20:e recensionen

I början av april lade jag upp min första medlemsrecension, och nu är jag framme vid nummer tjugo. Mitt mål har varit att knåpa ihop en recension i veckan, men även om jag inte riktigt nått upp till det antalet kan jag känna mig nöjd.
Vissa spel tar längre tid att klara än andra; kortare actionspel är vänligare varelser om man vill ha en strid ström i recenserandet än episka RPG-spel.

Det är inte så mycket recensionerna i sig, som minnena av de djupa spelupplevelserna som väcker mina känslor när jag blickar ner över listan. Den stora fördelen med att recensera ett spel är att jag tar mig tid att smaka av varje aspekt av spelet. Jag låter mig inte stressa eller slentrianmässigt avfärda någon del.

Med detta utbrott av nutidsnostalgi är det passande att jubileumsrecensionen är Braid; denna fascinerande dissektion av tiden och minnets väsen. Egentligen är det inget spel man ska lusläsa recensioner av om man inte har spelat det. Braid tillhör den typ av spel som bättre desto mindre man vet om det på förhand. Ladda ner det, spela det, känn hur hjärnan vänds ut och in, njut av min recension.
Med tanke på att spelmekaniken är en del av berättelsen i Braid är det knepigt att veta ur man ska sammanfatta det utan att ge bort något av det roliga. Tanke och spel glider samman på ett sätt som jag hoppas vi kommer att få se mer av.

Braid är årets - i mitt tycke - näst bästa spel; det är egentligen allt jag behöver säga. I helgen recenserar jag det bästa.