Herre jisses. Jag läser recensioner, kollar gameplay och drömmer mig bort tills dess att jag själv får sätta mig ner och avnjuta vad som ser ut som det bästa japanska rollspelet på länge. Tankarna vandrar direkt till Playstation 1-spel som Final Fantasy VII och stämningen verkar magisk, stilen underbar och ljudet klockrent. Jag är ingen jättefantast av dessa spel vanligtvis men då och då kommer det pärlor som inte får missas. No no Kuni till Playstation 3 var ett sådant och även det senaste för min del. Med den här bloggen ville jag bara säga att jag är sugen, återkommer med mina intryck till helgen, under tiden kan du läsa vår recension här.

Spelar du I am Setsuna idag?

Prison Break, säsong ett, är något av det bästa som har visats på TV, i mitt tycke. Säsongen är fylld till bredden med spänning, drama, gastkramande cliffhangers och bra tempo. Skådespeleriet är däremot rätt värdelöst med undantag för ett par karaktärer. Scofield och Burrows gör det sämsta insatserna och just Miller (Scofield) har lika mycket känslor som ett kylskåp, oavsett vilken scen han är med i.

Jag bloggade om den femte säsongen för ett tag sedan. Den ser förvisso bedrövlig ut på förhand men jag kände att det var dags att göra ett ryck och komma in stämning med tidigare säsonger. Nu tror jag dock inte att jag kommer orka mig igenom alltihop en gång till eftersom serien åker ned för en kraftig backe av avföring efter första säsongen.

Är du laddad för säsong fem?

Häromkvällen vankades det svettig uppgörelse i Halo 5: Guardians och efter timmar av glåpord, skryt och rena lögner stod vi mot varandra i arenan. Självklart fångades mycket av förnedringen på video som finns att beskåda här nedan. Mathias och Aldin hade på förhand gnabbats en del om vilket spel som faktiskt är bäst av The Division och Battleborn och när vi andra tillslut fick hålla isär dem innan de brakade ihop på riktigt kändes det som att detta måste avgöras i Halo så snart som möjligt. Det blev alltså Team Reqo, som bestod av mig själv och Mathias "Reqo" och Team Aldin som då innehöll Aldin och Oliver. Lisa tittade in en snabbis medan Oliver var borta i sisådär fyra timmar för att "rasta hunden".

Match 1 - Team Reqo
Matchen startar med att jag spränger mig själv med en granat medan Reqo skriker att jag gjorde precis det, till min förnedring. Efter det lilla missödet återhämtar vi oss och efter ett par svettiga rundor står Team Reqo som segrare. Mathias skriker nu "Division, Division, Division" i bästa hejarklacks-stämma och Aldin muttrar om att detta bara var en träningsmatch.

Match 2 - Team Reqo
Oliver är ute med hunden och Lisa tar över hans plats jämte vår fagra skåning. Den här matchen visade sig vara en barnlek för mig och Reqo och vi dansade runt vårt motstånd och avslutade med fina 5-0. Lisa hävdade gång på gång att hon inte var bekant med kartan och därför kunde hon inte prestera alls. Aldin svor, på vad vi tror var danska medan jag och Reqo high-fivade.

Match 3 - Team Reqo
När kvällens tredje match startar är Oliver fortfarande (!) spårlöst försvunnen. Egentligen hände det inget nytt i den här matchen. Jag och Mathias krossade allt och Aldin började få samma färg i ansiktet som hans röda rustning i spelet. Ingenting tycktes fungera och vi kunde med enkelhet hålla platsen där raketgeväret spawnar. En stund in i den ensidiga matchen slutar Lisa att svara på Aldins tilltal (till hans stora ilska) kort därpå loggar hon ut och Aldin blir lämnad ensam. Om det var så att hon helt enkelt hade fått nog av slakten eller om det var tekniska problem får vi nog aldrig veta. Jag och Mathias vann, igen.

Nu hade stackars Aldin fått nog, nu var det alla mot alla som gällde för att han skulle kunna vinna tillbaka lite av sin heder. Oliver kom dock tillbaka och satte stopp för det när han likt en esportare visade var skåpet skulle stå. Railgun och osynlighet är tydligen en vinnande kombination. Free for all blev ett skönt avbrott från de stenhårda matcherna och vi blev alla direkt mer avslappnade. Vi hoppade in en match Slayer och totalförstörde våra motståndare och det verkade som att grälet om vilket spel som är bäst äntligen var över. Oliver konstaterar också att Aldin förmodligen är den enda personen i världen som kan använda ordet "magiskt" i negativ bemärkelse. Tyvärr var inte grälet över. Mathias säger att han måste sova, då hugger Aldin till; en match till! Okej, sa Reqo och kvävde en gäspning.

Match 4 - Team Aldin
Nu var vi slitna och då passade Oliver och Aldin på att verkligen samarbeta. Jag och Reqo fick erkänna oss besegrade, men vi hade i alla fall vunnit mest matcher, totalt. Ännu en gång vrålade Aldin. En. Match. Till. Och så fick det bli.

Match 5 - Team Reqo
Här kom vi tillbaka, med råge. Vi kommunicerade, flankade och lurade stackarna i motståndarlaget. "De ger ju varandra komplimanger" utbrister någon när jag och Reqo kör vår åttonde brofist. Det här skulle bli den sista matchen men Aldin var fortfarande sugen och även om vi redan hade vunnit klart för kvällen så gick vi med på en till.

Match 6 - Team Reqo
Man kan säga att den sista matchen blev en repetition av den föregående. Oliver och Aldin har helt enkelt inte en chans mot mig och Mathias (även om jag gjorde ett par tvivelaktiga insatser). Oliver sa: Det räcker nu killar, ser ni inte vad ni gör med honom? Han pekade såklart på Aldin som vid det här laget har insett att The Division alltid kommer rankas högre än hans älskade baby och man kunde se förvirringen i hans ansikte.

Kolla på videon, den är hastigt ihopklippt och det saknas givetvis roliga moment då 98% är från min synvinkel. På något sätt föll de tre sista matcherna bort helt, men tro mig när jag säger att Team Reqo rockade med 6-1 i vinster. Bilden ovan talar också sitt tydliga språk.

Videon kan du se här tills dess att den är uppladdad på GR.

Jag har skamlöst kopierat rubriken från Aftonbladets debattartikel om våldet och TV-spel och nu, utan att jag egentligen är intresserad av att ge mig in i en debatt som uppenbart saknar substans från början, måste jag bemöta ett par punkter Maria Dufva tar upp. Jag tänker inte alls lägga mig i funderingarna om kvinnor anmäler mer sexualbrott idag än förr eller om våldtäkterna har ökat, det är viktiga frågor som (givetvis) måste utredas men jag är intresserat av vad spel har med detta att göra i det här blogginlägget.

"Jag hör lärarnas desperation, kanske främst fritidsledarnas, när de berättar om hur elever redan i förskoleklass leker GTA-inspirerade lekar på rasterna. Lekar där de lärt sig av ett spel med rekommenderad 18-årsgräns i Sverige, ett spel de spelar med antingen sina föräldrar (läs sin pappa), äldre syskon eller hos en kompis."

Här finns det såklart ett par roliga saker att reflektera över. Det första och mest självklara, spel som Grand Theft Auto V har en åldersgräns på 18 år (vilket nämns). Det betyder att en minderårig person inte får köpa spelet, varken på internet eller i fysisk butik. Det är alltså föräldrarnas ansvar att se till vad sina egna barn spelar, och det gäller oavsett om det sker i egna hemmet eller hemma hos vänner. Visst kan man inte hålla koll på exakt vad som händer när barnet är utanför sina egna väggar och det går inte att låsa in sina barn hemma för att skydda dem mot fasansfulla spel hela livet (då uppstår med största sannolikhet andra problem) men det gäller att som förälder engagera sig en aning och kommunicera med sina barn, vara med framför TV-spelet och vara lyhörd. Jag finner det också smått humoristisk att Maria (mitt i allvaret) prompt ska slänga sig med upptrycket "hen" för att beskriva olika individer men hon har inga problem att poängtera att det faktiskt kan vara pappans fel att ungarna lirar våldsamma spel.

"Var hamnar vi om tio år när våra GTA-spelande småbarn växt upp och fortsätter att leva ut värderingar de samlat på sig från alla timmar, dagar och år med spel som på olika sätt uppmanar till våldshandlingar?"

Nu är jag inte (som du vet) kriminolog, inte ens i närheten, men jag har dock spelat TV-spel i många år. Jag spelade det första Grand Theft Auto 1997 - när jag var tio. Det gjorde jag utan uppsyn av mina föräldrar och jag har kört över fler fredliga kvällsjoggande Hare Krishna-medlemmar än vad jag kan räkna till, i spelet. Besitter jag ett underliggande hat mot vissa folkgrupper på grund av det? Nej. Hur många människor har jag kört över på riktigt sedan jag tog körkort? Noll. Har jag haft lusten? Jag har inte mer vägilska än någon annan svensson i fredagsköerna. Återigen, lär barnen att skilja på verklighet och fiktion. Känn på ditt barns personliga mognad, introducera dem för TV-spel men var med och prata om vad som händer och följ rekommenderade åldersmärkningar. Att beskylla spel för att fördärva barn känns så förlegat idag att jag ständigt skäms när detta kommer på tal.

Det som hände under Zara Larssons uppträdande på Bråvalla är såklart ytterst tragiskt men det har ingenting med spel att göra..

Vad tycker du, är detta en debatt som bör tas på riktigt?

Nu är det över sex år sedan de senaste Prince of Persia-spelet släpptes. Det rysligt underskattade och förbisedda The Forgotten Sands, som kändes som en ordentlig uppföljare till första trilogin. The Sands of Time, Warrior Within och The Two Thrones var alla njutbara upplevelser när de begav sig och även rebooten från 2008, Prince of Persia, var ett bra spel. Efter det kom som sagt The Forgotten Sands, utan vare sig pompa eller ståt och sen har det varit tyst. Tyst som i graven. Ubisoft introducerade som bekant en annan väggspringande individ i Mellanöstern med Assassins Creed och verkar med det ha lagt prinsen åt sidan. Vilket är synd.

Jag skulle vilja ha ett nytt Prince of Persia som inte alls följer Ubisofts numera satta standard med öppen spelvärld, sidouppdrag och torn att ta över. Jag vill ha en drivande story, massor med hemligheter (varför inte baka in lite Dark Souls-utforskande) och spektakulär akrobatik. Jag hade till och med kunnat tänka mig en remastrad samling av trilogin med fläskig grafik i 1080p och 60 bildrutor per sekund. Det är dags för prinsen att komma tillbaka, tycker jag.

Har du fina minnen av Prince of Persia och hur skulle en uppföljare se ut, enligt dig?