Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Valmöjligheter i prestanda och grafik i framtida tv-spel

Till PC har det ju varit vardagsmat i alla tider att kunna ställa in i ganska hög grad hur man vill att spelen ska vara i balans mellan grafik, prestanda osv.

Detta är något som alltid varit främmande för spelkonsoler. Istället så har spelen för våra konsoler varit optimerade utefter det sätt utvecklarna försatt dem i. Länge har ju bildljuset/kontrasten i stort sett varit det enda vi kunnat ställa in utöver om siktspaken ska vara inverterad eller ej. Men i och med PS4 Pro, Xbox X? och i ett fall även Switch, så har det i sakta mak börjat uppkomma en trend där vi kan välja mellan saker som bildupplösning och bilduppdatering (de båda tar ut varandra). Detta står ju lite i strid mot min personliga värdegrund vad gäller spelkonsoler; att det ska gå snabbt, vara bekymmersfritt och inte en massa krusiduller. Jag har alltid varit strikt konservativ motståndare till onödiga funktioner som sölar ned konsolerna och gör spelen till dem på något sätt sämre optimerade.

Men ändå så är det ju onekligen kul med sådana val, så länge de utförs helt klanderfritt.
Till exempel att kunna välja mellan 720p och 1080p med 60fps eller 30fps. Ännu bättre, för min del, vore om man kunde ställa ned till 720p30 i spel och istället få högre grafisk detaljrikedom, bättre effekter mm.

Är detta med sådana inställningsmöjligheter något som ni tror kommer växa framöver inom tv-spel?

Lite L.A. Noire (Nintendo Switch), snabba åsikter

Jag har hunnit sätta mig in i några riktiga godingar till brottsmysterier i Switch-versionen av polisknegarspelet L.A. Noire. Jag tänkte börja lite med det negativa, för det finns ganska mycket att anmärka på. Det värsta är väl att 1940-talets L.A. är en ganska trist stad i det här spelet. Människorna känns väldigt mycket som statister snarare än invånare med egna liv och det finns ingen riktig lust att bara hoppa in i bilen och ta en upptäcktsfärd i stan. Både designmässigt och rent grafiskt så tycker jag L.A. påminner väldigt mycket om pseudo-New Orleans i strikt mediokra Mafia 3.

Spelet har en _väldigt_ långsam spelmekanik inom alla delar. Skjuta-skjuta-sektionerna är otroligt långsamma och fienderna är stendumma. Det är helt enkelt aldrig särskilt underhållande att ta sig an ett butiksrån på sidan av, då själva skjutstriden är så seg och trist. Dessutom så är det svårare att sikta än vad det borde vara, pga. alldeles för stor död zon på siktspaken. Att köra bil eller bara vandra omkring är inte heller någon höjdare, kontrollerna är inte responsiva i det här spelet, de ställer till det och gör det onödigt klumpigt.

Vad som lyfter spelet är förstås det spännande detektivarbetet.
Och det lyfter rejält. Jag är fortfarande bara detektiv på trafikavdelningen, så kan tänka mig att fallen blir mycket mer spektakulära senare. Men det är redan nu urmysigt att nysta bland bevismaterialet och undersöka brottsplatserna. Förhören med misstänkta och vittnen är en ren fröjd av blandad hög men rättvis svårighetsgrad och briljant skådespeleri. Här lyfter spelet ytterligare av spelhistoriens fräckaste ansiktsanimationer. Ansikten ser verkligen ut som riktiga människor som gått igenom ett spelgrafiskt filter, till skillnad från så många spel där de ser ut som från dockor. Briljant. Men totalt sett så känns det som att utvecklarna antingen borde ha skippat den öppna staden helt, eller lagt ned betydligt mer kärlek på den. För som det nu är utfört, så känns det öppna L.A. bara som utfyllnad.

Just nu så är spelet stark 7/10.

Julstämningen kom tidigt i år

Inatt blev det något av ett antiklimax för min del.
Hade tänkt sitta uppe från tolvslaget och spela purfärska Nintendo Switch-versionen av L.A. Noire. Men så blev det inget av den saken. Take-Two vill krångla lite, så de släppte på tidslåset först nu i eftermiddag.

Nåväl.

Nu har det ju snöat lovikavantar i Stockholm idag, och jag har just laddat upp med en ny omgång must (rekommenderar ICA på Folkkungagatan, södermalm, för alla mustsugna stockholmare). Och nu så startade precis L.A. Noire också. Med den stämningsfulla jazzmusiken, julemusten och elfilten påslagen, så kan jag bara konstatera att julstämningen är total. God kväll, nu ska det spelas. :)

"Ny" mobiltelefon

Fast ändå kanske inte jätte ny. Jag bytte min två år gamla Huawei Honor 7 mot fjolårsgamla Samsung Galaxy S7. Valet av Samsung är för att jag vill testa leva med Samsung Pay ett tag. I övrigt så är jag väl inte jätteimponerad. Skärmen är en smula mindre, men har en upplösning på 1440p jämfört med min gamla Honor som hade 1080p. Jag märker dock ingen skillnad egentligen, men är hittills inte så förtjust i AMOLED-teknologin. Färgerna är inte lika bra som gamla IPS-telefonen och den är inte lika ljusstark heller. Svärtan lär vara bättre, men det är väl något man kanske inte märker på en sån liten skärm.

Jag använder alltid fingeravtryck för att låsa upp telefonen. Skillnaden mellan Honor och S7 här, är att S7:an har en passiv avläsning, vilket innebär att jag inte kan låsa upp telefonen direkt genom att bara läsa av mitt avtryck. Så det tar en smula längre tid att låsa upp S7:an, och det blir felavläst lite oftare också.

Nåväl.
Största kruxet är förstås att jag glömde av allt det här med Bank ID:n när jag lämnade in min gamla mobil. Och i och med att jag inte haft Nordeas säkerhetsdosa på år och dar nu, så kan jag inte längre signera någonting eller ens använda internetbanken. Otroligt jobbigt, hoppas jag kan lösa kruxet snabbt.

Märkligt med alla dessa superarga, kränkta människor

Extrem oresonlig ilska och upplevt kränkthet. Det är ett otroligt märkligt fenomen, i alla fall när det gäller fullvuxna, stora starka och välgödda människor. Jag begriper förstås att det inte är konstigt att barn och ungdomar är utåtagerande (hjärnan är inte färdigutvecklad). Jag minns ju hur jag själv var som barn och tonåring, man blev arg lite hela tiden och hade inte alla impulser i kontroll.

Men alltså, det här med vuxna människor som blir oresonligt arga lika ofta som ungarna, och upplever samma kränkthet pga. likartad frånvaro av självdistans, precis som de små glinen. Tråkigt nog så finns det så många exempel på dessa märkliga beteenden hos vuxet folk, att det helt enkelt inte går att beskriva dem alla i en och samma blogg.

Men jag tänker speciellt på de som lite förstrött tar till våld lite när de känner för det, ofta med en ursäkt i form av att de på olika sätt upplever sig som kränkta. Ni vet säkert vilka jag åsyftar, de som plundrar butiker för att USA:s nya president inte blev den de själva ville ha, de som attackerar poliser för att de inte får något jobb eller har märkliga idéer om att "strukturer" i samhället skulle motarbeta dem personligen (magiskt tänkande, någon?), eller de vuxna studenter på universitet som inte kan låta bli att högljutt protestera och demonstrera mot att det kommer en föreläsare vars politiska övertygelse de inte gillar. Generellt känner jag lite avsmak mot folk som ska vara högljudda och lite våldsamma så fort allt inte går som de vill. Såna som utan att tveka ilsket ska sittprotestera när de inte får som de vill, matstrejka och liknande. Ja, vuxet folk som alltså inte tänker en tanke på att deras aggressiva protester är besvärligt för andra, de tänker inte på att de blockerar vägen för vanligt folk osv. Varför inte bara samtala i vanlig ton och acceptera att man inte alltid får som man vill?

När man tänker på vuxna personer som alltså blir arga över att de inte får allt de vill ha serverat på silverfat, så tänker man ju som resonerande vuxen att det väl är rätt självklart att man inte kan kräva att få en massa uppmärksamhet och orimlig massa service av andra människor. Alla är ju liksom upptagna med sitt, det är väl knappast någon vuxens plikt att tänka på hur stackars jag har det och ägna all energi åt att hjälpa mig med alla vardagsbekymmer...?


Det oresonligt arga beteendet finns i system bland många, lite överallt.
Man ser det bland journalister, bland arbetslösa, bland knegare, bland tjänstemän och t.om. folkvalda politiker. De som skriker som dårar i debatter på TV, eller kanske till och med blir så arga att de börjar gråta. Helt sanslöst beteende, ärligt talat. Hur är det ens möjligt att ha så spretande, hårda känslor för något som sällan ens handlar om något särskilt personligt, typ ens egna barn eller liknande?

T.om. här på bloggen och på diskussionsforum på nätet i allmänhet råkar man ju ut för dessa oresonligt arga människor, så fort man skriver något minsta lilla kontroversiellt. Tar som exempel min tidigare blogg där jag skojade till det en smula om ironin i feministiska män som trampar i klaveret och åker dit för sexuella övergrepp (ett ämne som i sig förstås inte är komik per se). De flesta såg förstås det komiska i texten, men likväl så dök den där oresonliga ilskan upp, upptrissat till en sådana orimliga proportioner att jag bara kan kalla det för rent hat.
Jag nämner inga medlemmar här, men "somliga" borde verkligen varva ned en smula och tänka två varv till på hur man bemöter folk både i verkligheten och på nätet. Faktum är nämligen att det fanns kommentarer i bloggen så arga på mig att det till och med skrevs oslagbara märkligheter som att jag är patetisk som jobbar som städare, att mitt vanliga köttätande är pedofili, att jag rent allmänt är vidrig som städar, tycker och äter sånt hen inte personligen gillar etc.

Kanske dags att tänka tanken att hela solsystemet inte kretsar kring en personligen?

Nu så är det ju bara en blogg och bara text på internet, så man ler ju förstås bara åt tramset. Men faktum är ju att det är samma oresonlighet som driver vuxna människors märkliga aggressiva beteende i verklighetens samhälle också. Vuxet folk som blir arga över att folk har olika åsikter, som bokstavligen tror att de har särskilda rättigheter att styra andras tankar och därför blir så här arga lite hela tiden, i och med att verkligheten ju knappast tar deras åsikter som särskilt viktiga.

Tycker inte ni också att det är märkligt med folk som är så arga och känner sig så himla kränkta hela tiden?

Genrebild