Lite väl dramatiskt. Förlåt. Det är inte ett avsked egentligen, snarare ett nytt kapitel. Jag vet. Jag har nu precis stängd av Destiny för sista gången, förmodligen för alltid - åtminstone på bra länge. Det är drygt ett dygn kvar till servarna öppnas till Destiny 2 och där planerar jag att tillbringa merparten av min speltid de kommande tre-fyra åren. Sjukt. Slutet på tusentals timmar av äventyr. Du känner redan till historien om den problemkantade utvecklingen och jag har inga avsikter att tråka ut dig med den idag. Jag tänkte snabbt summera min tid med spelet. Vad jag tyckte och tycker och hur de här tre åren har varit för mig.

Om vi hoppar över alla förhands-hype och börjar den 9:e september 2014 så har jag precis strutat hem den nedladdningsbara versionen av Destiny till Xbox One.. Bungie var tillbaka och allt det där. Efter den mycket lovande betaversionen var jag redo att forma min legend och sugas in i ett äventyr som skulle ta tio år att avsluta. Det tog fyra timmar.. Där satt jag, klädd i bästa mjukisbraxor och T-shirt och insåg att Destiny var slut. Finito.- Det var en kort och mycket repetitiv resa som jag förstod nästintill ingenting av. Årets, nej - decenniets - besvikelse tänkte jag. Jag kollade in snabbt hur spelets "end game" såg ut, spelade lite Crucible och försökte klämma ut det sista ur mina hård fördärvade hundralappar. Sen stängde jag av. Otroligt besviken, mest på mig själv för att ha fallit för hypen. Det var tydligt att någonting inte hade gått som planerat. Destiny saknade Bungies fingertoppskänsla. En vecka senare fick jag en inbjudan: "Hey, vi ska testa den där raiden som öppnades upp idag, skaru mä?". Jag hakade på och herregud, att spela Vault of Glass utan att ha en aning om vad vi skulle göra står sig som en av de mäktigaste spelupplevelser jag har haft i hela mitt liv. Jag blir nästan känslosam när jag tittar tillbaka.

Efter raiden fanns det dock ingenting annat att göra än att samla bättre utrustning, något som inte intresserade mig överhuvudtaget. Jag slutade spela, helt och hållet. Det gick några månader sen fick jag ytterligare ett meddelande, den här gången av min gode vän Peter. "YO! Första expansionen till Destiny har släppts. Ska vi lira?" Jag var inte särskilt sugen egentligen men jag installerade spelet på min Playstation 4 och hoppade in. Första expansionen, The Dark Below, var så här i efterhand rätt rutten. Inte dålig utan snarare hade den alldeles för lite innehåll. Vilket återigen påminde om grundupplevelsen på sämsta tänkbara vis. Den expansionen kom även med en ny raid. Här någonstans hände det någonting. Jag började uppskatta att likt besatt samla vapen, att ha allt som fanns. Känslan av att få ett nytt exotiskt vapen blev helt plötslig otroligt tillfredsställande. Jag och Peter spelade, startade nya karaktärer, raidade, samlade vapen och hade riktigt kul. Med tiden växte kontaktnätet och helt plötsligt var vi 20-30 personer i klanen och det fanns alltid någon att spela med.

Från den dagen och igenom andra expansionen, The House of Wolves, till den stora The Taken King spelade jag flera timmar om dagen. Nästan lika många som jag jobbade per dygn. I efterhand är det såklart inte mänskligt men jag blev helt klart beroende av Destiny, på tre år har jag lagt ned tusentals timmar och det är såklart helt överlägset det spel jag har lirat allra mest. Det mattades av tillslut. Efter Rise of Iron som släpptes för ett år sedan har jag bara spelat sporadiskt och det beror på många saker. Nu i helgen körde jag och några ur min klan en raid-run för sista gången, bara för att minnas, skratta åt gamla frustrerande ögonblick och framförallt - avsluta den era som det ändå har varit för oss.

Destiny 2 står och stampar utanför min dörr. Den här gången är jag redo. Kommer jag spela det lika mycket som ettan? Förmodligen inte. Eller... Kanske. Det beror på. Vi får se.

Jag knåpade ihop en liten "Hej då Destiny-video" som du kan se på min Twitter, om du vill.

Igår bloggade jag om hur fantastiskt Uncharted: The Lost Legacy är. Det är underbart. Spelet inkluderar även ett oerhört underhållande fotoläge där jag tog mig friheten att styra upp Chloes semesterbilder, du ser rasket precis här nedan. Om du vill.

Det kommer inte som en shock för någon, inte egentligen. The Lost Legacy är briljant. Superbt, makalöst. Du fattar. Naugthy Dog bevisar återigen att de är helt ohotade på så många olika plan samtidigt att jag inte kan göra annat än att lyfta på hatten och höja glaset åt deras håll. Berättelsen om Chloe och Nadine må kännas allt för bekant och beprövad i Uncharted-världen vid det här laget men rösskådespeleriet, den magnifika grafiken, vidden av världen och Naugthy Dogs otroliga öga för detaljer gör The Lost Legacy till en instant classic. Rakt av.

Vad som började som en expansion slutar i ett litet äventyrsspel som springer cirklar runt konkurenterna (Rise of the Tomb Raider, jag sneglar på dig) och även om det kanske inte höjer ribban för serien egentligen är detta ett tydligt tecken på att Uncharted kommer leva vidare utan Nate. Något som i sig är underbart.

Det som stannar kvar hos mig med The Lost Legacy är dock varken grafiken (som är så utsökt att jag har kommit på mig själv med att slicka på TV:n flera gånger) eller Indiens vattenfall. Nej, det är utbytet mellan Chloe och Nadine. Det är bland det bättre jag har upplevt i spelväg och slås egentligen endast av Nate och Sully eller Joel och Ellie från The Last of Us. Välskrivna karaktärer och ett träffsäkert manus är verkligen Naughty Dogs paradgren nu för tiden. Självklart ska Claudia Black och Laura Bailey ha massvis med cred för deras insatser men det är även hur dialogerna är utformade som imponerar på mig. Det känns alltid dynamiskt, relevant och improviserat, på ett bra och övertygande sätt.

Perfekt speltid till ett vettigt pris gör Uncharted: The Lost Legacy till ett självklart köp för alla som gillar genren och har en Playstation 4. Har du Pro-modellen kan du vänta dig fläskig upplösning och HDR som grädde på moset.

Har du spelat ännu och isåfall vad tycker du?

Hade du frågat mig igår om jag såg fram emot The Crew 2 hade jag skrattat och kastat ett exemplar av Steep i ansiktet på dig. Såklart extremt orättvist eftersom jag tillbringade ungefär åtta minuter med det första spelet totalt (och gillade det inte alls). Frågar du mig idag denna onsdagsmorgon har jag ändrat mig. Jag missade The Crew 2 helt på E3-mässan och jag har inte brytt mig en enda sekund om spelet tills nu. Jag kollade igenom lite intryck, både från E3 och Gamescom, spanade på ett par videos och den generella uppfattningen verkar vara att The Crew 2 faktiskt är ett bra spel.

Konceptet låter ju underbart på papper (det gjorde det även i det första spelet) och om Ubisoft har lyckats fixa de sakerna som kändes märkliga i föregångaren, som stel styrning och konstig struktur, kan det här nog bli bra. Jag vet inte om jag är helt såld på att kunna byta mellan bil, båt och flygplan på det sättet men om alla bitar fungerar väl kan det säkerligen underhålla på underbara arkadpremisser.

Jag laddar just nu ner det första spelet igen för att försöka bekanta mig lite djupare med det innan det är dags för tvåan. Spana in Gamescom-trailern för akut spelsug här.

Gillar du The Crew?

Jag har väntat riktigt länge nu. Tänkt på det varje dag i flera år. Igår hände det. Age of Empires IV är äntligen utannonserat. Det må vara allt för tidigt att utrycka någon som helst glädje just nu men bara vetskapen om att det är på väg har gjort mycket för mig. Age of Empires har en väldigt speciell plats i mitt hjärta sedan många långa år tillbaka. Det första spelet var exempelvis det första spelet som jag någonsin spelade över ett LAN-nätverk. Bara det liksom. Jag hoppas på att spelet behåller sin gamla struktur och känsla men kryddar med nya smaskiga funktioner och en kampanj som spänner över flera tidsåldrar med stark narrativ, som i trean. Jag ska dock sätta mina förväntningar på paus till vi får veta mer. Men nu är jag glad.