Den stora comebacken

Vi spelade aldrig TV-spel. Vi spelade NHL. TV-spel var för mellanstadiebarn. Vi var stora pojkar med maffiga axelskydd och hårda träklubbor; vi tvekade aldrig att kasta handskarna eller slänga oss ner för att täcka ett stenhårt slagskott.

En sporttokig vän, två fåtöljer, hans PS2 och en widescreen-TV; det var receptet på lyckan.
Framför allt NHL2001 lade beslag på många vinterkvällar i vår ständiga jakt på Stanley Cup. San Jose misslyckades kapitalt, Los Angeles släpade sig med nöd och näppe till slutspel, men Colorado gick hela vägen.

Min hockeykunnige vän ville att vår laguppställning skulle vara så nära verkligheten som möjligt. Han rynkade sin panna så bekymrat varje gång det tradades i spelet eller verkligheten. Jag älskade att byta spelare; att förstärka försvarssidan till priset av en duglig forward eller bara få tag i en spelare jag gillade.
Så fort han gick på toaletten eller hämtade en Dr Pepper tog jag chansen att byta så många spelare jag kom åt.
Hans min var obetalbar när vi spelat ett par minuter av nästa match och han insåg att han styrde en spelare som hörde hemma i ett helt annat lag.

NHL2002 var början på slutet; en grym besvikelse. Framför allt övergick kommentatorerna till att dra högljudda, dåliga skämt, vilket förstörde stämningen och bröt sönder det essentiella småsnacket framför TV:n.
Till på köpet skaffade min hockeytokige vän en flickvän som varken förstod sig på sport eller TV-spel, och efter en tid av tvekan sålde han sitt PS2. (Det här var innan Singstar, Guitar Hero och Buzz, om ni kan tänker er en sådan tid.)
Utan den dagliga dosen NHL-spelande dog mitt hockeyintresse. Samlarbilderna och hockeytidningarna åkte in i garderoben.

Jag spelade inte TV-spel. Jag spelade inte NHL.
Litteraturen och musiken tog över min fritid. Jag hade vänner som spelade TV-spel, men det var inte min verklighet. TV-speldemonen hade dock inte gett upp slaget om min själ, och den hade ett ess i rockärmen.
Gamereactor.
När jag läste i lokaltidningen att stadens eget TV-spelorakel skulle starta en ny tidning beslöt jag mig för att plocka upp ett exemplar. Lite gratisläsning har väl aldrig skadat någon?
Ovetandes om följderna slog Gamereactor sina lömska klor i mitt sinne, och förändrade min fritid.

Jag upptäckte Metal Gear Solid, Nights: Into Dreams, Super Mario 64 och en massa andra gamla och kommande spel som jag hade missat.
Jag fastnade för Metroid Prime, sålde ett par animeboxar till en kompis och köpte en Gamecube. Ett halvår senare - efter att ha provat Halo: Combat Evolved hos gode vännen Figret - köpte jag en Xbox.

Förutom ett återfall med det ljuvliga ESPN NHL Hockey höll jag mig borta från hockeyspelen. Har man med en god vän spenderat hundratals timmar i ett spel är det svårt att återvända till den världen ensam.

Välkommen, hösten 2008. Det går ett rykte om nya goda tider, och Leorio laddar ner ett demo. Ett par minuters speltid och det hockeylösa livet visar sig vara över.

I NHL09 spelar men ensam. I Be A Pro ikläder man sig rollen som en egenskapad hockeyslirare, som försöker ta sig från botten av farmarligan till toppen av NHL. Man håller sin position i de blixtsnabba vändningarna på isen, får instruktioner och beröm från coachen i avbytarbåset, och skäms i sin ensamhet när man sitter framåthukad i utvisningsbåset.

NHL09 spelar man tillsammans. Onlineläget bjuder på grymma möjligheter; till sist får vi spela sex mot sex: tolv mänskliga spelare i samma match. Det är turneringar, egna lag, ligor, skrik i headset, mängder av inställningsmöjligheter och hela den hisnande härligheten.

Jag är tillbaka i rinken, tillbaka i NHL. När jag glider ut på isen väcks ljuvliga minnen av vinterkvällar med min hockeytokige vän - som jag förlorade kontakten med för flera år sedan när han flyttade från staden - men framför allt ger den en vision om vilka härligheter TV-spel kommer att bjuda på i framtiden.

NHL09 är ett underbart spel, men hockeyspel är inte den religion det en gång var för mig. Sidney Crosby må vara en Penguinshjälte av bästa märke, men hösten 2008 får hans hockeykamp dela TV-tid med Solid Snakes smygäventyr och den stele Tims jakt på prinsessan.

Vicious Leorio harvar fortfarande i farmarligan, men snart kommer han att vara en av de största stjärnorna i världens främsta hockeyliga. Jag lovar.