Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Modern Warfare-exklusiviteten är idiotisk

Att ens kalla det här för en tidsexklusivitet är lite märkligt. Eller är det bara jag? Det kan inte bara vara jag. Igår visade Activision upp en ny trailer till kommande Modern Warfare (ett spel som ser fenomenalt ut på förhand) och det blev även känt att survival-delen till Spec-Ops-läget är exklusiv till Playstation 4 i ett år. Ett helt år. Alltså till nästa Call of Duty anländer. Min första reaktion: "Va?" Min andra reaktion blev en djup och lång suck. Visst, det kommer om ett år, men hur relevant är det då, på en årlig serie? Inte alls. Jag tänker spela Modern Warfare på PC och missar därmed hela survival-grejen. Det suger. Så här säger Taylor Kurosaki på Infinity Ward om saken:

"There are decisions that are above all of our pay grades that have to be considered. I understand your feelings, but this is much better than others I have seen."

Om den här lösningen är "mycket" bättre än de andra som diskuterades vill jag inte ens veta vilka det var.

Hujedamig.

Modern Warfare-exklusiviteten är idiotisk

Min (horribla) PS4 Pro

Nu är det kokta fläsket stekt. Nu är det över. Min "go-to"-konsol den här generationen, Playstation 4 Pro är en underbar maskin, på många sätt. Jag har spelat många spel och avnjutit perfektionen i Dual Shock 4 i flera, flera timmar. Nu går det inte längre. För oavsett hur bra Sony har varit den här konsolgenerationen, säkrat exklusiviteter och släppt grymma titlar själva så går det inte komma ifrån den gigantiska elefanten i rummet. Eller ska jag säga jetmotorn? Jag pratar såklart om fläktarna i Sonys konsol. Sitter jag och spelar Red Dead Redemption 2 (Rockstar, varför ingen PC-version?) kommer ungarna springandes ner för trappan och frågar varför en Boeing 777 ska landa i vardagsrummet. Det har gått så långt att det inte ens går att dölja med högsta volym på hemmabion. Idag lackade jag ur, kopplade ur maskineriet och stoppade in rubbet i en garderob och kopplade in min Xbox One X igen.

Min (horribla) PS4 Pro

Jag vet, den behöver mer luft än såhär, men problemen startade långt innan bilden togs, i mycket mer öppen miljö.

Destiny blir fem år idag

Sinnessjukt vad tiden går snabbt egentligen. För fem år sen idag hade jag precis spelat Destiny i kanske sex timmar och avskydde spelet av hela mitt hjärta. Verkligen avskydde. Det enda jag hade kul med var Crucible. Nu ska inte jag inte berätta om mig och Destiny, det har jag nog gjort tillräckligt. Bara reflektera över de fem åren som har gått, fem år som markant har ändrat sättet jag konsumerar spel på, faktiskt. Jag har nu varit på paus från Destiny 2 i någon månad, för att ladda batterierna till Shadowkeep och passar kvällen till ära på med att kolla in gamla raidklipp från första spelet.

Destiny blir fem år idag

Gears 5 är inte bra...

Gears 5 är inte bra...

Efter JD:s halvdana försök att föra in Gears i den här generationen gav jag upp och accepterade att det är en spelserie som hjälpte till att definera föregående konsolgeneration men som snabbt blev omsprungen av andra titlar. Gears of War 4 stod ständigt och trampade vatten, introducerade nyheter som gjorde spelet sämre och kändes som en produkt av en studio som inte alls förstod sig på grunden. Jag var färdig, la Gears som serie bakom mig och blickade åt andra håll. Sen kom femman, och en halv spelvärld var enig: Gears 5 är det bästa spelet sen tvåan. Jag installerade, spelade och förstod ingenting. Jag ska försöka bena ut varför jag inte tycker Gears 5 är ett bra spel.

Följande textstycken kommer vara ganska kritiska, och innan vi fortsätter här vill jag vara tydlig med att jag gillar vissa delar av Gears 5 mycket. Skulle jag sätta betyg idag skulle det bli 6/10 och det är baserat på kampanjen, både i co-op och solo, samt lite Horde och lite Escape. Har inte rört själva competetive-lägena alls, och kommer inte göra det heller.

Story
Berättelsen är den direkt fortsättning på den i fyran (duh!) och även om den börjar på engagerat vis tar det inte mer än någon timme innan den tappar bort sig helt. Det känns som att ingenting står på spel, någonsin, och avsaknaden av någon riktig antagonist gör att det mest känns som jag springer från rum till rum, dödar lite, repeterar. Inget fel i sig om det finns ett tydligt mål, men det gör det inte riktigt. Spelet teasar sin plottwist redan i första kvarten och när den väl kommer (många, långa, timmar senare) kan jag inte göra annat än att gäspa som en medelstor gorilla. Kampanjen är för lång och mycket känns som utfyllnad (mer om det strax) det som däremot fungerar bra är karaktärsutvecklingen. Kait och JD får massor av utrymme att växa på, och det är bra, även om jag nog helt hade önskat att de gamla rävarna som Marcus och Cole faktiskt fick bita i gräset en gång för alla.

När Gears 5 är som bäst, och berättas väl, är det som en actionfilm. En svulstig actionrökare av rang. Det är spektakulärt, explosivt och underhållande. Tyvärr är de stunderna mer undantag än regel. När Gears 5 blir slentrian blir det väldigt tråkigt, och det är allt för ofta.

Spelbarhet
Gears 5 är mer Gears, och det är bra. Samma tunga spelbarhet finns här och har inte förändrats särskilt mycket. De nya vapentilläggen är grymma (Lancer GL, jag älskar dig) och det känns som arsenalen är tillräckligt bred för att rocka en uppsättning som passar mig som spelare perfekt. Någonting som har förändrats, och det till det sämre, är själva sammandrabbningarna med fienderna. Där det förr handlade om intensiva strider med stort fokus på positionering, resurshantering och prioritering blir Gears 5 mer som lerduveskytte. Du tar plats bakom skydd, skjuter av en fiendevåg, sen kommer en större fiende, typ Snatcher eller Warden och sen går du vidare. Du får exakt alla vapen du kan tänka dig att du behöver hela tiden och igen, det känns aldrig som om någonting står på spel. Jag spelade på näst högsta svårighetesgraden, både i solo och co-op och upplevde samma problem hela tiden.

Jack är också ett bekymmer och ett klassiskt exempel på en nyhet som inte lägger till något av värde utan snarare gör striderna än mer triviala. Jag behöver inte förmågan att frysa en fiende på plats när intensiteten redan saknas. I slutändan använde jag endast scanningsfunktionen på Jack när jag spelade solo och slutade spelet med +50 uppgraderingspoäng ospenderade. Jag tror att Gears 5 hade varit ett bättre spel utan hjälproboten, faktiskt.

Den semi-öppna spelvärlden är något som många har snackat om, flera gånger i positiv bemärkelse, och även här är det inte problemfritt. Det bryter av tempot fint, första gången jag får susa omkring på en Skiff är det roligt och spännande. Det håller i sig till jag inser hur ytligt det faktiskt är, hur banalt själva utforskandet är strukturerat och hur pass dåliga "sidouppdragen" är. Jag hade svalt det här och accepterat det om det hände en gång, men när spelet slänger in mig i en till "öppen" värld kort efter den första gången känns det precis som vad det är: utfyllnad. Artificiell spellängd på ett spel som lätt hade kunnat vara 5-8 timmar kortare än vad det är.

Gears 5 är en soppa. En spelmässig soppa av märklig struktur, klent berättande och stagnerad spelbarhet. Gears som serie behöver förändras för att vara relevant, i alla fall för mig, och jag förstår verkligen inte mina eminenta redaktionskollegor Adam och Jonas resonemang i deras betygsättning. Alla gillar olika, såklart, och tur är väl det.

Vad tycker du?

Stekhet spelhöst

Vi korade ju nyligen höstens hetaste spel här på redaktionen. En lista som är mycket gedigen. Jag vill dock passa på att stapla upp spelen som jag ser fram emot mest, och utan att dra ut på det, här kommer listan (som förövrigt inte är allt för annorlunda mot den vi enades om på redaktionen).

(4) Borderlands 3
Det släpps om drygt en vecka och jag längtar som ett barn dagen före julafton. Min hype har dock mättats en aning av all marknadsföring spelet har fått och det faktum att spelet faktiskt ser ut som Borderlands 2.5. Men, gissar på att jag kommer sitta där när spelet släpps medan dygnets timmar flyger förbi.

(3) Death Stranding
Jag ska inte sticka under stol med att jag verkligen avgudar Kojima. Nästan på sjukliga nivåer. Den karln har en stil i sitt skapande som alltid trollbinder mig på de mest märkliga vis. Death Stranding ser märkligt ut, och just nu kan det sluta hur som helst.

(2) Destiny 2: Shadowkeep
Att säga att jag längtar efter mer Destiny lär ingen bli förvånad över. Ingen på planeten. Men längtar, det gör jag. Jag vill flyga in över månen, snacka med Eris Morn och sen slakta Vex till ögonen blöder. Jag hoppas verkligen Bungie har lyckats påta ihop en expansion som håller länge.

(1) Links Awakening
Världens bästa Zelda (ja, till och med bättre än Ocarina) i ny skrud? Jo jag tackar jag. Jag har inte spelat det gamla Gameboy-spelet på 20 år nu och vill verkligen, verkligen (verkligen), spela det nu. NU. Helst nyss. Links Awakening ser på förhand helt kanon ut.

Stekhet spelhöst