Det fanns en tid då Liam Neeson var en respekterad skådespelare. Innan gubbjäveln föll ner i hela "måste-rädda-min-dotter-från-ondingar-spåret" som har hemsökt honom ända sedan den första Taken-rullen. Det är nästan parodiskt hur mycket hans senaste filmer liknar varandra.

Jag kan väl inte sitta här med hedern i behåll och svamla över hans fantastiska skådespelarinsats i The Grey. Men visst är han mysig, allt. The Grey är en rätt ostig skräckthriller stöpt i samma form som The Edge - med Anthony Hopkins och Alec Baldwin. Med den enda skillnaden att "monstret" är en flock med vargar, iställlet för en blodtörstig grizzlybjörn.

Filmer som utspelar sig ute i vildmarken har alltid fascinerat mig. Det primitiva i "mannen mot naturen". Och det sätts verkligen på sin spets i The Grey när en grupp män dels tvingas återhämta sig efter en flygkrasch som lämnar dem strandsatta mitt ute i ingenstans, i en oerhört kyla. Och dels att de blir jagade av en flock vargar.

Vargarna är läskiga. Skådespeleriet är bra. Och jag njuter i fulla drag. The Grey är en rejält underskattad rulle. Se den.

Jag har inte mycket till övers för Netflix nuförtiden. De fortsätter att pumpa ur sig skräp efter skräp - men en sak gör de åtminstone rätt: Mindhunter. Den första säsongen var fullständigt lysnade. Perfekt, i princip. FBI-agenterna Trench och Fords resa till att skapa en profileringsenhet hos myndigheten fångade mig från första bildrutan.

I ärlighetens namn var jag lite orolig för säsong två. Det var mycket snack på förhand om Charles Manson - och jag var lite skraj att detta skulle ta alldeles för mycket fokus från de intressanta delarna. Lyckligtvis blir Manson bara ett extremt kortvarigt sidospår i säsong två. Säsongen tar i princip vid exakt där den föregående slutade. Ford vaknar upp i sjuksängen efter sin panikångestattack i säsongsfinalen, och ganska omgående efter sin återhämtning fortskrider de arbetet med sin enhet.

I säsong två ligger fokus på en seriemördare i Atlanda, som ger sig på unga pojkar. Det finns gott om vändningar och manuset är lika tajt som vanligt. Säsong två är mästerlig och jag kan inte bärga mig inför nästa säsong. Som sägs vara några år bort. Gillade du säsong två?

Nu är ju året långt från över. Personligen ser jag hiskeligt mycket fram emot Luigi's Mansion 3 och nya Zelda-liret - men än så länge står sig Remedys Control som ett av årets bästa spel. Kanske även ett av de bästa spelen denna generation.

Presentationen i Control är helt enastående. Stämningen ligger tät redan från första sekund och berättelsen griper verkligen tag i mig. I ärlighetens namn har jag inte så mycket negativt att säga om Control - förutom att spelet flyter på riktigt risigt på konsol. PC-versionen är ju helt klart den överlägsna, men då jag enbart har tillgång till en Xbox har jag inte haft möjlighet att testa den. Jag är inte den som brukar störa mig nämnvärt på dippar i bildhastighet, men i Control kan de bli oerhört omfattande emellanåt. Vilket så klart försämrar spelupplevelsen.

Nåväl. Annars så är Control ett superbt spel. Spännande intrig blandat med fantastisk spelbarhet gör att jag inte kan göra annat än att älska Remedys senaste spel.

Jag har ju synnerligen inte varit särskilt aktiv här på sajten under sommaren, och detta beror helt och hållet på att jag har lämnat mina studier bakom mig för att arbeta på heltid. Heltidsarbete plus allt jobb med min konst har gjort att jag inte haft tid för Gamereactor. Helt enkelt. Inte som redaktionsmedlem i alla fall.

Men jag är oerhört sugen på att börja blogga igen. Vilket jag kommer att försöka göra varje dag framöver. Och herregud vad mycket saker det finns att blogga om känner jag. Spelhösten står i full blom och TV-serier släpps på löpande band. Jag har lirat Remedys Control som besatt senaste veckan - och jag tokälskar det. Förhoppningsvis klarar jag ut det tills imorgon då det mhett efterlängtade Blasphemous släpps.

Vi ses i kommentarsfältet!