Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Jag klarar verkligen inte av musikaler (tankar om Hamilton)

Jag klarar verkligen inte av musikaler (tankar om Hamilton)

Musikalen Hamilton har varit en snackis under många år nu. Jag har vänner som har sett den på Brodway som varit helt saliga efter deras besök. Och, nu har turen äntligen kommit för musikalen att landa på Disney+.

Jag såg Hamilton i helgen. Den tog mig tre dagar att ta mig igenom - vilket kanske är ett ett tydligt tecken på hur pass uttråkad jag faktiskt var. Missförstå mig inte. Hamilton är en otroligt välskriven, vacker och säkerligen underhållande musikal med skyhöga produktionsvärden. Men det är ju det det - Hamilton är en musikal.

Just detta gör att jag brukar sky Disney-filmer som pesten. Att karaktärer helt från ingenstans utbrister i sång. Jag gillade det inte när jag var sju bast, och jag gillar det inte i vuxen ålder. Jag har svårt att koncentrera mig på det som händer i rutan, och tankarna börjar konstant vandra.

Kanske skulle jag uppskatta Hamilton betydligt mer om jag såg den live? Som den var tänkt från början. Nu blev den istället mest en axelryckning och jag förlorade två och en halv timme av mitt liv.

Har du sett Hamilton? Och vad tyckte du?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Lärde vi oss ingenting av #metoo? Anklagelser mot män i spelvärlden

Lärde vi oss ingenting av #metoo? Anklagelser mot män i spelvärlden

Låt mig inleda denna blogg med att säga att jag i grund och botten tycker att metoo-rörelsen var behövlig. Kvinnor har genom alla tider systematiskt blivit sexuellt utnyttjade och i värsta fall blivit våldtagna inom framförallt nöjesindustrin. Metoo gjorde så att ärkesvin som Harvey Weinstein och Jeffrey Epstein hamnade bakom galler, och för den sistnämnda - ännu värre.

Men, sen uppstod problematiken att personer använde sina sociala kanaler för att sprida misinformation. Ett rykte blev snabbt till fakta på Twitter, och inom loppet av några timmar så kunde en persons karriär vara över, utan någon som helst substans som grund för anklagelserna. Titta bara på fallet Fredrik Virtanen. Godhetsknarkarna och "mobben" av människor på Twitter jagade honom som en spetälsk på grund av en anklagelse, som sedan visade sig vara påhitt. Hans karriär inom media kommer aldrig bli densamma.

Nu såhär några år senare har det blivit dags att rensa upp i spelvärlden på dessa män. Både på utvecklarsidan, men även inom speljournalistiken. Och, det är samma, gamla visa som upprepas. Ett löst rykte sprids på Twitter som en löpeld. Folk faktakollar inte och sprider anklagelsen som fakta på alla sätt de kan.

Jag lyssnade häromdagen på spelpodcasten Giant Beastcast (en del av Giant Bomb). Redan första minuten så varnade programledaren lyssnarna för att det som komma skall kan bli obehagligt och de som medverkar i podcasten ska tänka efter innan de pratar.

Men, det tar inte lång tid innan de hänger ut folk med namn till höger och vänster. Kända speljournalister, streamers men även kollegor. Folk som de har känt i flera år "åker under bussen". De gör ingen skillnad heller på graden av sexuellt våld/utnyttjande. Emotionellt skadligt beteende likställs med våldtäkt - det är precis lika allvarligt enligt de medverkande i podcasten.

Allt detta skitsnack på grund av ett rykte.

Giant Beastcast nämner inte ens att det är just anklagelser - och inte fakta. De slänger till och med in en kommentar att det inte spelar någon roll. "En person som har blivit utsatt har mycket mer att förlora, därför är allt som sägs sant".

"Därför är allt som sägs sant". Som sagt, har vi inte lärt oss någonting av metoo? Det är uppenbart att människor i vissa fall är beredda att göra vad som helst för att hamna i rampljuset. Och det är alltid en persons sida av historien som presenteras i dessa rykten - den andra skiter vi bara i. Det ska ju passa narrativet.

Giant Beastcast är bara ett exempel på ett gäng med stor social spridning som går ut och likställer rykten med fakta. Hänger ut kollegor som de hade mördat deras barn. Det finns mängder av liknande exempel på spelforumet Resetera där medlemmar hänger ut streamers som var otrogna - och likställer detta med våldtäkt. KOM IGEN!

Och, för guds skull. Om ni känner att ni blivit utsatta för någonting. För all del, gå ut med det! Var bara säkra på er sak så att ni inte blir åtalade för förtal. Och ni som skriver om det, tänk gärna till ett par gånger innan ni hänger ut folk med namn.

Vi lärde oss uppenbarligen ingenting av metoo, och det är tragiskt.

Mansbebisarna som gråter ut över karaktärer i The Last of Us Part 2

Mansbebisarna som gråter ut över karaktärer i The Last of Us Part 2

För er känsliga. Jag kommer prata lite om The Last of Us 2. Inga stora spoilers, bara väldigt vagt om en av karaktärerna i spelet.

Ni vet exakt vilka de är. Männen, ofta i tidiga tjugoårsåldern, som gråter ut i kommentarsfälten på internet. Gråter ut sin frustration över att ett populärkulturellt fenomen inte överensstämmer med hur de själva vill att en franchise ska se ut, och vilka karaktärer som ska representeras. Jag vill kalla dem för mansbebisar.

Detta har pågått länge. För länge. Vi minns dem alla när Mass Effect 3 släpptes 2012. Mansbebisarna kastade sig ut i kommentarsfälten om hur handlingen skrivit skulle skrivas om. Hur hade Bioware mage att göra så!? Det skickades tusentals dödshot på Twitter till utvecklarna och deras familjer. Om hur de skulle dödas om de inte skrev om slutet på deras favoritspel.

Bioware gav sig. I deras Extended Cut skrev manusförfattarna om slutet för att passa det narrativ som mansbebisarna önskade sig. Någonting som aldrig borde ha hänt i mina ögon.

Det finns otaliga exempel på hur mansbebisar ger sig på utvecklarna och "kräver" att någonting i ett spel eller film ska ändras. Marvel-filmerna har för mycket kvinnor, en Stormtrooper kan inte vara svart, Max Payne ska inte ha rakat hår, Prometheus narrativ kränkte mig osv.

Nu senast i ledet har vi The Last of Us 2. Ett spel som har varit oeeeeerhört omdiskuterat på förhand. Mansbebisarna hatade spelet ett halvår i förtid, utan att ens veta vad spelet egentligen handlar om.

I vintras läcktes det ut information om spelet på nätet. En specifik sak om en scen tidigt i spelet som jag inte kommer nämna här. Även att spelet skulle innehålla ytterligare en kvinnlig huvudkaraktär utöver Ellie. Denna gumma heter Abby. Inte nog med att Abby är kvinna - hon har muskler! Det börjades spekulera vilt om vilket kön denna kvinna har egentligen och så var snacket igång på diverse forum. Nu hade mansbebisarna bestämt sig för att Naughty Dog blivit PK-fierade med deras kvinnorepresentation. Det var dags att skicka dödshot till utvecklarna! Och för att inte tala om att Ellie är lesbisk. FY FAN!

Snölavinen var i full rullning. Det gick fort nerför. Mansbebisarna byggde upp sitt eget narrativ i deras huvud kring den information som hade läckt ut. Allting satt ur kontext. Neil Druckmann hade blivit hjärntvättad av Anita Sarkeesian, och det enda The Last of Us 2 skulle gå ut på var att föra fram en politisk korrekt berättelse enbart gjord för att visa hur goda utvecklarna är.

Och så här har det fortsatt ända fram till idag. Spelet är ute och mansbebisarna kan inte komma över vad de har läst på internet. Det ska "recensions-bombas" på Metacritic och göras långa Youtube-videor över hur dåligt The last of Us 2 år. Förmodligen inte baserat på deras egna åsikter ens, då spelet bara varit ut i två dygn.

Jag har spelat The Last of Us 2 som en galning sedan fredags natt. Tror inte jag har så många timmar kvar, och jag kan med säkerhet säga att det inte finns någon typ av politisk agenda med spelet. Det är en otroligt gripande berättelse som både hyllar föregångaren, samtidigt som Naughty Dog vågar pröva nya spännande saker. Både i spelmekaniken och narrativet.

Jag köper fullt ut om en person inte uppskattar The Last of Us 2. Det är helt okej. Men att sitta och spy galla i diverse forum, bygga upp hela sin identitet kring ett spel eller film, och att skicka dödshot till kreatörer för att de inte har samma syn som dig. Lägg bara ner. På en jävla gång. Din jävla mansbebis.

Du ska väl se Midsommar, på midsommar?

Du ska väl se Midsommar, på midsommar?

Ari Aster slog igenom med buller och bång 2018 med skräckisen Hereditary - som redan känns som en modern klassiker. Och vill jag minnas rätt hamnade den väldigt högt på Gamereactors lista över årets bästa filmer när jag arbetade som skribent på sajten.

Redan året efter hade Ari Asters andra film premiär, Midsommar. En rulle som gick lite under radarn vill jag tycka. Hela idén med att göra en skräckfilm som kretsar kring det svenska midsommarfirandet känns ju aningen absurt. Och framförallt inte så läskigt.

Och Midsommar är i många bemärkelser inte en regelrätt skräckfilm. Det är mer av en dramafilm med en gnutta surrealism och svart komedi. Även om den innehåller skräck på sina ställen. Midsommar är inte lika kvävande och ångestfylld som Hereditary, även om tonen emellanåt kan kännas igen.

Den svenskaste av alla svenska högtider står inför dörren, och vad kan då passa bättre än att grotta ner sig i Ari Asters två och en halv timme långa Midsommar-epos? Som enligt mig är en av de bästa drama/skräckfilmerna de senaste tio åren. Ta den överdrivna tolkningen av det svenska midsommarfirandet med en nypa salt bara när du ger dig in i galenskapen.

Återbesöker Red Dead Redemption 2

Återbesöker Red Dead Redemption 2

Jag var ju inte särskilt förtjust i Red Dead Redemption 2 när det begav sig, för snart två år sedan.

Narrativet och karaktärerna, precis som i de flesta modernare Rockstar-spel fångade mig direkt. Men, spelmomenten lämnade en hel del att önska. RDR2 är mer av en simulator än ett renodlat actionspel. Det är tungtstyrt, långsamt och jobbigt.

Detta kombinerat med alla miljontals system som är integrerade i spelet. Du måste äta, sova, röka, ta hand om hygienen, borsta din häst regelbundet, jaga djur och så vidare.

Självklart finns det inget tvång på att grotta ner sig totalt i dessa system, men det finns en risk i att Arthur Morgan börjar prestera sämre när det väl hettar till i en strid. Dina olika mätare för "Dead Eye" och uthållighet sjunker fort ner om du inte har gett Arthur lite kärlek i form av mat och sömn.

Och, det var precis detta jag hatade med RDR 2 när det släpptes. Jag gick in men helt fel förväntningar som sabbade min upplevelse av spelet. Nu har två år snart passerat och jag visste exakt vad jag skulle förvänta mig när jag installerade RDR 2 på min Playstation 4 Pro.

Det första som slog mig var grafiken. Nu körs ju spelet inte i "Native 4K", utan det är en form av uppskalning, som med så mycket annat. Men, jag skulle ju ljuga om jag inte påstod att RDR 2 ser fantastiskt ut. Spelet är fortfarande det snyggaste denna generation, utan någon som helst konkurrens. Kanske kommer det toppas av The last of Us 2. Kanske.

Att få rida runt de vidsträckta slätterna med regnsmatter över cowboy-hatten och dånande åska i bakgrunden är helt otroligt. Jag kommer på mig själv flertalet gånger att bara vandra ut i naturen och ta in det vackra landskapet som Rockstar har målat upp.

Grafiken därhän. Vi vet att spelet är skabb-snyggt. Vad som imponerar mig mest är nog alla små detaljer. Som tillsammans bidrar till att skapa en spelupplevelse jag aldrig tagit del av innan. Bara en sådan liten grej som att Arthur med en dov stämma kan börja sjunga när man rider ute på en enslig grusväg, eller hur djurkadaver långsamt bryts ner tills bara skelettet ligger kvar på marken.

Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket tid som Rockstar måste ha lagt ner på alla små detaljer. Eller ja - de kan jag ju typ, vi vet hur mycket de anställda tvingades arbeta över året innan release.

Nåväl. Nu ska jag fortsätta rida runt på min gigantiska, belgiska arbetshäst och göra livet surt för invånarna i Valentine.