Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Vermintide 2

Spelet visades upp i tisdags och det ser smaskigt ut. Strax innan besökte jag Fatshark för att snacka lite om deras efterlängtade uppföljare och det blev en lång och innehållsrik intervju. Idag ska jag tillbaka för att spela och på måndag kommer mina intryck publiceras i en extremt exklusiv förhandstitt här på siten. Missa inte det, var det jag ville säga.

Arg dvärg.

Activision älskar pengar

Det är inget konstigt i sig, att företag vill tjäna så mycket pengar som möjligt, det säger ju sig självt. Men, Activisions nya patent är fullkomligt superläbbigt, tycker jag. Att medvetet få spelare att spendera pengar är någonting som företagen redan gör, givetvis, och det är lätt att se det här som den naturliga utvecklingen på konceptet mikrotransaktioner. Vad är det som kan få fler spelare att slanta upp? Att faktiskt se det man kan köpa användas av någon annan, och helst någon som är bättre än dig. "Köper jag det där blir jag äntligen lika bra!". Det är mer än lovligt läskigt det här. Samtidigt är det väl en naturlig utveckling av konceptet och om vi kollar på hur resten av internet fungerar... Men ändå.

Activision brukar vara duktiga på att leda denna typ av monetära förändringar och en del i mig säger att det är bra att de kan hitta sätt att tjäna mer pengar på (eftersom det i slutändan betyder större marknad, mer spel, större produktioner och så vidare) men en annan del av hytter med näven mot himlen och muttrar att det kanske var bättre förr ändå. Som en gammal bitter farbror. Jag vill att Activision ska tjäna pengar (och alla andra som jobbar med spel också) men det här känns... smutsigt på något vis. Vad tycker du?

Netflix-tips (1): Big Mouth

This post is tagged as: Netflix-Tips

Japp, Netflix är på nedgång, det vet vi ju. Utbudet känns sämre varje vecka och deras egna produktioner luktat allt som oftast unket älgkön, eller värre. Men! Det finns såklart bra saker också, jag är ingen större konnässör på film och serier egentligen, jag har en extremt spretig smak och otydliga preferenser, men det första tipset jag vill ge är den nya serien Big Mouth. Tecknad serie om pubertala problem, hur bra kan det vara undrar du? Riktigt underhållande ska det visa sig. Andrew, Nick och Jessis problem är någonting de flesta kan känna igen sig i när ämnen som kärlek, lust och vänskap måste tas i beaktning. De tre huvudkaraktärerna håller på att växa upp med allt vad det innebär, det är snuskigt, vulgärt, smärtsamt och superskoj. När hormonmonstret lägger sig i Andrews problem, när karaktären Jay förklarar hur man bäst bedriver intimt umgänge med en kudde eller när det kvinnliga hormonmonstret tvingar Jessi att kalla sin mamma vid sitt namn, då skrattar jag så att tårarna sprutar.

Serien är inte rädd för att ständigt balansera på gränsen för vad som är okej att visa upp och metaskämten som haglar konstant är träffsäkra. Räkna med grafiska scener, samhällssatir och situationer som du nästan behöver ta fram skämskudden för. Att bli till man eller kvinna är verkligen ingen enkel sak, det visar Andrew, Nick och Jessi perfekt.

Senaste månadernas spel

Efter en månad med Destiny 2 ser jag äntligen ett ljus i tunnel (nästan). Men även om jag har tillbringat hundratals timmar i Bungies spelvärld har jag faktiskt hunnit med att spela andra saker och se en hel del film. Jag tänkte snabbt summera rubbet och jag börjar med spelen (som jag inte har skrivit recensioner på, såklart). Cuphead har jag redan berättat om (hemskt spel). Nu kör vi.

Mario + Rabbids: Kingdom Battle
Det börjar ordentligt svulstigt bra. Inledningen, den första (och andra världen) och enkelheten i spelsystemet fick mig att skrika i vildsint förtjusningen. Sen dog det helt för mig. Irriterande ojämn svårighetsgrad där det ibland går att klara en bana utan att ens titta på skärmen medan det i andra fall känns som att spelet vänder oddsen mot mig på ett orättvist sätt som inte blir kul är inte... särskilt roligt, nej. Det saknar även ett engagerande djup, jag vet att det inte är Xcom men Mario + Rabbids är papperstunt, som bäst. Det blir uppenbart repetitivt ett par timmar in och jag har faktiskt inte rört det sedan veckan det släpptes - och har ingen direkt lust att fortsätta heller. 6/10

Life is Strange: Before the Storm
Jag gillade Life is Strange. Det är inte fantastiskt (tycker jag) och börjar ruskigt långsamt men det känns tillfredsställande när det är slut och valen på vägen känns viktiga och spännande. Det jag däremot inte gillade (på gränsen till avskydde) var Chloe. Huvudpersonens bästa kompis som ständigt beter sig som om hon var två år gammal. Eftersom uppföljaren utspelar sig innan händelserna med Max är det Chloes perspektiv den här gången och gissa vad? Även om skådespelerskan är ny gillar jag henne inte nu heller. Däremot är Before the Storm lika charmigt som föregångaren och första avsnittet var riktigt mysigt. 7/10

Marvel vs. Capcom Infinite
Marvel vs. Capcom 3 är en av mina favoritfighters genom tiderna. Jag har spelat trean mer än vad jag vågar räkna till och har sett fram emot Infinite. Det känns bra. Jag gillar att det är två karaktärer istället för tre, mitt drömlag består av Spider-Man och Nemesis) och Infinity-stenarna känns inte lika hopplöst påklistrade som jag hade trott på förhand. Visst är karaktärsdesignen stygg och det finns vissa balansproblem men det känns som en värdig uppföljare och ett sjuhelsikes roligt fightingspel. 8/10

Golf Story
Som en blixt från klar himmel började min omgivning att prata om Golf Story till Switch, Jag var föga intresserad. Dels på grund av tidsbrist men också för att jag inte trodde jag behövde ett retrodoftande golfspel i min samling. Ack så fel jag hade. Golf Story är så ultracharmigt att det är svårt att behålla kläderna på samtidigt som det är härligt utmanande, oavsett om du gillar golf eller ej. 8/10

Senaste månadernas filmer kommer imorgon.

Jag avskyr Cuphead

Petter har redan sagt det, utförligt dessutom, men jag måste också få ventilera mig lite. Jag har spelat Cuphead, från början till slut, och jag kommer bara till en slutsats; jag avskyr det. På gränsen till hat, faktiskt. För trots sin urläckra design, ett magiskt soundtrack och härlig attityd är det verkligen inte ett bra spel. Det känns som om 100% av tiden har lagts ned på att handrita, designa och putsa det grafiska medan det spelmekaniska slängdes ihop under en kaffepaus, på utvecklingens första dag och sedan gjordes det inget mer med det. Jag vet vad du förmodligen tänker, Kim, bli bra på spelet bara, då blir det bättre.

Min avsky för Cuphead har nästan ingenting med svårighetsgraden att göra. Det som stör mig mest är att Cuphead så gärna vill vara svinsvårt när det i grunden inte är eller behöver vara det. Det är designat orättvist för att det ska kännas svårt vilket gör det hela meningslöst, tycker jag. Det är inte bra speldesign när utvecklarna tvingar dig att förlora liv/dö helt med flit för att du ska lära dig exakt var en fiende befinner sig. Trial and error är inte bra speldesign, och kommer aldrig vara det. Det är svårighetsgrad gjord av luft, artificiellt implementerad och helt ärligt riktigt ruttet. Cuphead vill vara old-school-svårt men har ingen aning om vad det innebär. Dark Souls brottades med samma typ av problem i början, en läxa From Software har lärt sig med tiden. En läxa jag hoppas är lärd innan Cuphead 2 kommer...

Ren skit.