.

Blitt mä MakBook Pro

Jag har varit sugen på en ny bärbar dator i säkert ett halvår, och efter mycket om och men kom jag äntligen hem med en sprillans ny Macbook Pro 13". Jag tvekade länge kring om huruvida jag skulle köpa versionen med touchbar eller inte, men kom fram till att den verkligen inte är värd 5000kr som Apple vill att man pungar ut. Absurda summor pengar för en gimmickartad funktion (enligt mig). Att välja Apple för mig är självklart, delvis för att jag föredrar operativsystemet, och dels för att deras produkter verkligen är hållbara och jag slipper allt krångel med virus och trasiga komponenter.

Jag var ett tag inne på en Surface Pro 4 men ångrade mig efter att ha klämt på den inne på Mediamarkt. Själva datorn/plattan i sig verkar kanon, verkligen. Men att ha ett externt tangentbord som i ärlighetens namn inte är särskilt bekvämt gjorde att den föll bort snabbare än vad Petter kan grädda en Vesuvio.

Macbooken är hur som helst snabb som en iller, och jag fullkomligt älskar det nya tangentbordet. Retinaskärmen går inte för hackor den heller. Men det återstår väl att se hur bra den faktiskt är när jag börjar redigera videor och bilder på den framöver. Men som alltid är ju Apples produkter snuskigt dyra, och med största sannolikhet inte alls värda sitt pris.

Vad sitter ni på för datorer?

Snabba (bittra) tankar om Emmy 2017

Jag kommer aldrig ge särskilt mycket cred till denna tillställning, som årligen bevisar juryns "inkompetens" att nominera de serier som förtjänar det (enligt mig). Självklart som med alla galor handlar det om personlig smak hos jurymedlemmarna, en bunt med pengar och en hel del smörande får att ens ha en chans att bli nominerad. Det är ingen idé att bli arg, det är bara tröttsamt att se en arg 29 åring sitta och skrika sig hes över att The Leftovers inte fick mer än en enda nominering i årets Emmy-gala.

Men jag kan liksom inte låta bli. Det sticker i ögonen att se Carrie Coon göra sin livs bästa roll i The Leftovers (jag bölade flera gånger under flera av hennes dialoger med Theroux), och inte ens bli uppmärksammad för den. Istället blir kvinnan nominerad för Fargo där hon kanske gör sin livs blekaste roll. Jag förstår ju att det är manuset som är svagt där och inte skådespelarinsatsen, men kom igen. Sen har vi ju det där med att Justin Theroux som även han gör någonting helt magiskt i The Leftovers, snacka om att gå in i sin roll som den halvtokige Kevin med smärre Messiaskomplex. Men samma där, inte ens tillstymmelse av uppmärksamhet från juryn.

Placera The Leftovers mot andra dramaserier som faktiskt blev nominerade; Better Call Saul, This is Us, House of Cards. Alla helt okej serier, med Better Call Saul som är riktigt bra, dock skulle jag snarare kalla det för en komedi än just drama. House of Cards har dock gått och blivit ett skämt under senare säsonger och att kalla det för ett seriöst drama är ju bara löjligt. Men ja, nu blev det ju en rant i alla fall. Andra exempel på skräll kring galan är ju att Jon Hamm inte vann sin Emmy förrän den absolut sista säsongen av Mad Men hade sänts. Den statyetten borde karln haft efter andra säsongen, hans tolking av reklammannen Don Draper hör verkligen till en av film och TV-seriehistoriens mest komplexa och övertygande. The Wire - samma sak där. Anses av många vara tidernas bästa TV-serie men gick bara iväg med två nomineringar under hela seriens gång, för manuset. Även där misslyckas man med att lyfta fram skådespelarna.

Okej, jag är väl lite sur ändå. Och kanske blir detta mitt absolut sista inlägg som rör The Leftovers. Jag orkar inte längre predika om briljansen i denna TV-serie, folk verkar ändå inte fatta (även om en del här på GR hört av er när jag tipsat om den, vilket jag uppskattar som fasen).

Vad tyckte du om nomineringarna och vinsterna? Lika bitter som mig?