För många är den stora tjusningen att köpa en konsol på Day One, men jag brukar vänta ett par år så där.

För det första slipper man traggla sig genom en massa framstressade releasespel för att få ut något ur sin burk. Istället kan man redan första helgen ge sig i kast med sånt som Gears of War, Halo 3, Mass Effect och Oblivion.

För det andra har konsolen ofta vid det laget kommit i en version som är mindre, tystare, billigare, bättre utrustad och finns i flera färger.

För det tredje riskerar man inte att sitta med en floppande konsol och vänta på spel som aldrig kommer.

Samtidigt som det är tur att inte alla tänker som jag. Då skulle det ju inte finnas någon spelindustri...

Min rosa Playstation 2 och Xbox Elite trivs bra tillsammans...

Jag älskar animé: magiska flickor, blommande körsbärsträd och sockersöta popsånger. Är det kawaii är det min grej. Jag älskar kattungar och min rosa Playstation 2.

Trodde inte jag skulle älska Gears of War, men det gör jag.

Världen är redan förlorad. Mänskligheten är i spillror. Vi ger oss ut för att döda fienden. För att vi måste. För att det är det enda vi kan göra.

Vi ser inga kvinnor på de nergångna gatorna. Inga barn. De män vi möter har alla förvanskats av kriget. Monster attackerar från alla håll: grått och brunt ur det grå och bruna. Vi färgas röda av vårt eget blod. Men vi fortsätter.

Vi har som tur var jävligt tunga skjutvapen. Med motorsågar och granater. Och vi har varandra.

När det är som mörkast förstår man betydelsen av vänskap. Med en kompis vid sin sida blir vandringen in i natten, in i fiendens näste en härlig färd.

När det börjar regna stänger vi av TV:n, för att fortsätta mänsklighetens sista strid en annan dag.

Gears Of War. Ren kärlek.

...när de kommer för snabbt. Och när de innehåller en massa siffror i titeln.

Jag tycker man borde få tid på sig att köpa originalet och verkligen suga märgen ur det innan de kommer en massa uppföljare. Ratchet & Clank spelen och Star Wars: Knights of the Old Republic II är två brottslingar inom denna kategori. Framför allt KOTOR 2 känns mest som en myt, fast det bevisligen står där i hyllan. Jag har sällan hört någon prata om det, och ofta glömmer jag att det ens existerar.

Halo och Metroid Prime serierna hade i alla fall vett att ta ett par år på sig mellan varje instans. Bara för att hamna i den andra syndarskaran.

Det där med siffrorna.

De mest efterlängtade spelen till Playstation 3 heter Metal Gear Solid 4, Final Fantasy XIII, Tekken 6, Killzone 2 och Grand Theft Auto IV. Alla är potentiella Årets Spel-kandidater, men ärligt talat: är det TV-spel eller matematik vi sysslar med?

Elder Scrolls serien har i alla fall vett att låta undertitlarna agera tilltalsnamn. Burnout har fattat galloppen och slopat de löjliga siffrorna. Super Mario har bättrat sig med sina Sunshine och Galaxy. Zelda-spelen har sedan länge lämnat siffrorna bakom sig: då kan man på ett annat sätt acceptera att det mer eller mindre är samma spel som släpps om och om igen.

Jag tycker Hideo Kojima ska skippa 4:an och kalla spelet Metal Gear Solid: Guns of the Patriots. Det låter mycket bättre, och dessutom slipper jag ha dåligt samvete för att jag inte klarat vare sig tvåan eller trean...

Hur upphetsad kan man egentligen bli över ett spel som har siffran tretton i titeln?

Idag anlände årets kanske mest intressanta J-RPG - Persona 3 (PS2) från Atlus.

Spelet handlar om en till synes vanlig skolyngling som upptäcker att dygnet har en hemlig timme vid midnatt - mörkertimmen - då ondskefulla demoner vandrar över gatorna.

För att bekämpa den mystiska fienden måste man frammana sin hemliga personlighet - sin inre demon så att säga - genom att skjuta sig själv i huvudet med en speciell pistol.

Efter drygt två timmars spelande är jag mycket positiv. Grafiken är skön, musiken ömsom finstämd och medryckande, och de engelska rösterna är riktigt bra. Det ligger en skön, avslappnad stämning över hela spelet: en slags blandning mellan Nintendo-mys, Guilty Gear-estestik och Devil May Cry-coolhet.

Spelet är inte så suspekt som jag förväntade mig av förhandsnacket. Tycker man Sailor Moon är konstigt tycker man säkert att Persona 3 är skumt, men spelsystement är mycket pedagogiskt i sin komplexitet och kan säkerligen tilltala de flesta spelare.

Det är naturligtvis svårt att uttala sig om ett 70-timmars spel efter en lång inledning av cutscenes och tutorials, men Persona 3 ser ut kan kunna vara något över det vanliga. Storyn är - än så länge - en härlig blandning av Buffy the Vampire Slayer och valfri David Lynch film, förpackat i härlig animeskrud.

Skolliv med allt från läxförhör till kärleksskvaller i korridorerna kombinerat med läcker demonslakt på nätterna - allt pekar på att det här är början av en mycket härig resa.

Huvudpersonens föräldrar dog när han var liten. När han kommer till sin nya skola inser han att han begåvats med ovanliga, märkliga krafter. Han blir snart vän med en tjej och en kille, som ständigt grälar med varandra. Tillsammans ger de sig ut för att rädda världen. Vad de hittar på, japanerna...