Persona 4 - en lovande inledning

Jag utsåg Persona 3 till 2008 års bästa spel. Det var inte många som höll med mig. Inte så konstigt då det knappt var någon som hade spelat det. PS2-spel är inte på var mans läppar längre, vilket inte hindrar Persona 4 från att vara glödhett.

Likt sin föregångare handlar P4 om ett gäng ungdomar som tvingas kombinera sitt hektiska skolliv med att kämpa mot bisarra monster i en annan dimension; treans förvridna drömvärld har i fyran ersatts av en bisarr värld på andra sidan stadens TV-apparater.

Med tanke på hur underbar trean var - med sin utsökta blandning av vänskapsdrivet vardagsliv, samlarfixering och strategiska strider - var mina förväntningar närmast orimliga. Hur skulle fyran kunna leva upp till det här?

Altus sätter smart nog in stöten där trean trots allt hade sina svagheter. Japanska rollspel brukar handla om att stå ut med hopplösa strider, sega menyer och konstiga designlösningar för att komma åt det härliga berättandet och utforskandet. I jämförelse med konkurrensen var redan Persona 3 ett under av spelarvänlighet, och i fyran har man inte bara rättat till misstagen och plockat bort transportsträckorna, men slipat spelsystemet tills det närmast är absurt lättspelat och inbjudande.

Persona 4 rivstartar, och tio timmar in är en spelmässig dröm och ren berättarmässig njutning. Visst saknar en del av mig treans mörkblå allvar och härliga undergångstämning, men fyrans färggranna design och karnevalaktiga, värmade känsla börjar redan att smälta in och bidra till spelets beroendeframkallande grepp.

Det är på tok för tidigt för en recension (trean tog en bit över hundra timmar att klara) men storyn måste begå rituellt självmord och spelsystemet bugga ut fullständigt att det här ska bli något annat än en fullkomligt underbar resa. Om de kommande nittio timmarna är lika ljuvliga, medryckande och gripande som de tio första har P4 cementerat Persona som den intressantaste japanska rollspelserien just nu.

"Every day's great at your Junes!"