Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Väl värt väntan

Skrivet av Kylo Ren den 19 januari 2018 kl 11:43
This post is tagged as: Assassins Creed, Origins, Ubisoft, Breaking Bad, The Sopranos

I en värld som antingen är svart eller vit är det svårt att vara förlåtande.

I min finns det inget utrymme för gråzoner - saker och ting är antingen jättebra eller jättedåliga. Allt däremellan är en död zon som inte lyckas passera mitt känslo-filter.

Vissa skulle säkert hävda att det är en trångsynt oförmåga, men jag å andra sidan behöver aldrig oroa mig för vad som har blivit TV-spelsvärldens största I-landsproblem - en alldeles för tung backlog släpandes efter sig. Innan jag kommer till inläggets poäng vill jag först illustrera hur detta kan ta sig i uttryck.

Jag försökte vid ett tillfälle att se Breaking Bad, en av TV-historiens allra mest hyllade och prisbelönta serier. Grundpremissen är fortfarande intressant, men jag började snabbt störa mig på vissa detaljer som efter några avsnitt kom till att bli helt oumbärliga. Det började med vad jag upplevde som dåliga skådespelarinsatser och övergick snabbt till överdrivna händelser samt ett manus som inte kändes särskilt autentiskt.

Problem som inte går att se mellan fingrarna.

En god vän till mig som också råkar vara ett stort fan av TV-serien, höll delvis med mig om min kritik, men uppmanade mig envist att fortsätta följa serien och ge den ytterligare en chans. Jag kunde inte sluta tänka på kultklassikern The Sopranos som enligt mig står sig som den främsta TV-serien någonsin. Det långlivade gangsterdramat har med sina nyanserade karaktärer och välskrivna manus efterlämnat en värld som jag kan fantisera om i oändlighet. För mig är den helt fläckfri, alldeles perfekt.

Under de senaste veckorna har jag fått erfara en ny sida hos mig som jag själv inte trodde existerade. Den har sina förklaringar, men innan jag redogör dem vill jag först backa tillbaka bandet några år. Till år 2006 för att vara exakt, då Ubisofts mycket populära spelserie Assassin's Creed fortfarande låg i utvecklingsstadiet och dess mycket karismatiska producent Jade Raymond förutspåddes att revolutionera branschen.

Jag var blott tretton år gammal vid den här tidpunkten och världen såg inte riktigt ut som den gör idag. Folk spelade TV-spel mer än vad de kollade på när andra gjorde det, TV-spelsforumen sprudlade av liv och det var antagligen först då som folk började skryta om hur många japanska TV-spelsproducenter de kunde memorera i sina hjärnor. Underhållningsformen började få en roll i kulturens finrum.

Assassin's Creed var hur som helst det häftigaste spelet jag kunde föreställa mig. När Jade Raymond demonstrerade lönnmördarens rörelser i den fantastiska miljö Ubisoft skapat - blev såväl jag som mina vänner alldeles häpna. Vi höll oss uppdaterade om spelet så mycket vi kunde och spekulerade länge kring i hur spelet skulle se ut när det var färdigt. Och så kom äntligen dagen när det hamnade i ett paket i min brevlåda. Redo att slitas upp när jag kom hem ifrån skolan.

Efter några timmar in i äventyret kände jag hur repetitivt uppdragsdesignen var och hur ostimulerande fightings-momenten blev i längden. Jag tröttnade väldigt fort och förmådde mig aldrig att avsluta spelet, någonting som är frustrerande för en person som mig annars; som gärna vill avsluta det jag påbörjat.

Trots ett bra mottagande från såväl kritikerkåren som konsumenterna kunde jag läsa liknande historier som mina på nätet. Spelet fick ändå som väntat en uppföljare året därpå och sedan dess har Ubisoft traditionsenligt utvecklat flera stycken som avlöser varandra varje år. Jag har konsekvent vägrat att spela dessa - med undantag för Brotherhood som var godkänt - för att de alla har känts som oinspirerande mellanmjölks-produkter.

Men så blev jag med Xbox One X och ville ha ett spel som kunde möta hårdvarans potential. Assassin's Creed: Origins för endast 395 kr kom väldigt lägligt för mig som hade läst positivt om spelet och jag tvekade inte en sekund att köpa det. Vid första anblick trodde jag inte att jag skulle spela det så mycket som jag har gjort, men efter att ha avverkat achievements motsvarande 1000 i gamerscore och plöjt igenom vartenda uppdrag skäms jag inte för att älska det.

Min negativa och envisa inställning till spelserien har inte förändrats av Assassin:s Creed: Origins, men för en gångs skull var mitt sinne beredd att öppna sig för ett spel jag vanligtvis skulle avfärda. Det var precis vad jag förväntade mig av det första spelet i serien för många år sedan - och i det avseendet var det väl värt väntan.

Fenomenet "mini" - mer än en kompromiss? (del 1)

Skrivet av Kylo Ren den 18 januari 2018 kl 10:34
This post is tagged as: Retro, Nostalgi, Nintendo Classic Mini

Vänligen notera, den här texten består av två delar. Fortsättning följer i inlägget nedan.

Från dödförklaring till återfödelse
I en nyhetsartikel som publicerades på SVT för drygt två år sedan framgår det att vinylskivan har fått sig ett rejält uppsving. Från att ha haft sin storhetstid på 70-talet till att nästintill dödförklaras två årtionden senare - kunde musikindustrin år 2016 redovisa en markant ökning i försäljning. I texten intervjuas konsumenter som delar med sig av sina tankar om trenden.

En person som intervjuas har formatet förankrat i sina barndomsminnen och förklarar att det har varit naturligt att förvalta intresset i vuxen ålder. En annan fascineras av de jättelika konvoluten och älskar att bläddra i dess innehåll. Den vanligaste anledningen till att formatet betraktas som svart guld torde dock vara knastret som vinylspelaren avger när stiftet möter skivan, vilket ger upphov till känsla av "äkta" som de allra flesta kan relatera till.

Från ett barns ögon
Som barn var det snarare processen bakom att spela skivan som fascinerade mig. Att tvingas genomgå en omständlig och idag nästan oumbärlig procedur bara för att kunna lyssna på halva albumet - för att sedan behöva vända på skivan och upprepa mönstret - var någonting som jag fann mycket underhållande.

I egenskap av samlare och nostalgiker uppskattar jag själv storleken på fodralet mest och lägger till de flesta entusiasters besvikelse ingen större värdering i soundet de refererar till. Jag hör ärligt talat ingen större skillnad och sätter jag igång en skiva är det mest för stämningens skull. Och för att kunna koncentrera mig helhjärtat på musik utan att distraheras av saker i min omgivning - annars kan jag lika väl lyssna på musiken digitalt.

Min konsumtion motiveras alltså inte av ljudet som kanske är det främsta köpargumentet. Jag hör trots allt ingen skillnad på hur det lät förr i tiden jämfört med hur det kan låta med dagens tekniska förutsättningar. Den grundar sig snarare i känslan av hur det var att ha produkten som barn och att kunna betrakta den från samma ögon. Jag är övertygad om att den stora massan lägger lika stor vikt i bägge delar - för dem blir upplevelsen en genuin nostalgitripp; det går inte att komma närmare formatet än så.

Mini - en perfekt affärsidé!
Parallellt med den ökade vinylförsäljningen har det skett en liknande förändring inom TV-spelsbranschen. Jag åsyftar naturligtvis "mini-fenomenet" - en mycket trendig affärsidé som bygger på att återuppliva de gamla formaten fast i en mindre form. Detta inleddes när Nintendo lanserade sin oerhört populära enhet "Nintendo Classic Mini" år 2016.

Denna förminskade version av 8-bitarsklassikern NES innehåller 30 stycken förprogrammerade spel och sålde slut på nolltid. Och precis som väntat följdes den upp av den lika stora succén "Nintendo Classic Mini: Super Nintendo System" - en motsvarighet till SNES.

Fenomenet "mini" - mer än en kompromiss? (del 2)

Skrivet av Kylo Ren den 18 januari 2018 kl 10:31
This post is tagged as: Nintendo, Nintendo Classic Mini, Retro, Nostalgi, Konsumtion

Nostalgidödande kompromiss?
Med Ataribox (och säkerligen fler konkurrenter på ingång) kan vi konstatera att det finns en stor målgrupp bland konsumenterna som är intresserad av retro och samtidigt stora industrier som är beredda att möta deras behov. Från både vinylälskarna och retrospelarna finns det mycket pengar att hämta, men vad de olika konsumenterna får för pengarna är helt olika. Någon av branscherna måste nämligen kompromissa, låt mig förklara.

En "mini"-enhet är som namnet antyder en mindre replika av sin föregångare och saknar i regel förutsättningar för att kunna spela kassetter. Detta på grund av sin storlek, vilket kompenseras med att den istället är förprogrammerad med ett begränsat antal spel. Proceduren att behöva sätta in en kassett - och i värsta fall behöva blåsa liv i den - är således inte möjlig. Istället navigerar man bland spelen i ett modernt gränssnitt och får dessutom tillgång till praktiska funktioner.

En tidsresa uteblir
I förhållande till den nästan ändlösa katalog som exempelvis NES har, så är det ytterst få spel som finns tillgängliga till mini-versionen. Det är uppenbart att Nintendo har valt de tillhörande spelen med omsorg, men jag är säker på att det finns flera spelare som är besvikna över att deras favoriter inte fick utrymme. I dagsläget finns det heller inga möjligheter att utöka spelbiblioteket, såvida man inte är beredd att ta till sig olagliga medel. Det tycker Nintendo som vi alla redan vet inte om.

I det avseendet är mini-enheten oförmögen att kunna förmedla en autentisk känsla när det kommer till att byta spel. Och likt jag fortfarande njuter av att placera stiftet mot vinylskivan, är jag helt övertygad om att de allra flesta av oss vill blåsa i kassetten - även om vi är medvetna att det är skadligt för chippet - bara för att vi älskar att kunna göra det. Att trycka igång konsolen och navigera bland gränssnittet är därför en tråkig kompromiss omöjliggör den tidsresande känsla vinylspelaren har upphov till.

Avsaknaden av stöd för kassetter innebär också att vi går miste om fodralen och dess innehåll. För den nya generationens spelare är detta ingenting märkligt; vad som en gång i tiden ingick i ett fysiskt spelexemplar har kommit till att försvinna mer successivt med åren. Och när digitaliseringen väl är fullbordad kommer även fodralet bli ett minne blott. Den sanna nostalgikern blir återigen berövad på upplevelsen.

Återuppliva formatet - fast på riktigt
Att förena den gamla mjukvaran från kassetterna med dagens digitala lösningar är så klart en smart kompromiss från tillverkarnas sida. Som konsument behöver man längre inte hålla reda på spelen och de finns tillgängliga endast några knapptryck bort. Jag förstår också att Nintendo i det här fallet måste exkludera titlar ur katalogen av juridiska skäl, men med tanke på hur utbrett TV-spel som medie är och hur etablerat samlarkulturen har blivit måste industrin kunna möta konsumenternas efterfrågan mer kompromisslöst.

Retrospel har trots allt fått sig ett uppsving också, vilket framgår tydligt på andrahands-marknaden och genom mini-fenomenet som jag beskrivit. I takt med att intresset ökar kommer så klart fler att vilja ha kassetter i sin ägo; jag skulle därför i första hand vilja se en nyproduktion av kassetter och deras tillhörande kartonger med innehåll. Förutom att förvalta en del av historien som helt håller på att digitaliseras, skulle det fylla exakt samma funktion som vinylskivorna gör för vinylentusiasterna.

Jag skulle i första hand vilja se nyproduktion av kassetter och deras tillhörande kartonger med innehåll. Det skulle fylla samma funktion som vinylskivorna rent estetiskt, men också i sitt rätta
Om Nintendo börjar med sina licenserade spel, kanske andra spelskapare ser över möjligheterna att ta efter. Utifrån det kan man utvärdera huruvida de gamla konsolerna ska återskapas i sin forna form eller inte.

Diskussionsunderlag:
Vad anser du om mini-konceptet?
Hur ser du på framtiden för retrospel?
Hur vill du konsumera den?
Är den rätta känslan viktig?

Om mörker och hur Far Cry 3 utmärker sig genom det.

Skrivet av Kylo Ren den 17 januari 2018 kl 05:26
This post is tagged as: Far Cry, Far Cry 3, Mörker, Handling

Far Cry 3 är ett sådant spel som lika gärna kunde ha gått mig obemärkt förbi. Detta på grund av min naivitet när det kommer till att konsekvent ignorera genrer eller spel som inte stämmer överens med mina preferenser. Den här attityden går att applicera på andra typer av kulturformer så som musik, film eller serier - och huruvida det beror på min asperger eller normalt beteende förmår jag mig inte att förstå. Jag ser dock någonting vackert och spännande när barriärer oväntat bryts;

och det här är inget undantag.

Efter drygt tjugo år som spelare har jag endast avverkat ett fåtal FPS och med distans till tiden är jag uppenbarligen inget större fan av genren. Det har antagligen berott på att jag inte finner särskilt mycket nöje i ändlöst pangande utan djup - eller så har jag helt enkelt inte förstått poängen. Oavsett anledning förändrades min inställning när jag kom över Ubisofts andra uppföljare i Far Cry-serien. Året var 2012.

Far Cry 3 utmärkte sig från andra spel i genren på flera olika sätt. Den tropiska och mycket välgjorda miljön var både inbjudande och spännande att utforska. Den som påstod att grafik inte var väsentligt under den här tiden hade uppenbarligen inte vandrat runt i den till synes ändlösa djungeln och bara njutit av att titta på detaljer som samverkar med vädret.

Spelmekaniken tillät stor frihet i såväl utforskande som utveckling. Möjligheterna att förflytta sig var många. Man kunde transporteras på land, i vatten och uppe i luften. Under äventyret samlade man på sig erfarenhetspoäng som kunde användas för att skräddarsy sin karaktärs färdigheter, men också vapen som gick att anpassa på flera olika sätt. Dessutom kunde man också jaga djur för att uppgradera sina verktyg.

Så här långt i min beskrivning av spelet kan man uttolka RPG-element och det är inte lika tokigt som det lät en gång i tiden. Jag är alldeles övertygad om att level- och skillsystem kan tillämpas på vilken genre som helst - och spelet kommer per automatik bli betydligt mer intressant. Belöningssystem och beroende går nämligen hand i hand, men det är knappast anledningen till varför Far Cry 3 utmärkte sig som det gjorde, utan handlingen och hur den tar sig uttryck.

I Far Cry 3 följer vi ett kompisgäng som har rest till en tropisk ö belägen någonstans mellan Indiska Oceanen och Stilla Havet. Under ett glidflygs-äventyr sker ett missöde och gruppen hamnar på en annan ö kontrollerad av pirater. Där separeras de ifrån varandra och blir snart tillfångatagna.

Piraterna kontrolleras av den mycket obehagliga och psykopatiska ledaren Vaas Montenergro. En person som verkar vara befriad från allt vad samvete innebär och inte tvekar en sekund att skada för att få sin vilja igenom. Trots att djungeln på ön är stor och tillåter många gömställen, känns den plötsligt väldigt liten och klaustrofobisk i hans sjukliga närvaro.

I rollen som Jason lyckas man fly och hamnar snart bland öns urinvånare. Man ska nu göra allt i sin makt för att lära känna ön, besegra Vaas och rädda sina vänner.
Vid första anblick kanske inte handlingen framstår som särskilt originell eller spännande, men jag kan lova att den är omsvept i mörker och tar sjukliga vändningar. Det sker mer eller mindre kontroversiella händelser som jag inte vågar avslöja, men som utforskar det mörker och förbjudna som människan fascineras av allra mest;

det vi inte vågar erkänna för varandra, men som framträder i våra blickar när de finns i samma rum som en olycksplats.

Ni som har sett True Detective eller Deliverance vet precis vad jag pratar om.

I kombination av gediget röstskådespeleri och bra manus lyckades Ubisoft leverera en övertygande story trots stereotypiskt karaktärs-galleri och en till synes simpel plot. Den mörka aspekten i handlingen är en oerhört viktig komponent som har behandlats med försiktighet och subtilitet - den blir aldrig för mycket eller för påtaglig. Det är just därför spelet utmärker sig i en genre som jag tror många avsiktligen ignorerar för att den tenderar att framstå som förutsägbar.

Att hantera mörker-temat är ett extremt hantverk som i värsta fall blir pretentiöst , men som med finess kan illustrera kontrasten mellan det onda och goda, ljusa och mörka - på ett skrämmande, men fascinerande sätt..

Egentligen skulle det här inlägget handla om mina tankar kring Far Cry 5 och varför jag inte köper sekt-konceptet. Idén var att använda mörker-premissen som jag illustrerar i den här texten och utveckla varför jag inte tror att Ubisoft hanterar den på rätt sätt i femman. Finns det intresse av höra mina tankar så delar jag mer än gärna med mig av dem om någon är beredd att diskutera.

Mina tankar om innehållet på Gamereactor (och spännande jämförelse)

Skrivet av Kylo Ren den 12 januari 2018 kl 23:26
This post is tagged as: Nyheter, Kritik

Jag är relativt ny användare här på Gamereactor, men har engagerat mig aktivt på olika forum sedan mitten av 2000-talet. Tillsammans med andra spelsajter - såväl nationella som internationella - har Gamereactor utgjort en stor betydelse för min nyhetskonsumtion när det gäller TV-spel. Genom åren har jag även tagit del av recensioner, förhandstester och andra typer av publikationer. Först nu har jag valt att engagera mig i communitien och ser fram emot ett spännande spelår tillsammans.

Sedan Gameeactor upphörde som fysiskt magasin har branschen förändrats markant. Utbudet av TV-spelslitteratur håller på att förtvina då tidningarnas död avlöser varandra, en efter en. Att internet som plattform blivit den främsta informationskällan är ingenting konstigtl och att texter förvandlats till rörlig bild är en naturlig förändring i vår samtid. När betydelsefulla GameTrailers begravdes torkade vi tårarna fort - på en annan sida av internet kunde vi skönja YouTube som med sitt växande innehåll fick oss att glömma.

På sistone har jag upptäckt en negativ trend här på Gamereactor. Många besökare och medlemmar i gemenskapen uttrycker besvikelse över innehållet på hemsidan. Publiceras det nyheter om film, serietidningar eller annat som inte berör TV-spelsvärlden går många i taket. I egenskap av gamer med djup förankring i underhållningsformen ser jag inte riktigt problemet - dessa nyheter är i min värld högst relevanta i den kultur vi andas.

Marvel, Star Wars, Sci-Fi, fantasy, brädspel och andra liknande etiketter befinner sig inte särskilt avlägset från den nördiga värld vi gärna glorifierar, refererar till och så gärna vill identifiera oss med. Nyheterna som redaktionen har upphov till om dessa ämnen skrapar enligt min upplevelse enbart på ytan och fördjupar sig inte för mycket, vilket innebär att vi läsare berikas med lite allmänbildning och kan väckas med intresse - utan att sajten tappar sin primära fokus på TV-spel.

Vill man bredda sin nyhetskonsumtion av TV-spel uppmanar jag att titta lite djupare i spektrumet. Som Xbox-älskare besöker jag Reddits dedikerade underforum och lyssnar varje vecka på podcasten XoneBros. Genom radioprogrammet P3-spel lyssnar jag på debatter och på olika forum deltar jag i dem. Det finns säkert lika många nyheter som det finns nyhetskällor - Gamereactor kan omöjligen avtäcka alla dessa.

Min poäng är helt enkelt att man får utvinna sin egen personliga informationskälla ur internets ändlösa värld. Gör din forskning och slå dig till ro när du har funnit dina alternativ att konsumera nyheter på. Låt de komplettera varandra och engagera dig i de du gillar.

Bonus: Efter lite forskning har jag noterat att Gamereactor publicerar väldigt mycket nyheter i förhållande till andra plattformar här i Sverige. Nedanför har jag sammanställt veckans spelnyheter på Gamereactor, Loading.se och Feber.se för att jämföra. (Vänligen notera att FZ exkluderades då deras arkiv utgörs av drygt 3-4 nyheter/dag och IGN Nordic pga det engelska språket.

V2.

Måndag 8/1


Feber | spel: 7 artiklar

Loading.se: 10 artiklar

Gamereactor: 23 artiklar


Tisdag 9/1


Feber | spel: 5 artiklar

Loading.se: 14 artiklar

Gamereactor: 25 artiklar


Onsdag 10/1


Feber | spel: 7 artiklar

Loading.se: 13 artiklar

Gamereactor: 13 artiklar


Torsdag 11/1


Feber | spel: 7 artiklar

Loading.se: 20 artiklar

Gamereactor: 20 artiklar


Fredag 12/1


Feber | spel: 8 artiklar

Loading.se: 18 artiklar

Gamereactor: 17 artiklar


Totalt:


Feber | spel: 34 artiklar

Loading.se: 75 artiklar

Gamereactor: 98 artiklar

Vilka sajter besöker du för att få mer kunskap och information om TV-spelsvärlden?