Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Shape of Water var ren filmmagi

Jag är verkligen ett stort fan av Guillermo del Toros filmer, allt från The Devil's Backbone till Crimson Peak. Han är en högst ojämn regissör, men det finns alltid en fingertoppskänsla som infinner sig i merparten av hans verk som starkt lyser igenom det negativa. Crimson Peak för mig är en av höjdpunkterna i hans karriär, även fast jag fattar att filmen lider av stora problem, inte minst gällande manus och skådespeleri. Men det är någonting med de gotiska miljöerna och de praktiska effekterna som verkligen tilltalar mig. Han gör film som få andra filmskapare inom Hollywood idag. Shape of Water är definitivt inget undantag.

Redan från första bildrutan förstår jag att detta kommer att vara någonting utöver det vanliga. Det är ren och skär filmmagi från början till slut. Berättelsen känns som en klassisk kärlekshistoria, med twisten att det är ett "monster" inblandat. Allt från kostymer, till karaktärer och miljöer osar trettio och fyrtiotalsfilm. De visuella bitarna i filmen är även helt fenomenalt bra, och även fast de kanske upplevs som aningen ologiska inom kontexten gör det mig ingenting när det ser så pass snyggt ut på bild. Scenen när Elisa fyller upp sitt badrum med vatten och kramar om fiskmannen är så otroligt vacker, och helt olikt någonting jag sett på film innan.

Men visst, det finns problem även här. Michael Shannon som skurk är mest tröttsam och parodisk. Snacka om spela samma roll om och om igen. Sedan hela konflikten med ryska regeringen och spioneri känns mest påklistrad, och någonting som filmen med enkelhet skulle klarat sig utan. Shape of Water är inte en felfri film, men det är verkligen en fantastisk bioupplevelse utöver det vanliga. Gå och se den nu, om du har chansen.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Superhjältefilmer måste våga ta större risker

Om det är någonting som Black Panther gjorde rätt så var det att ta en stor risk. Det är riskabelt att göra en Hollywoodfilm med i princip enbart svarta skådespelare, och med en marknadsföringskampanj som stuckit ut rejält jämfört med andra Marvel-filmer. Men i slutändan är det väl ändå en rätt ordinär tre-aktsstruktur som slutar med en explosiv CGI-fest sista fyrtio minuterna. Det är en actionfilm, även fast den känns modern ur andra aspekter.

Det är inte att jag är trött på superhjältar överlag, tvärtom. Jag tycker denna genre ska få leva och frodas så länge biobesökarna är villiga att betala pengar för filmerna, och det är väl grymt att se små kidz upptäcka Spindelmannen, precis som jag gjorde när jag var runt åtta. Men det har blivit en otrolig mättnad, och vuxna gubbar som mig själv upplever det mesta som rätt generiskt och tradigt, i och med att jag har sett allting göras tusen gånger om. Därför blir det extra roligt när superhjältefilmer vågar pröva någonting nytt. Logan var i mångt och mycket en westernfilm, fast med Wolverine. Watchmen var en thriller med superhjältar. Thor: Ragnarok var en renodlad komedi. Den kommande New Mutants handlar om karaktärer från X-Mens universum, fast i en skräckkontext. Det låter ju hur coolt som helst.

Jag fattar ju att dessa enorma Hollywoodfilmer är gjorda i syftet att dra in stålar och sälja leksaker. Så korkad är jag inte. Självklart kommer de fortsätta produceras så länge de är ekonomiskt gynnsamma. Men jag upplever det som allt vanligare med folk runt omkring mig att de faktiskt är mätta på genren. Vi vet att nästa Avengers-film kommer samla alla hjältar i en film, samtidigt som de sparkar på skurken i en episk fyrtio minuter lång fight-sekvens. Den kommer förmodligen vara en najs popcorn-rulle, men inte så mycket mer än så.

Det jag vill se är att Marvel vågar ta in mindre regissörer, satsa på att använda sina hjältar i andra kontexter. Allting behöver inte kretsa kring jordens, eller universums undergång. Våga satsa på att göra mer jordnära filmupplevelser som exempelvis Logan och Deadpool. Varför inte göra en dramafilm om hur det är att vara superhjälte? En postapokalyptisk superhjältefilm? En nervig thriller eller en kärleksfilm? Åter igen, det är inget fel på superhjältar i sig, men jag hade verkligen velat se att genren breddade sig lite. Speciellt med tanke på att det faktiskt funkar med just Logan och Deadpool. Det finns plats för dessa filmer också, men de släpps ju så sällan.

Vad är din syn på moderna superhjältefilmer?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Alto's Odyssey på torsdag

Torsdagar innebär i regel att Apples digitala affär uppdateras med godsaker, och denna vecka släpps uppföljaren till mitt absoluta favoritspel på mobil, Alto's Adventure. Det har tagit utvecklarna tre år, men nu är äntligen Odyssey på ingång, och av det lilla förhandsmaterial som finns ute att döma så verkar det bli riktigt mysigt. Betydligt fler miljöer och en större mängd tricks låter gudomligt i min bok. Lägg även på att man har bytt ut de snöfyllda landskapen med någon form av öken. "Zen-läget" ska även vara tillbaka denna gång för den som inte vill jaga poäng, utan helt sonika nöjer sig med att långsamt glida ner för backarna med den meditativa musiken i bakgrunden.

Det är sällan jag blir exalterad över ett mobilspel, men Alto's Odyssey är ett undantag. Ska du spela det på torsdag?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Går framåt med digitala ritandet, tror jag

Jag köpte ju min lille Wacom-platta för snart ett halvår sedan och har väl hunnit med att rita en hel del saker. Nu börjar den faktiskt bli rejält sliten i och med att jag tryckte för hårt med pennan inledningsvis, och går i tankarna på att köpa en Pro-modell istället, men det får bli efter sommaren då jag har mer kosing.

I början experimenterade jag mycket med diverse penslar för att efterlikna typ oljemålningar, men det är verkligen inte min stil. Jag älskar ju Mike Mignola, och ser honom som en av de främsta konstnärerna/illustratörerna idag. Hans blanding av tysk expressionism och gotiska estetik är bara himmelriket för mig. Min stil faller väl inom ramarna för det han sysslar med, ibland kopierar jag rakt av vissa illustrationer för att öva på stilen till och med. Jag gillar att rita enkelt. Enkla linjer, enkla skuggor och inte en massa onödiga detaljer som tar bort fokus från det viktiga i bilden.

Jag ska fortsätta öva, och bli bättre. Inte kopiera lika mycket utan våga rita mina egna saker (vilket jag gör också så klart). Här nedan är en bild jag håller på med, "linework:et" är färdigt, och nu återstår det bara skuggning och färg. Ni kan följa mig på Instagram (Kimkitten) om ni vill se mer saker jag ritar. Lägger även upp en allt möjligt rörande populärkultur, framförallt filmtips. Det var väl allt, hoppas ni får en grym lördagkväll!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Morrisseys nya platta tar sig

Jag kommer nog alltid vara rätt hopplöst svart och svår, framförallt när det kommer till mitt konsumerande av musik. Förutom att jag älskar att ligga och deppa till Kent på hög volym i sängen så finns det nog ingen artist som jag högaktar mer Morrissey. Den brittiska indiegubben som är känd för sina märkliga uttalanden i media har alltid varit en människa som jag kan relatera till. Han sjunger väldigt vackert om hur det är att växa upp, och hur världen ibland kan vända sig mot en.

Hans skivor har alltid varit politiska, mer eller mindre. Men den senaste, Low in High School, tar nog ändå priset. Morrissey slår både högt och lågt, vänster och höger. Han är inne och pissar på militärer, media, presidentskap och en rad med andra ämnen som berör de flesta av oss. Till en början störde jag mig verkligen på textrader som "Give me an order and I'll blow up your daughter" eller "Because the news contrives to frighten you". Billiga banala poänger som lika gärna kunde varit skrivna av en elvaåring. Men ju mer jag lyssnar - desto mer respekterar jag plattan. Låtarna handlar om vår samtid, och det finns ett brinnande hat i varje text som jag sällan upplever inom musik idag. Morrissey har blivit lite gubbig, men inte fasiken är plattan dålig för det. Självklart kommer den inte ens i närheten av något som producerades under The Smiths glansdagar, men ändå väldigt bra.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Gamereactor

Tidningen

More

Copyright 1998-2018 - Utgiven av Gamez Publishing A/S, Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark.