"Giriga Nintendo och Giriga Bergsala
Kan försätta det mest hängivna fan:et i dvala
Du får köpa en konsol, men det kostar allt du äger och har
Du får en stor apa och ett par bananer, men din heder har du inte kvar"

"Giriga Nintendo, Giriga Xbox
Och Giriga Sony likaså
Tänker: det där med att våra konsumenter
Har pengar över, det tror vi inte på

Alla era pengar är våra
Vi vill ha och ha och ha
Och sen spelar det inte så stor roll
Om spelen blir nått bra"

"Pengar, pengar, pengar
Pengar, pengar, pengar
Pengar, pengar, pengar
Pengar, pengar, pengar

Dollar, pund och yen
Kom till mig, min vän
Dollar, pund och yen
Kom till mig, min vän

Pengar, pengar, pengar
Pengar, pengar, pengar
Pengar, pengar, pengar
Pengar, pengar, pengar"

Att samla på artister är ungefär som att samla på achievements; man blir glad när man ser poäng som rullar in och jag ser alltid till att ha roligt medan jag samlar. För jag skulle aldrig spela ett dåligt spel bara för att jaga enkla achievements, och jag skulle aldrig lyssna på usel musik för att samla artister. Trots det har jag nu passerat 13 000 artister på Last.fm.

Det finns ett par knep för att samla på många artister. Överhuvudet taget att lyssna på musik som man inte brukar lyssna på är förstås grejen. Att lyssna på spellistor med udda musikgenrer (som man vanligtvis inte lyssnar på) är förstås grunden. Att lyssna på spellistor med one-hit-wonders och gamla hits kan förstås också rada upp nya artister till samlingen. Att lyssna på gammal musik, om man vanligtvis inte lyssnar på sådan, bidrar förstås med många nya artister. Gillar man musik på andra språk än svenska och engelska är det en klar fördel, för då kan man dra igenom spellistor på alla möjliga språk och samla massor av artister som man förmodligen inte redan har lyssnat på.

Spotify har förändrat världen på flera sätt. Ett sätt är att musiktjänsten (och de andra musiktjänsterna också förstås) har fått folk att lyssna på fler artister och mer blandad form av musik än vad de gjorde tidigare. När jag var liten var det fortfarande CD som gällde och då hade så gott som alla i min klass en väldigt smal musiksmak. Antingen var man syntare eller hårdrockare, eller så lyssnade man enbart på The Beatles eller så lyssnade man bara på Eddie Meduza och annan ”raggarrock”. En tjej i min klass som var punkare skämdes över att hon också lyssnade på Di Leva; något som jag aldrig kunde förstå.

Jag var definitivt i en extrem minoritet då jag lyssnade på typ allt. Jag lyssnade på Iron Maiden och Dolly Parton. Björk och Pet Shop Boys. Jag lyssnade på Pearl Jam och Cornelis Vreeswijk. Jag lyssnade på Mozart, Kent, Bach, och Magnus Uggla. När en klasskompis kom hem till mig och såg min CD-samling sade han bara ”Du är ju helt sjuk i huvudet”.

Döm då om min förvåning när tidigare ”fördomsfulla” lyssnare i min kompiskrets runt 2009-2010 började lyssna på lite allt möjligt när Spotify kom. Personer som tidigare aldrig skulle ha kommit på tanken att skapa ”blandband” med olika artister började plötsligt att skapa spellistor med nya och gamla favoritlåtar av blandade artister av alla de slag. Dessutom ville de lyssna på spellistor som jag och andra skapade.

Det hade också varit omöjligt att komma upp i 13 000 artister utan Spotifys hjälp. Jag hade varit tvungen att springa runt på väldigt många second hand-butiker och köpt på mig alla CD-samlingar med blandade artister som fanns, för att ens komma i närheten de numren på den gamla tiden. För att samla ihop de allra sista artisterna för att ta mig över 13 000 var jag tvungen att lyssna igenom den finska hitlistan. Försök att göra det innan Spotify...

Hur många fler band har hållit igång lika länge som Iron Maiden och släppt lika många fantastiska album? Somewhere In Time och No Prayer For The Dying är inga favoriter hos mig, och Blaze Bayley-eran var förstås svag – men i övrigt är det bara kanonalbum. (Ja, till och med 2010 års The Final Frontier har jag efter femton års lyssnande börjat att gilla.) Och även deras svagare album har tre-fyra kanonlåtar.

Inget annat band blandar bristen på god smak med utsökt smak som Iron Maiden. Iron Maiden är musikvärldens leverantörer av monsterrulle efter monsterrulle – men det är monsterrullar med intelligens och elegans. Och en monsterrulle går hem överallt, som Harold Bloom påpekade. Iron Maiden har också något som få andra band har: tre (eler fem) låtskrivare på allra högsta nivå. Pearl Jam har också fler förstaklassiga låtskrivare än man hålla reda på, men det är också det enda andra rockbandet som jag kan jämföra med.

Att få ihop en spellista med Maidens bästa låtar är dock lite av en utmaning. Dels mängden av bra låtar som gör listan väldigt lång och dels den väl tilltagna längden på många av låtarna – vilket gör listan ännu längre förstås. Spontant vill man göra en kronologisk lista, så att man lyfter fram bandets olika eror, men om man inleder med sex låtar från det första albumet och sedan kör sex låtar från det andra albumet, så känner man ju lika gärna lyssna på hela albumen på rad istället. Samtidigt vill jag inte gärna blanda låtar hej vilt mellan bandets olika eror.

Jag löste detta genom att inte bara köra en gång genom bandets historia kronologiskt i spellistan – utan ta tre varv genom bandets kronologi. Så vi går från start till mål tre gånger, och de flesta av mina stora favoriter kommer på det tredje varvet, för att verkligen bygga upp mot en storslagen final. Iron Maiden ska förstås helst upplevas live. Men till skillnad från Pearl Jam och Metallica, som jag nästan uteslutande lyssnar på via deras live-album, så lyssnar jag lika gärna på Iron Maidens studiealbum som deras live-album. Den här listan fokuserar dock främst på studioversionerna. Förutom ett par låtar där man helt enkelt måste inse att live-versionen är mycket bättre.

Street Fighter Compendium innehåller mer nördkunskap om Street Fighter-spelen än vad till och med de flesta fansen behöver. Boken är tydlig med att det inte är någon artbook, inte heller är det en guide som gör dig bättre på att spela spelen och det är heller ingen genomgång av Street Fighters e-sport-historia. Istället är det en faktabok över själva spelen och deras utgivning – och framför allt vad som skiljer de olika utgåvorna av ett och samma spel åt. 

Så vill du veta hur bakgrunderna i en utgåva av Street Fighter II skiljer sig från en utgåva till ett annat format, eller vilket extramaterial en utgåva av ett spel i serien skiljer sig från en annan utgåva så är det här boken för dig. Nördkunskap som de allra flesta inte har någon nytta av alls alltså, men en härligt välgjord, genomarbetad och välskriven bok på samma gång.

Är du trots allt intresserad av att veta mera så gå in och läs min dagsfärska recension av boken och kommentera gärna här.

Nu har jag tittat på WWE Wrestlepalooza 2025. Den var… okej. Inledningen var extremt seg. Först en sju minuter lång video om ESPN, vilket man som svensk inte har någon relation till. (Eller min enda koppling är det underbara ESPN NHL Hockey till Xbox.) Sedan en sju minuter lång sekvens där kommentatorn Pat McAfee vandrar in i arenan för det är hans hemstad, vilket man som svensk inte har någon relation till.

Här tycker man förstås att de kunde ha börjat med antingen en video eller ett vandrande, istället för att idissla bort de första 15 minuterna till ingenting. Jag menar, speciellt om man debuterar på en helt ny TV-kanal kanske man inte ska inleda med 15 minuter där absolut inget händer?

Kommentatorerna var också extremt övertända inledningsvis (förmodligen för det där med en ny tv-kanal) och även kameraarbetet och produktionen i början av showen var mycket slappare och ner amatörmässig än den brukar vara. (Förmodligen av samma anledning.)

Matcherna var okej, men inte mer. Ingen skugga ska falla över wrestlarna som gjorde vad de skulle, men själva showen var dåligt genomtänkt och dåligt producerad. Jag gillade mixed tag team matchen dock. CM Punk hävdade ju att hans comeback var den största comebacken i wrestling-historien, så vi får anta att den här comebacken var den näst största då?