Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Spelen som skrämmer livet ur mig

Det finns en del spel som gör att jag darrar till bara jag tänker på dem, blodet fryser till is och jag kan knappt röra på mig. Man skulle kunna tro att det handlar om spel med speciellt läskiga inslag detta, men sånt är helt oväsentligt. De spel som skräckslår mig har alla en sak gemensamt, de gör att jag känner mig totalt oduglig!

Vi snackar spel som EVE Online, Arma 2 och Kerbal Space Program. Spel som kräver mycket från spelaren, men om man lyckas sätta sig in i dem, ger precis lika mycket tillbaka Det som senast sparkat upp dörren till hjärnan på vid gavel och börjat eka med knappen som kontrollerar fasan är Dwarf Fortress. Aldrig har ASCII-grafik varit så läskigt och inbjudande på samma gång.

Oj oj oj vad jag skulle vilja ta mig an bröderna Adams hutlöst avancerade kombination av strategispel/fantasivärlds-simulator. Jag är dock helt medveten om att den totala mängd grubblande i mitt liv i samma veva skulle öka i närmast lavinartad takt. Men en del grubbel kanske är bra? Det är väl när man slutar våga sig på nytt som hjärnan börjar kajka ihop på riktigt?

Å andra sidan kan jag vara fullständigt knaskär i saker och ting som får behålla sin lilla mystik. Sånt som hemlighetsfullt hänger i periferin och emellanåt gör sig påmind Tänk om det visar sig att Dwarf Fortress, EVE och alla de andra spelen är alldeles alldagliga jämfört med vad jag byggt upp i min skalle? Katastrof! Men knappast en omöjlighet.

Det här dilemmat har definitivt inte hjälpts av nyheterna att dvärgkalaset är på väg till Steam. Usch! När spelet låg på en hemsida jag behövde bryta min spelrutin för att komma åt (iallafall liiiiitegrann) så var det enklare att totalignorera.

Nej, det är inte lätt att vara jag, jättesvårt är det faktiskt.

Spelen som skrämmer livet ur mig

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Från en låda skrot

En nyhet som för många blivit totalt svald av andra händelser de senaste veckorna är att Smash Bros. Melee (ja det till Gamecube) har genom stöd från spelarbasen fått en enorm uppdatering, kanske den största uppdatering som ens är möjlig.

En viss Jas Laferriere har över åren kodat in häftig funktioner in i spelet som t.ex. spelstatistik som enkelt går att se efter matcher, replay-funktionalitet och dylikt i form av projektet "Slippi". Den senaste uppdateringen är dock minst sagt revolutionerande. Melee har genom Wii och Gamecube-emulatorn Dolphin länge gått att spela online mot andra spelare, men det har alltid varit ganska krångligt och krävt en del vetskap.

Den senaste versionen av Slippi introducerar för första gången ett fungerande matchmaking-system till Melee, där du som spelare genom en (extremt lättnavigerad) meny direkt kan bli matchad mot andra som för tillfället söker efter en omgång pisk. Dreglar du än? Det kommer mer, I samma veva har Jas också lyckats implementera så kallad rollback-nätkod till spelet som tillåter cirka 76 000 gånger stabilare onlinespel. Helt absurt!

Den här snubben har alltså ensamt lyckats ge det här typ 20 år gamla spelet till Gamecube ett integrerat stat-tracking system, blixtsnabb matchmaking och en ohyggligt stabilare nätkod än pappa Nintendo med oändlig mängd cash och anställda utvecklat till den senaste iterationen i serien anno 2018.

Vad är det där citatet från första Iron Man? Tony Stark was able to build this in a cave from a box of scraps?

Från en låda skrot

Digital Hjortslakt

Digital Hjortslakt

Jag har en nära vän i min spelsfär och vi har en sån där närmast kult-aktig blodspakt, vi tar oss tillsammans igenom alla storspel vi vet att vi borde spela men egentligen inte vill, ofta bara för att kunna ha ben att stå på när vi vill snacka skit. Ibland blir vi positivt överraskade, men oftast har våran skepticism varit totalt rättfärdigad. För något år sedan bestämde vi att det var dags att ta oss an Far Cry 5, ett beslut vi båda kom att ångra illa snabbt.

Spelet hade absolut en del objektivt starka kvaliteter men enformigheten i spelupplägget och den för oss iallafall enormt platta storyn gav hela paketet ett ganska jämngrått sken. Inte blev det bättre av det konstant återkommande irritationsmomentet av att bli nedsövd vars vi än befann oss för att mötas av 25 minuters storysnack vi omöjligtvis kunde bry oss mindre om. Man blev ju inte lämnad ifred från dessa allsmäktiga krypskyttar ens i flygfordon, totalt obegripligt designbeslut!

Att vi låg farligt nära någon slags bristgräns behöver jag kanske inte tillägga.

Räddningen kom när vi bestämde oss för att beta av sido-content, för där slapp man iallafall de konstanta avbrott som huvudstoryn envisades med. Vi provade lite av allt, men det var jaga digitala vidunder som räddade oss från avgrunden.

Vårt delade intresse i jakt var (och är än idag) cirka noll, men det arkad-doftande sättet spelet tog sig an det hela gjorde det extremt enkelt att försvinna in i. Spelet erbjöd som tur ändå en hel del spelmekanisk variation att sätta tänderna i, varierad fauna, ovanliga albino-djur och avdrag på utbytesvärde beroende på skadeskjutning.

Detta sätt att spela betonade också verkligen en av spelets största styrkor, den bitvis löjligt vackra och mångsidiga spelvärlden. Ja, hela kalaset aktiverade verkligen både jag och polarens latenta norrländskhet. Tystlåtna bilfärder mot virtuella jaktmarker i pickup, mycket mumlande och en hel del svart kaffe.

Till sist tog vi oss ända vägen till resans slut med Far Cry 5, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag minns mycket annat än vår stint som digitala jägare.

Världsbäst på tristess

Världsbäst på tristess

Evolution, den årligen återkommande världsfinalen för oss som älskar virtuellt agande, fightingspelarens variant av Super Bowl, tre dagar av oavbrutet pisk i alla väderstreck. En av mina absoluta höjdpunkter på året, varje år. Över årets upplaga har det dock hängt ett mörkt moln sen de vädrades att Evolution har ställts in och blivit utbytt mot regionsindelade onlineturneringar. Total katastrof med andra ord, om än förståeligt, inte ska folk resa och packas in i en lokal med varandra under en pandemi.

Jag hade hunnit gå hela känslovarvet runt när nyheten att årets speluppställning också totalt bytts ut damp ned, det också förståeligt. Hela bunten av de tidigare låsta spelen har en sak gemensamt, mer eller mindre 100% ospelbara onlinelägen. Vi snackar Ryu som teleporterar runt skärmen som en vålnad från valfri koreansk skräckrulle, något behövde såklart hända för att eventet skulle kunna bli av över nätet istället. Tyvärr så visar det sig att alla fightingspel som i officiell kapacitet har spelbar nätkod är milt uttryckt... jämngrått skittråkiga.

Att både spela och titta på Skullgirls var ca 20 minuter efter spelets release rätt träaktigt och jag ställer mig tveksam till att spelet har åldrats som vin. Teamet bakom Them's fightin herds har glömt bort en av fightingspelens huvudkomponenter, balla karaktärer. Tror inte jag talar ur arslet när jag säger att korsbefruktningen: My Little Pony-fans och folk som tittar på Evolution inte är enormt hög.

Killer Instinct och Mortal Kombat 11 är båda spel jag önskar att jag gillade, all respekt till både spelutvecklarna bakom och spelarbasen som nu kommer ligga i fokus. Men herregud vad Killer Instinct är plottrigt och cirka 80% av karaktärsmodellerna ser ut som de blivit manglade i 25 år sträck innan de hamnade i spelet. Inte är det speciellt mycket bättre om man vänder sig till Netherrealms senaste, i en match av Mortal Kombat 11 händer det verkligen ingenting alls. Jag tror ärligt talat att min puls ökar mer av att koka gröt än att kika på slutfinal i det spelet.

Jag hade nog faktiskt föredragit att de behållit den tidigare listan av spel, då hade jag iallafall kunnat gapskratta åt ur allt hade gått åt helvete. Nu verkar det istället som jag inte kommer titta alls, det blir första gången på över tio år.

Hädelse jag vet, men om inget annat följer väl detta år 2020s varumärke till punkt och pricka.

Remixad våldssymfoni

Det finns ett antal spelkampanjer jag ideligen återvänder till, Quake är en av dessa. Ungefär en gång per år kavlar jag upp ärmarna, drar field-of-view slidern så hårt åt höger att jag ger quakeguy ögon i bakhuvudet och köttar mig febrilt genom Quakes alla episoder (på högsta svårighetsgraden såklart).

Quakelirandet fick sin start en nyårsafton då det gick upp för mig att jag var fast i en lägenhet med min nykära rumskompis och hans flickvän. Paniken som uppdagade sig av tanken att vara femte hjulet ledde snabbt till en toklåst dörr, lite (alldeles) för hög volym och en jävla massa Quake. En tradition var född.

Den här vevan har jag dock övergivit originalutgåvan för att ta mig an modifikationen Quake 1.5, utvecklat av den lämpligt benämnda utvecklaren Bloodshot. Quake 1.5 beskrivs bäst som en blandning av en remix och remake av originalet, fler banor, fler fiender, bättre monster-gibbande och en vårstädad spelmekanik. Jag kan ofta ställa mig lite tveksam till omtolkningar av spel, men det märks på studs att detta är producerat av någon som både älskar originalet och fattar exakt vars det går att fippla.

En vän till mig som nyligen blivit actionfrälst har gett det smeknamnet "Quake (2016)" vilket känns passande, särskilt på lägre svårighetsgrader liknar upplevelsen Doom-slayerns första djävulsmassaker i både tempo och feedback. Jag är dock ute efter något annat och har som vanligt riktat in mig på att kämpa igenom spelet på nightmare, ett val som lett till mycket svett, svordomar och tandgnissel. Tror inte andelen av mitt språkliga användande någonsin har dominerats av "JAHA!?!?" på samma sätt som de senaste dagarna. Spelet är inte bara orättvist, det är orättvist på ett orättvist sätt!

Jag älskar det!

Det är ju precis det här jag är ute efter, att gång på gång bli inslängd i rent larvigt plågsamma situationer och banka huvudet mot dem tills det går vägen. Om jag hade orken skulle jag nog kunna klaga lite på att de slutbossar som lagts till i slutet av varje episod känns bitvis simpla och att spelet når sin höjd i utmaning redan i tredje episoden. Men när resten av upplevelsen är så här löjligt tight så känns det lite pedantiskt, särskilt när jag inte betalat ett öre extra för hela kalaset.

Jag är sällan en sån som spelar på folks skuldkänslor, men om du har ett ens ytligt intresse av förstapersonsskjutare från den gamla skolan så är det helt klart olagligt att inte ge Quake 1.5 ett försök.

Jag kanske till och med sträcker mig så långt att kalla det den definitiva versionen av en klassiker.

Remixad våldssymfoni