Gears Of War är ett härligt helvete

Jag älskar animé: magiska flickor, blommande körsbärsträd och sockersöta popsånger. Är det kawaii är det min grej. Jag älskar kattungar och min rosa Playstation 2.

Trodde inte jag skulle älska Gears of War, men det gör jag.

Världen är redan förlorad. Mänskligheten är i spillror. Vi ger oss ut för att döda fienden. För att vi måste. För att det är det enda vi kan göra.

Vi ser inga kvinnor på de nergångna gatorna. Inga barn. De män vi möter har alla förvanskats av kriget. Monster attackerar från alla håll: grått och brunt ur det grå och bruna. Vi färgas röda av vårt eget blod. Men vi fortsätter.

Vi har som tur var jävligt tunga skjutvapen. Med motorsågar och granater. Och vi har varandra.

När det är som mörkast förstår man betydelsen av vänskap. Med en kompis vid sin sida blir vandringen in i natten, in i fiendens näste en härlig färd.

När det börjar regna stänger vi av TV:n, för att fortsätta mänsklighetens sista strid en annan dag.

Gears Of War. Ren kärlek.