Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Death Stranding är precis det spel jag behöver just nu

Death Stranding är precis det spel jag behöver just nu

Det ska erkännas. När jag först fick reda på att Kojima Productions nya spel, efter hela Konami-debaklet, skulle bli en blandning av American Truck Simulator och en absurd surrealism-film var jag inte helt övertygad. Inte det minsta.

Desto mer som visades av spelet - desto mindre sugen blev jag. Och när spelet hamnade i labbarna hos kritikerna för ungefär en månad sedan och jag började höra tidiga intryck gjorde det mig knappast mer sugen. Det var med en viss bitter smak i munnen jag beställde den patenterade Death Stranding-konsolen från Webhallen. Jag visst inte alls vad jag skulle vänta mig, inte minst efter alla långt ifrån lyriska intryck från spelkritiker jag ser upp till.

Nu har jag tillbringat lite över tjugo timmar med Death Stranding - och jag älskar det. Spelet har ett väldigt lugnt tempo där jag rör mig från punkt A till punkt B utan någon som helst stress. Förutom när jag kommer i kontakt med BT:s då. Det kala och uppenbart isländskt inspirerade landskapet målar upp en melankolisk närvarokänsla som gör att det monotona blir någonting njutbart. Det är avskalat, kallt, blött och förbannat jobbigt. Som att vandra i fjällen i flera dagar med ösande hällregn. Tråkigt för vissa? Säkert. Men i mitt stressiga vardagsliv är det skönt att bara komma hem, slänga sig i soffan och bara dra ut på en vandringsfärd med huvudkaraktären Sam.

Och så där pågår spelet. I timmar. Tills man springer in i ett område som triggar en lång mellansekvens. Som när du stöter på Troy Baker-karaktären i spelet. Ondsint och jävlig - med förmågan att framkalla diverse former av gyttjemonster ur dödsriket som agerar som spelets bosstrider. De är enkla, men otäcka.

Mellansekvenserna är otroligt välgjorda, dock så finns det en avsaknad av subtilitet hos karaktärerna. Något som alltid varit ett problem med Hideo Kojimas spel. Även så här. Alla budskap och fraser ska bankas in tio gånger om. Allt för förnedra intellektet hos spelaren. Tröttsamt, men när allting annat är så underbart kan jag förbise det.

Dock så vill jag påpeka att jag gillar det övergripande temat i Death Stranding. Vilket är att koppla samman människor och bygga upp en förlorad civilisation. Och det är här onlinekomponenten kommer in i bilden. Allting du gör i spelet påverkar din egen och andra spelares värld. Går till tillräckligt många gånger på en sträcka formas en väg. Stegar, rep och andra strukturer du lämnar kvar finns där för andra spelare att ta del av. Vilket gör att spelet inte riktigt är så ensamt som det först kan verka.

Jag har fortfarande många timmar kvar med spelet. Än så länge älskar jag det - och fortsätter det i denna takt kommer nog Death Stranding stå sig som årets bästa spel. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om, i och med komplexiteten i spelet. Någonting som jag lär återkomma med framöver!

Disco Elysium är årets bästa spel

Disco Elysium är årets bästa spel

Utvecklarna ZA/UM är ett konstnärskollektiv i grunden. De är också skaparna bakom det nyligen släppta Disco Elysium - ett detektivspel där du går in i rollen som en alkad polis i jakten på upprättning av ett mordfall.

Det är så oerhört svårt att beskriva detta spel. I grund och botten rör det sig om ett rollspel - i sann DND-anda. Med tärningskast och allt det där. Spelet bygger på att läsa. Se det lite som en interaktiv berättelse. Och om det inte är din kopp med te kommer du antagligen inte gilla Disco Elysium.

Spelet innehåller inget stridssystem. Inte heller ett "färdighets-träd" enligt den klassiska RPG-mallen. Du utvecklar hela tiden din karaktär, men du gör det genom att förstärka sinnen. Flummigt? Ja visst! Du kan exempelvis välja att lägga in poäng i förgreningar i sinnet som låter dig omvärdera omgivningen och upptäcka "konst" i världen runt dig. Du ser mönster och mening i exempelvis en grafittimålning. Eller så lägger du poäng i logiskt tänkande - för att lättare kunna hantera kniviga diskussioner med karaktärer i spelet.

En annan stor aspekt i spelet som skiljer Disco Elysium mot allt annat jag spelat - ja någonsin, är hur du kan välja att utveckla olika ideologier i ditt huvud. En tidig tanke som dyker upp är att huvudkaraktären får för sig att han vill bli "Hobo Cop". Ja, du läste rätt. Ett skämtsamt inslag i en diskussion med din kollega tidigt i spelet utvecklar en slags manisk tanke i vår huvudkaraktärer om att han vill ge upp livet som polis och leva på att panta burkar och sova i containers.

Sagt och gjort. Du uppmuntrar denna tanke och efter ett par timmars speltid har den utvecklats och du börjar se dig själv som Hobo Cop. Nu istället för att följa det huvudsakliga narrativet kring ett mordfall kan du istället fokusera på att leva livet som luffare och bete dig allmänt odrägligt till människor i din omgivning.

Det är detta som gör Disco Elysium så intressant. Hobo Cop är bara en av många ideologier du kan utveckla i spelet. Om mina ögon inte spelar mig ett spratt verkar det finnnas uppemot 50 stycken, där många totalt förändrar spelupplevelsen. Varför inte utveckla huvudkaraktären till en fullblodig rasist som är besatt av tanken av olika raser? Om ni är lagda åt det hållet.

Disco Elysium är otroligt roligt. Dialogerna är något av det bästa jag upplevt i ett spel, typ någonsin? Bara en timme in i spelet har jag funnit mig själv gapskrattandes framför skärmen åt de sjuka saker som hänt. Allt är inte bara humor dock, det finns ett mörker och en cynisk ådra som genomsyrar världen. Det märks verkligen att utvecklarna lagt oerhört mycket tid på att skriva karaktärer och dialog.

En annn aspekt som jag verkligen uppskattar är att hela spelet i sig ser ut som en oljemålning. Den grafiska stilen är otroligt läcker. Karaktärerna ser ut som något Francis Bacon skulle kunnat ha spottat ur sig - det blir extra framträdande i färdighets-trädet som består av bilder på en massa förvridna ansikten. Good stuff.

Som sagt. Jag finner det svårt att beskriva detta spel. För det finns inte riktigt någonting som liknar det i sin struktur. Upplev det bara om du har något som helst intresse för annorlunda rollspel - eller varför inte litteratur och berättande i största allmänhet. Disco Elysium är det bästa som släppts i år.

Nintendo Switch Lite och Link's Awakening imorgon

Nintendo Switch Lite och Link's Awakening imorgon

Ajjemän. Jag hade verkligen noll planer på att införhandla mig Nintendos nya konsol, men då jag fick min gamla Switch såld för lite över ursprungspriset för en Lite - kunde jag helt enkelt inte hålla mig. Jag spelar enkom bärbart på Nintendo Switch, så är det bara. Men originalet är tämligen tung för mina små kospenar till armar, vilket gör att jag får ont i labbarna efter någon timmes spelande. En mindre och smidigare modell av Switch:en är därför rätt tilltalande.

Batteritiden är ju också inget att hurra för. En timme längre batteritid ska Switch Lite lyckas kräma ut, vilket är något. Jag återkommer med intryck efter helgen. Sedan ska jag ju också lira The Legend of Zelda: Link's Awakening tills ögonen blöder. Ett spel som jag har varit väldigt nyfiken på ända sedan det utannonserades. Jag älskar den grafiska stilen och jag tror att det kan bli ett riktigt, riktigt mysigt spel.

Ska du köpa Nintendo Switch Lite? Eller plus-modellen?

Underskattade varg-rullen The Grey

Underskattade varg-rullen The Grey

Det fanns en tid då Liam Neeson var en respekterad skådespelare. Innan gubbjäveln föll ner i hela "måste-rädda-min-dotter-från-ondingar-spåret" som har hemsökt honom ända sedan den första Taken-rullen. Det är nästan parodiskt hur mycket hans senaste filmer liknar varandra.

Jag kan väl inte sitta här med hedern i behåll och svamla över hans fantastiska skådespelarinsats i The Grey. Men visst är han mysig, allt. The Grey är en rätt ostig skräckthriller stöpt i samma form som The Edge - med Anthony Hopkins och Alec Baldwin. Med den enda skillnaden att "monstret" är en flock med vargar, iställlet för en blodtörstig grizzlybjörn.

Filmer som utspelar sig ute i vildmarken har alltid fascinerat mig. Det primitiva i "mannen mot naturen". Och det sätts verkligen på sin spets i The Grey när en grupp män dels tvingas återhämta sig efter en flygkrasch som lämnar dem strandsatta mitt ute i ingenstans, i en oerhört kyla. Och dels att de blir jagade av en flock vargar.

Vargarna är läskiga. Skådespeleriet är bra. Och jag njuter i fulla drag. The Grey är en rejält underskattad rulle. Se den.

Sugen på mer Mindhunter

Sugen på mer Mindhunter

Jag har inte mycket till övers för Netflix nuförtiden. De fortsätter att pumpa ur sig skräp efter skräp - men en sak gör de åtminstone rätt: Mindhunter. Den första säsongen var fullständigt lysnade. Perfekt, i princip. FBI-agenterna Trench och Fords resa till att skapa en profileringsenhet hos myndigheten fångade mig från första bildrutan.

I ärlighetens namn var jag lite orolig för säsong två. Det var mycket snack på förhand om Charles Manson - och jag var lite skraj att detta skulle ta alldeles för mycket fokus från de intressanta delarna. Lyckligtvis blir Manson bara ett extremt kortvarigt sidospår i säsong två. Säsongen tar i princip vid exakt där den föregående slutade. Ford vaknar upp i sjuksängen efter sin panikångestattack i säsongsfinalen, och ganska omgående efter sin återhämtning fortskrider de arbetet med sin enhet.

I säsong två ligger fokus på en seriemördare i Atlanda, som ger sig på unga pojkar. Det finns gott om vändningar och manuset är lika tajt som vanligt. Säsong två är mästerlig och jag kan inte bärga mig inför nästa säsong. Som sägs vara några år bort. Gillade du säsong två?