Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

LIVE
HQ
logo hd live | Inkulinati
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Äta äpple med kniv

      Äta äpple med kniv

      Skrivet av Kuato den 14 augusti 2022 kl 19:06

      Hur kan jag inte ha tagit mig an den här inmundigandeformen tidigare? Att, likt Cristopher Lloyd i Dennis-filmen, långsamt och skurkaktigt skära av en bit Granny Smith med tummen på motsatt sida eggen, för att sedan nonchalant föra in det lilla fruktstycket i truten med knivhanden måste vara det ultimata sättet att mumsa äpple.

      För detta förehavande använder jag mig personligen av en Spyderco Dragonfly; en brutalt skarp liten japansk gynnare, med en vikt på 34 gram och bestyckad med blad av VG-10-stål, som jag kan rekommendera varmt för ändamålet ifråga.

      HQ

      En kort post patch-recension: Blasphemous

      Skrivet av Kuato den 22 juli 2022 kl 15:48

      Jag kan inte nog understryka hur fantastiskt Blasphemous är, eller kanske rättare sagt; blev. Recensionerna vid spelsläpp är inte i närheten av representativa för den nu kraftigt patchade och generöst uppdaterade slutprodukten, som jag skulle säga hör till toppen av Metroidvania-titlar släppta i modern tid. Slaktigt, deprimerande, svårt, kreativt, massivt. Dessutom på rea i eShop:en nu om du, som jag, vill lira det på Switch (vilket för övrigt är en superb portning med minimala laddningstider). Köp!

      Gränsöverskridande spelminnen

      Skrivet av Kuato den 12 juni 2022 kl 02:48

      När jag tittar tillbaka i minnesbanken finns det ett flertal nostalgiska, spelrelaterade sekvenser som rullar med väldigt specifika, aldrig senare replikerade, känsloförnimmelser. De starkaste av dessa består ofta av en perfekt storm där spelet i sig har levererat starka intryck, men där även andra externa element har spelat en nyckelroll för att skapa en speciell sinnesstämning som innefattar mer än bara själva spelupplevelsen i sig, vilken jag ibland för bara några sekunder kan kastas tillbaka in i - innan den försvinner lika fort. Sådana känslor är givetvis omöjliga att beskriva i text, men jag kan åtminstone ge er ramverket som gav upphov till dem.

      Två stycken exempel låg laddade i frontalloben när detta började skrivas, klockan är 02:48 när posten läggs upp så jag bemödade mig inte med att gräva efter en tredje, men det kanske blir fler framöver:

      1. Sommaren 1999

      Det var samma brännheta sommar (som det alltid var förr i ti'n) som Red Hot Chili Peppers kom med Californication-albumet, och då Limp Bizkit fortfarande var aktuella (med Significant Other). Även första Austin Powers och South Park-filmen hade premiärer. Detta är dock irrelevant för denna text, mer än att sätta in er i rätt tidsperiod; Driver hade nämligen precis släppts till Playstation, och det var sommarlov, så jag lirade det spelet sönder och samman varje kväll ända in på småtimmarna tills ögonen blödde. Samtidigt hade någon av TV-kanalerna köpt rättigheterna till en drös blaxploitation-filmer som sändes nattetid, vilka varvades friskt med den ansiktslöse Tanners eskapader. Därmed skapades en perfekt 70-talssynergi (vill åtminstone minnas att spelet utspelade sig då, men det kan bara ha varit inspirerat av eran) som jag sent kommer att glömma. Super Fly, vilket jävla epos.

      2. Suikoden-snack i bastun

      Det finns inget spel som har gjort enskilt starkare intryck på mig än Suikoden. Att som 11/12-åring kastas in i en värld full av politiska intriger, krig, tragedi, död, kärlek, lojalitet, vänskap och hopp samt fullkomligt projicera mitt inre jag ovanpå den klassiske tyste JRPG-protagonisten (Insert Name) McDohl  -  är ett minne som jag kommer att bära med mig för resten av livet. Jag var honom, befann mig i the Toran Republic, och alla karaktärer hade riktiga liv. Den perfekta kombinationen av att vara i en ålder där man kan uppleva saker så mycket starkare än vad som går idag i egenskap av torr vuxen - och färgningen av spelets säregna, fantastiska stimuli. Att då i samma veva börja träna Taekwondo och där träffa två killar i liknande ålder, som hade kommit ungefär lika långt in i spelet som jag, var nästan för bra för att vara sant - och jag kan än idag återberätta delar av diskussionerna och teserna vi hade i bastun efter träningarna om hur allt skulle sluta. Det räcker att jag hör en slinga från någon av Miki Higashinos mästerliga stycken för att teleportera sinnet tillbaka dit, eller till framför tjock-TVn klockan 3 på natten utan planer på att lägga mig förrän morsan och farsan skulle gå upp. Suikoden är och förblir en del av vem jag är, vem jag blev. Tack, Murayama-san.

      Deff-snask

      Deff-snask

      Skrivet av Kuato den 4 juni 2022 kl 21:43

      Vågen har nu dingat 110 kg för första gången sedan Revenge of the Sith hade premiär. +20 kg på 2 år. Mina menisker har tjut-skrik-bönat om nåd varje dag i månader, helt utan gehör. Jag ser ut som ett deformerat päron i alla tröjor mindre än XXL. Och den första tanken som slår mig när jag nu har bestämt mig för att skära vikt, är vad jag ska mata in i Svarta Hålet jr™ när suget faller på, utan att helt tillintetgöra kaloriunderskottet. För snarr, det ska jag ha, och mina huvudsakliga cravingkillers kommer att bestå av produkter som är så pass högnärvarande i sina huvudsakliga/karaktäristiska ingredienser att de knappt är njutbara, bara för att bedöva smaklökarna. Det ska laddas upp med Svenskjävlar och choklad innehållandes 90% kakao, men jag behöver också något som är så pass surt att nyllet vecklas inåt - varför jag vänder mig till er för tips.

      Alternativ strategi: Pinjenötter. Att mosa hekto efter hekto tills en härsken dylik slinker ner och den klassiska pinjemunnen gör entré, vilket innebär att allt smakar helvete i 3-5 dagar.

      Vad är ert hemliga vapen för att stilla onyttighetsbegäret vid viktnedgång? Den som svarar disciplin erhåller en reprimand.

      Nattskräck

      Nattskräck

      Skrivet av Kuato den 23 november 2021 kl 17:09

      För c:a 10 år sedan vaknade jag hängande utanför mitt eget köksfönster med fingrarna som fastnaglade i fönsterbänken och fötterna pressade mot fasaden. Min första medvetna syn var den sönderslagna glasrutan; den andra var att jag läckte blod som ett såll från fler ställen på kroppen än vad jag vid tillfället kunde registrera.

      Mina föräldrar fick stå ut med en del under andra hälften av min tonårstid, då hela den här nattliga demoncirkusen började manifesteras. Morsan har hämtat in djupfrysta huvudkuddar på gräsmattan mitt i vintern då jag öppnat altandörren och skickat dem åt helvete under natten. Hon och farsan har vaknat av att jag har vänt upp och ner på mitt eget rum, sabbat TV-bord, och så vidare, och så vidare.

      En morgon vaknade jag av att farsgubben stod och spacklade gipsväggen till badrummet, varpå jag trött och förbryllad ställde den högst legitima frågan "vad fan gör du?". Returen blev ett lättsamt "ja vad fan gör du själv min son?” Jag fick därefter förklarat för mig att jag hade gått upp mitt i natten och introducerat vägg för fotsula vilket lämnade ett inte oansenligt hål efter sig, för att sedan ha gått och lagt mig igen.

      Så långt relativt harmlösa grejer, tills natten från det inledande stycket i denna text skulle göra entré.

      Jag hade flyttat hemifrån sedan några år tillbaka, och förutom ett fåtal perioder med sömnparalys och semi-vakna mardrömmar (en vanlig dylik innefattade att jag satte mig upp i sängen och bevittnade hur förvridna människor kröp ut ur ett hål i väggen och börja kravla mot sängkanten), så hade jag inte gjort några större utspel.

      Detta då tills, från det lilla jag kan minnas av själva hallucinationen, jag fann mig själv stående i vardagsrummet mitt i natten fullt övertygad om att en ond kraft skulle skära min själ i småbitar om jag inte tog mig ut ur lägenheten. Jag rusade ut till köket, slog sönder fönstret med min vänstra handflata (ett ärr vittnar om att pulsådern hade rykt ifall slaget träffat liiite annorlunda), och klättrade ut genom skärvorna som skar upp mig duktigt på vänster arm, rygg samt höger vad (det sistnämnda skadade en nerv, vilket resulterade i att jag än idag inte har någon känsel i kanske en femtedel av foten).

      Sjukt nog blev jag alltså inte fullt medveten/vaken av detta, förrän jag var på andra sidan fönstret. Ännu sjukare är att jag inte slogs av panik - jag vet inte om det var chocken eller något annat, men jag började lugnt att analysera min situation för att inte förvärra läget:

      1.)    Att klättra tillbaka in genom fönstret var inget alternativ p.g.a. de veritabla glasknivarna i ramen.

      2.)    Rakt under mig låg även en hög med krossat glas, och då jag inte var sugen på att plocka spillror ur fotsulorna á la Die Hard så skulle det inte funka att bara hasa ner för fasaden.

      3.)    Det enda kvarvarande alternativet var att ta spjärn med fötterna och trycka iväg mig själv från husväggen så långt det bara gick.

      Sagt och gjort, jag samlade kraft och pressade ifrån så explosivt jag bara kunde, och landade med en duns på asfalten en bit bort utan att åsamka mig själv någon större skada i fallet.

      Det slog mig när jag reste mig upp att jag var fullständigt indränkt i blod, men lyckades på något sätt ändå hålla huvudet kallt. Portkoden till lägenheten var dock som bortblåst ur skallen, så det var bara till att glida runt och leta efter någon nattsuddare som kunde bistå med assistans. Tacksamt nog hade jag, helvetiskt varm sommar till trots, åtminstone inte sovit näck.  

      Efter ett varv runt kvarteret fick jag syn på ett sällskap med tjejer som var på väg hem från krogen, och de fick även syn på mig: en sönderskuren, hårig och vid det tillfället rätt vältränad snubbe iförd boxershorts som kom stapplade mot dem, lämnades en stadig ström av blodspår efter sig. Det var så att man kunde höra en Hjulben-ljudeffekt när de accelererade i motsatt riktning, varpå jag skrek efter dem att stanna – vilket de också gjorde. De ringde efter ambulans, höll telefonen mot mitt öra så att jag kunde berätta vad som hade hänt och var jag var, och försvann sedan därifrån illa kvickt igen.

      Under tiden som jag stod där och väntade så kom en dyngrak snubbe cyklande, som stannade till och meddelade att ”det där ser inge’ bra ut hörru”, innan han fortsatte att pinna iväg. Tack för infon, liksom.

      Till slut anlände hjälpen, det lilla jag kan komma ihåg från färden till sjukhuset är att de uppskattade min blodförlust till c:a 1 liter, och att det var omöjligt att sätta nål i någon arm då jag var för spänd. Väl framme på akuten började en nyvaken läkare att sy utan bedövning, vilket jag märkte först efter några stygn - pga. allt adrenalin antar jag - varpå jag uppmärksammade detta och han som respons utstötte ett förvånat "åh fan" för att sedan få det åtgärdat

      När jag anlände hem igen på morgonen efter att ha fått skjuts och allmän hjälp av min far, så tog jag en tur runt kvarteret för att bevittna något som jag själv hade utgått från var en bestialisk mordplats ifall jag inte hade varit själva protagonisten i händelseförloppet. Stora, sjuka pölar av halvtorkad, mörkröd sörja längs hela sträckan där jag hade gått fick det att se ut som om själva asfalten hade skiftat till organisk form över en natt, för att sedermera bli maniskt knivhuggen av någon som med glödgat förakt innerligt hatade dess plötsliga, nu levande existens.

      Allt detta resulterade i flera nätter på sömnklinik, uppkopplad med över dussinet sensorer på olika punkter av kroppen och huvudet - samt övervakad med kamera. Det visade sig att jag under dessa nätter satte mig spikrakt upp, tänk klassisk vampyr-resning ur kistan, ungefär en gång i timmen - men utan våldsammare aktivitet. De ville skriva ut kraftig medicin som skulle dämpa drömsömnen, men då den även var vanebildande avvaktade jag. Det gör jag fortfarande mer än ett decennium senare, för även om jag har haft oräkneliga episoder av varierande magnitud sedan dess, så fyller den egenvalda metoden bestående av ett rep med ena änden fäst runt ankeln och den andra i sängbenet sitt syfte tillräckligt väl.

      I dagsläget så är det dock generellt sett rätt lugnt, och numera vaknar jag oftare av att jag står och trycker ner kylskåpskall Pigall i gapet än vad jag flyr för mitt liv från psykologiskt frammanade demoner. Även det piss för hälsan, men det medför åtminstone sällan blodvite.