Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Berättelser ur verkligheten (12)

Berättelser ur verkligheten (12)

Icarus
(2017)

Hur svårt är det att kringgå dopingkontroller? Är dagens system så pass effektivt att doping numera är en omöjlighet i idrottsvärlden? I dokumentär-filmen Icarus får vi följa amerikanen Bryan Fogel. En amatörcyklist som verkligen gett allt för att uppnå framgång sin favoritsport. När dopingskandalen kring Bryans stora idol Lance Armstrong rullade ut i världens medier år 2012 blev han förkrossad. Att få veta att hans största inspirationskälla nått sin framgång tack vare fusk slog hårt. Efter skandalen påpekades ett flertal brister i rutinerna kring dopingkontroller. Kontroller som man nu bestämde sig för att ändra, finslipa och framför allt, göra betydligt oftare på atleter.

Trots att det målas upp som omöjligt av flera experter, bestämmer sig Bryan för att själv försöka lura dopingkontroller. Han ska med hjälp av en rysk forskare vid namn Grigorij Rodchenkov (chefen för Rysslands anti-dopningslaboratorium) börja fylla sin kropp med dopingpreparat för att sedan ställa upp i en av världens tuffaste amatörtävlingar under kategorin cykling. Tour de France. Grigorij själv påstår att detta inte bara är möjligt, det är också oerhört enkelt om man känner till knepen. Projektet drar igång och Bryan märker snabbt stora förändringar i sin kropp. Snart är det dags för tävling och Mr Rodchenkov tror att Bryan kommer att nå stor framgång. Och framför allt, han kommer inte att åka fast i en dopingkontroll.

Detta i sig är ju ett tillräckligt intressant för att lyckas bygga upp en klockren dokumentär-film. Men halvvägs in i filmen händer någonting. Någonting som snarare går att jämföra med en actionfylld spionrulle än verkligheten. Plötsligt slås portarna upp på vid gavel när den störta dopingskandalen i modern tid bubblar upp till ytan. Allas ögon riktas nu mot Ryssland. Ett land som låtit sina atleter dopa sig hejvilt medan makten lugnt tittat åt det andra hållet. Hjärnan bakom detta? Professor Rodchenkov.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

RFID-implantat. Är detta framtiden?

Tänk att ha nycklar, bankkort, gymkort och SL-kort samlat på ett och samma ställe. Du kommer aldrig behöva oroa dig för att tappa bort dessa saker igen, för det är nämligen omöjligt med denna (något magstarka) lösning. Det låter ganska bra va? Hur ska man då gå tillväga för att göra detta möjligt? Vad krävs? Jo, du lär helt enkelt operera in ett chip under huden. I din ena hand för att vara mer exakt. Chipet "skjuts" in strax under tummen. Nå, vad säger du? Blir du sugen? Företaget K-märkt som jag jobbar för driver bland annat en restaurang inne på ett "företags-hotell" vid namn Epicenter i Stockholm. Där samlas ett stort gäng engagerade företagare, små som stora. Ett av dessa företag specialiserar sig på just RFID-implantat .

Ikväll är jag inbjuden på "Chip-AW". Någon från företaget kommer att berätta mer om dessa chips funktioner, användningsområden med mera. Om vi tycker att detta låter lockande kommer vi kort och gott få möjligheten att sätta in ett chip direkt efter eventets slut. Just nu är det ungefär 3000 svenskar som gjort detta, men man räknar med att antalet kommer att stiga ordentligt under de kommande 5 åren. Jag vet inte vad jag tycker om saken. Jag är duktig på att tappa bort grejer, så det är ju en väldigt smidig lösning för en person som jag. Men att gå så långt som att operera in ett chip i min kropp som därefter ska styra detta känns ju väldigt extremt. Vi får väl se om jag lämnar Epicenter med eller utan ett chip i min hand ikväll. Vad tror du om detta? Skulle du kunna tänka dig att göra det?

RFID-implantat. Är detta framtiden?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Berättelser ur verkligheten (11)

Berättelser ur verkligheten (11)

Josef Fritzl: Story of a monster
(2009)

24 år. Det är nästan lika lång tid som jag har funnits till på denna jord. Så länge satt Elisabeth Fritzl inspärrad i en källare, inspärrad av sin egen pappa. I ett hus som kryllade av liv, men trots det var det ingen som hade en aning om vad som pågick några meter under dem. Hur kunde Josef dölja sin mörka hemlighet i så många år? I denna dokumentär intervjuas vänner, bekanta och släktingar till mannen som idag hatas av en hel värld. Under de 24 långa år som Elisabeth hölls fången där nere i källaren, våldtogs hon tusentals gånger av sin far. Till följd av detta blev hon gravid flera gånger och hon födde sju barn. Alla förlossningar tvingades Elisabeth genomlida på egen hand. Allt hon hade till hjälp var en slö sax och en bok om barnafödsel från 1960-talet. I denna dokumentär får vi en inblick i ett av världens mest uppmärksammade rättsfall, där fasor vi inte ens vågade föreställa oss uppdagades. Detta är berättelsen, om ett monster.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Hektiska veckor.

Hektiska veckor.

Det har varit några hektiska veckor för min del. Mina dagar har flutit ihop i en enda lång arbetsdag, i princip. Jag har alltid trivts med att ha många bollar luften samtidigt, både när det gäller jobb och fritid. Vilket stressar personer i min omgivning mer än vad det stressar mig. Men under det senaste veckorna har det nästan blivit lite för mycket, även för min del. Vilket har resulterat i en dåligt uppdaterad blogg här på Gamereactor (jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det). Jag hade hoppats på att få vara ledig idag, så jag hade kunnat få fixa lite saker hemma, kanske till och med hunnit spela mer Bioshock (jag är nämligen i full gång med att spela igenom samtliga spel i Bioshock-serien igen). Men så blev tyvärr inte fallet. Jag har alltså kört en 7-dagars arbetsvecka. Igen. Men, jag ser ljuset i tunneln. Jag hoppas på att snart gå in i en lite lugnare period och då kommer jag att bli mer aktiv här.

Igår jobbade jag på finalen av årets kock tillsammans med Sayan Isaksson. Sayan har tidigare drivit restauranger som Shibumi, Råkultur och Esperanto i Stockholm. Esperanto har listats som den bästa restaurangen i Sverige fyra år i rad samt tilldelats en stjärna i Guide Michelin. Han har också fått den stora äran att komponera ihop en meny till Nobel-middagen. Två gånger. Men nu har Sayan startat upp ett nytt projekt där hälsosam mat med inspiration från Asien serveras. I helgen slog han upp en Pop-up restaurang och på lördagen stod jag tillsammans med honom och Claes Grännsjö och pumpade ut mat. Det var intensivt, men väldigt roligt. Om asiatiskt hälso-käk låter lockande finner ni maten som serverades under helgen på restaurang NU Södermalm i Stockholm.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Berättelser ur verkligheten (10)

Berättelser ur verkligheten (10)

Super Size Me
(2004)


När jag var liten åt min familj snabbmat endast vid några få tillfällen per år. Snabbmaten var alltid kopplat till någonting speciellt för mig. Jag och min syster fick till exempel bestämma vad vi ville äta när vi fyllde år, som 7-åring kunde man ju inte tänka sig någonting bättre än ett Happy Meal. Sedan kunde det bli snabbmat någon gång under bil-semestern på somrarna också, om man hade tur. Så värst mycket mer än så blev det inte. Jag älskade dessa få tillfällen. Snabbmaten smakade ju fantastiskt, tyckte jag då och hade man frågat mig som barn om jag hade velat äta snabbmat varje dag hade det ju varit lika stort som att vinna en miljon kronor. Jag tackar mina föräldrar idag för att vi åt snabbmat så pass sällan som vi gjorde. Även om det just då, sågs som ganska självklart för majoriteten av den svenska befolkningen att detta var kost man bara "unnade" sig vid enstaka tillfällen. I USA däremot, där var synen på snabbmat helt annorlunda redan år 2004. Året då denna dokumentär hade premiär. USA konsumerade nämligen stora mängder fett och socker redan då.

Idag ser relationen till snabbmat helt annorlunda ut för många i vårt avlånga land. Det finns människor som idag äter snabbmat flera gånger i veckan. Jag själv äter det fortfarande extremt sällan (i alla fall från de stora snabbmat-kedjorna) men jag "äter ute" flera gånger i månaden. Den ökande konsumtion av socker, fett och salt har en negativ påverkan på våra kroppar, det är ingen nyhet. Men hur pass stor skada tar vi av det egentligen? Hur påverkar snabbmat vår kropp? Vad skulle hända med oss om vi valde att äta snabbmat varje dag? Detta bestämde sig Morgan Spurlock för att ta reda på. Under en månads tid skulle han endast äta mat från snabbmats-giganten Mcdonald's , varje dag. Frukost, lunch och middag. Inga undantag.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus