Det blir inget mer. Tyvärr verkar det så... Hon har sagt att hon inte vill träffas mer. Allting som vi byggt upp under dessa veckor är som bortblåst. Jag är tillbaka i min avgrund. Det kändes verkligen som att allting gick bra. Men redan i början var det dömt att misslyckas. Vi hade aldrig så många gemensamma intressen, attraktionen var snarare baserad på utseende och till viss del personlighet. Men uppenbarligen räcker inte det för att förhållandet ska kunna hålla.

Det värsta är att jag inte är en person som klickar med så många tjejer. Det händer mig väldigt sällan. Men om jag ska vara positiv så tror jag att jag är en person som mognat lite sent. Jag ser väl en viss möjlighet till en bättre framtid, inte minst om det går bra med tabletterna som jag ska börja ta nästa vecka. 

Under veckan kommer jag träffa en läkare och påbörja medicinering med antidepressiva. Inte specifikt p.g.a. denna händelse men mer för att jag är rädd för att dö ensam och jag tror att ett av skälen till att jag har så svårt att träffa tjejer är för att jag har någon typ av dyster, negativ utstrålning. Jag antar att det är depressionen som gör det. Men det är ju fullt möjligt att tabletterna inte alls gör någon skillnad. Den risken är jag helt medveten om.

Men jag vill ändå testa, och jag befinner mig på en sån punkt i livet att jag inte har så mycket att förlora på det. Så tanken är att jag genom att vara gladare och mer positiv ska kunna attrahera och behålla tjejer bättre. Jag kanske även kan bli bättre på att skaffa vänner om jag blir mindre depressiv. 

Det blir lite svårt att klara sig till slutet av nästa vecka då jag kommer börja ta tabletterna, och sen tar det dessutom en månad innan de har någon positiv effekt. Det är nog arbetskollegorna som gör att jag kan stå ut några veckor mer. Det är lördag och det enda jag ser fram emot är att gå till jobbet på måndag. Jag längtar verkligen. Känns som samma känsla som när man var ung och gick i skolan och längtade till helgen. 

Jag förstår inte hur folk kan leva utan beröring så länge. Jag lyckades väl också på något sätt göra det i väldigt många år, och nu är det dags att göra det igen. Allting känns bara så oerhört tragiskt. 

Jag är så enormt avundsjuk på människor som lyckas hitta en partner och är ihop resten av livet, eller i alla fall en lång period. 

Vill även uttrycka en tacksamhet gentemot Gamereactor. Det är det enda stället förutom min journal där jag kan uttrycka mig väldigt fritt. Det känns faktiskt bra att det kanske finns någon därute som läser vad jag skriver. Och det är faktiskt Lurkman som delvis inspirerat mig till att ta antidepp med bloggen "antidepp äger". Gillar att läsa Lurkmans blogg.

I princip hela mitt liv har jag varit utan flickvän, och till viss del är jag det fortfarande. Men jag har träffat en tjej och vi har dejtat i några veckor, det har väl blivit ca 10 träffar. Dessutom är det en tjej från jobbet så vi har jobbat tillsammans en del.

<br />
Hur som helst så har jag insett vad det är som jag har saknat hela mitt liv. Man ska ju kunna vara lycklig även utan en partner, tänker väl många, och visst är det så. Jag känner inget annat än glädje med alla dem som kan vara lyckliga singlar. Men jag kan verkligen inte. Jag mår dåligt utan fysisk beröring från en annan människa. Naturligtvis kan man få beröring från vänner och familj också men det funkar inte för mig. Det jag får från en flickvän går inte att jämföra med något annat. Jag kan ju fungera även utan en flickvän och har överlevt hela livet. Man lyckas anpassa sig med viss framgång. Man övertalar sig själv om att livet är okej, vilket det till en stor del också är, i termer av ekonomisk trygghet t.ex.

<br />
Men nu inser jag vad det är som har fattats mig hela tiden. Redan en lärare i nian sa åt mig att jag borde skaffa en flickvän eftersom han såg att mitt humör inte var särskilt bra. Vilket bra tips jag fick där. Jag tänker inte gå in i alltför mycket detaljer här (det är smörigt att vara kär) men jag kan väl säga att jag aldrig har mått bättre än vad jag mår nu. Vissa dagar vet man inte vad som kommer hända med relationen men i nuläget känns det bra och det är det som jag kan och vill fokusera på nu.

Oxytocin är det må-bra-hormonet som frigörs när man rör vid en annan människa. Jag känner att jag får en god dos oxytocin när jag rör vid henne, och effekten varar två-tre dagar.

...är en tråkig fritid. Jag kommer inte vinna några popularitetstävlingar med denna teori, men jag kanske kan hjälpa dig uppskatta ditt jobb mer. Tidigare har jag verkligen älskat min fritid. Att bara spela tv-spel, titta på filmer och läsa böcker har varit strålande. Hela mitt liv har jag hatat allt som kommit i vägen för min lediga tid, min frihet. På senaste tiden har jag dock uppnått en god balans mellan min fritid och mitt jobb. För första gången någonsin tycker jag mer om att vara på jobbet än hemma. Egentligen känns det ohälsosamt för det är väl snarare att betrakta som att min fritid är oerhört fattig och att jag borde fixa det på något sätt. Men varför skulle jag göra det. Jag får betalt för att jobba och jag har aldrig tidigare känt så här inför jobbet. Jag ska låta min fritid vara tråkig så att jag kan fortsätta uppskatta mitt jobb.

För det är det som är nyckeln tror jag, till ett bra arbetsliv. Att man inte gör fritiden för mycket rolig, utan att man försöker hålla det på en medioker nivå. På jobbet ska man inte längta hem, utan man ska längta till nästa arbetsdag. Är detta deprimerande? Synd för dig att du tycker så! Meningen med livet är att ackumulera så mycket kapital som möjligt, och leva så asketiskt som möjligt. Den som dör med mest pengar vinner livet.

Men problemet är att jag är arbetslös! Jag vill så gärna hitta ett jobb som kan fylla den enorma tomheten som finns i mitt liv. Varför skriver jag detta? Jag antar att jag vill se om det finns andra på GR som har liknande problem, och om ni i så fall har löst det på det här sättet, eller om ni har valt en annan väg. Jag har egentligen haft den här känslan större delar av mitt liv sedan jag tog studenten. Har försökt fylla tomheten genom att nå ut till folk, och till en viss del skaffat vänner.

Men jag har insett att jag inte får ut något av dessa vänskaper utöver möjligheten att kunna resa tillsammans. De få veckorna man reser under året räcker dock inte för att ge mitt liv något syfte under de resterande 47 veckorna. Så jag har bestämt mig för att jag lika gärna kan fokusera på jobbet. Jag har en arbetsplats som jag går till ibland, och det känns verkligen så kul att gå dit, men det är alltså på deltid, och räcker knappt till att betala allt det som ska betalas i slutet av månaden.

Så mitt mål är tydligt. Öka arbetsmängden till åtminstone 60%. Så kan jag dessutom uppnå en hälsosam balans mellan utmattning och vila. Det är trots allt ett ganska fysiskt jobb (på lager), så jag vill inte skada kroppen. Vi lever ändå i en tid då det är fullt möjligt att ha ett helt okej liv utan att behöva jobba heltid, är jag ganska övertygad om i alla fall.

Jag är ständigt uttråkad. Och då menar jag inte en halvtimme om dagen, utan snarare flera timmar om dagen, ja, nästan hela dagen faktiskt. Vad är det man gör i den situationen? Hur brukar ni lösa era tristesstunder? Igår lät jag mig själv bara vara uttråkad, så jag satt och började skriva ner mina tankar på ett papper. Det kändes bra, jag gick och sov efter det. Men idag har jag vaknat och är tillbaka på samma känsla. Det är lördag och jag har inget att göra. Jag har inga tvspel att spela just nu, och känner inget större sug efter det. Det är egentligen bara träningen som uppfyller mitt dagliga schema, och det tar ju inte mer än två timmar av dagens alla timmar. Som jag dessutom inte kan genomföra varje dag för då får jag oerhörd träningsvärk.

Vad gör ni när ni är uttråkade?