Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Äganderätt

Skrivet av Lurkman den 12 december 2018 kl 23:24

Detta är slarvigt och jag har inte läst igenom det en gång men kanske kan någon ta till sig och uppskatta det,

Liberaler brukar hävda att äganderätt är en mänsklig rättighet. Nu kanske jag formulerade fel. Man kanske säger att egendom är en mänsklig rättighet.

Detta är en sak som blir mer obegriplig för mig ju mer jag tänker på det.

För mig är äganderätt följden av en rättsregel. Det vill säga, givet att vissa omständigheter är för handen "äger" du ett föremål. "Ägande" är en etikett, som medför vissa följder, bland annat att föremålet inte kan krävas från dig genom dom eller beslut av domstol eller exekutiva myndigheter.

Det är alltså reglerna som definierar vad som är din egendom. Din äganderätt kan per definition inte "kränkas" genom någon rättsregel. Antingen äger du ett föremål eller inte.

Jag är förstås medvetet dum. Man kan konstruera ett slags etiskt system, som målar upp gränserna för under vilka omständigheter du äger ett föremål i ett slags naturrättslig bemärkelse. Filosofen Locke skrev någon skit om att man äger äpplen man plockar från naturen. Jag minns inte riktigt

Det finns alltså ingen egentlig poäng med denna text, förutom att jag tycker att dylika naturrättsliga system är lite larviga. De verkar dessutom rent av opraktiska, eftersom de inte beskriver verkligheten utan något slags ideal. Dessutom tror jag att få av förespråkarna av en dylik naturrätt, i den form de brukar formuleras, skulle vilja att det fick politiskt genomslag.

Ett positivrättsligt äganderättsbegrepp är en betydligt mer praktiskt. Det beskriver verkligheten. Vilka föremål kan jag få genom verkställbara beslut? Skatt är inte stöld — du kan inte få tillbaka dina lagligen uttagna skatter genom ett verkställbart beslut, följaktligen äger du inte pengarna.

Mer filosofiskt kanske man säga såhär (det är bara ngt jag slänger ur mig): den som sitter på våldskapitalet äger allt. Staten äger som utgångspunkt allt. Den kan i princip när som helst ta det ifrån dig med våld. Du får ha föremål enbart för att det är vad den starke tillåter.

Facebook
TwitterReddit

Den relativa fattigdomens charm

Skrivet av Lurkman den 2 december 2018 kl 16:50

Att ha lite pengar och vara försiktig med hur man spenderar dem, är på något sätt rätt kul.

Jag var aldrig fattig som student. Det berodde antagligen på att jag levde väldigt billigt och inte hade särskilt dyra nöjen. Jag hade heller ingen avsikt att spara pengar. Det gjorde att jag aldrig upplevde att jag var fattig, förutom under en period om en månad då jag inte fick csn.

Nu när jag arbetar upplever jag mig själv som fattigare. Det beror främst på att min livsstil blivit mer kostsam samt att jag har för avsikt att spara till insatsen för en lägenhet.

Men att vara relativt fattig har alltså sin charm. Jag blir betydligt bättre på att laga mat, eftersom varje matlåda innebär att jag sparar en hel del. Man lär sig dessutom en del om grönsaker, genom att läsa sig in på vilka som är billiga när på året.

Vidare tvingas jag ägna mig åt nöjen som är billiga och nyttiga. Träning är en sådan sak. Exempelvis saknar jag nu en vettig skärm att spela på. Det gör att jag istället får lägga min tid på träning, som i princip är gratis för mig eftersom jag har friskvårdsförmån.

Eller ja. Träning är inget nöje, och jag har inte börjat träna än, utan ska göra det imorgon.

Facebook
TwitterReddit

Inget att klaga på

Skrivet av Lurkman den 13 oktober 2018 kl 12:18

Jag är nog närapå skyldig att kompensera för mitt ständiga gnällande genom att skriva lite om hur härligt livet har varit den senaste tiden.

Jag har nu kommit igång med min medicin, min nya stad och min nya arbetsplats och tillvaron känns mycket tillfredsställande. Mitt arbete är stimulerande och roligt och jag ser verkligen fram emot måndag. Mina kollegor är underbara och jag trivs bättre med dem för varje dag. Jag har även fått ett socialt liv som saknar motsvarighet i hur jag tidigare har haft det. Jag har ätit medicin förut, dessutom i högre dos, men har aldrig känt en sån lust i att umgås med andra människor och även träffa och ligga med tjejer som jag känner nu. Jag känner mig också attraktiv på ett sätt som jag inte har upplevt förut. Dessutom är jag på väg att engagera mig politiskt!

Livet är mycket härligt kort sagt, det enda tråkiga är att det är som om tiden aldrig räcker till för något. Arbetsdagarna tar slut för fort, dagarna man kan boka in en dejt tar snabbt slut allt eftersom andra trevligheter bokas in. Jag har förvisso lärt mig meditera och "hitta andningen" men finner inte tid för några längre pass längre.

Ha en trevlig helg, och hoppas att du som läser detta har det fint just nu, alternativt hittar till en bra plats snart.

Facebook
TwitterReddit

Meditation och läsning

Skrivet av Lurkman den 16 september 2018 kl 18:50

Jag vet inte riktigt vem jag är. Uppfattar mig som splittrad och i den mån jag håller ihop vet jag inte riktigt varför jag håller ihop. Ibland när jag mediterar får jag en upplevelse av att jag har två huvuden, det har att göra med att det känns som att jag börjar "skela", det kanske jag gör, det är svårt att avgöra när jag tittar in i en vägg (mediterar med öppna ögon) och jag associerar detta direkt med min upplevda splittrade person och känslan av att sakna en kärna.

Det är dock lögn. Jag har en tendens till att romantisera och förstora det som jag upplever som "kaoset i mitt huvud". Till stor del tror jag att jag upplever detta kaos och splittring pga min förväntan om att jag har sådant. Exemplet med skelandet visar ju verkligen det -- vad skulle min känsla av att skela eller ha två huvuden ha någon med denna idé att göra? Man kan se och höra alla möjliga konstigheter när man mediterar, jag får tunnelseende, synfältet ljusnar och mörknar och det börjar uppträda mönster på väggen framför mig.

En konstant och ett intresse som jag har (trots det inte särskilt sanningsenliga påståendet i mitt förra inlägg är läsning. Jag läser i synnerhet klassisk litteratur; f.n. läser jag Iliaden. Omfattningen varierar men man får nog ändå tala om det som ett intresse.

Läsningen är mycket viktig för mig. Det finns mycket att läsa som är oerhört intressant. Jag kan bli besatt av författare på sätt som jag inte kan bli besatt av något annat, och även epoker och idéer som framträder i epokerna. Jag tycker att läsning av klassisk litteratur är ett väldigt sympatiskt intresse, för det är nog omöjligt att ägna sig åt om man inte på riktigt älskar människan, för det är en helt underbar känsla när man blir berörd på djupet av något som skrevs före kristus. Så kan jag känna med Iliaden, jag kan skratta och bli tårögd åt detta verk som ju är en grundsten i den västerländska kulturen, och när jag känner sådant förbinds jag ju med generationer!

Min impuls till att läsa Iliaden kom när jag just hade läst en bok om den stundande (snarare pågående) klimatkatastrofen. Författaren till den vackra lilla skrift föreslog att vi ska vända oss in i vår kultur, och genom denna lära oss dö. Det låter flummigt, men det grundar sig helt enkelt i att vi inte har råd med annat. Vi har blivit förankrade i en numer ogrundad framtidstro och föreställningar om det materiella välstånd denna framtiden kommer bereda, när vi borde anpassa oss efter vad som väntar oss, vilket är döden, våra enskilda dödar och civilisationens. Litteraturen kan lära oss att älska oss själva och vår förintelse som också är en förutsättning för vår existens. Nu blev det visst ännu flummigare. Men just Iliaden tror jag kan lära mer om det -- den skildrar döden på ett sätt som nästan är sympatiskt, trots att det är ocensurerat: spjut ränns genom huvudet på en achaier, en bruten trojan ber om nåd utan att det hindrar Diomedes från att kapa "de två senorna" i trojanens nacke. All denna brutalitet finns det en grundläggande acceptans för, vilket kan förfalla absurt hos vår dödsförnekande och trygghetsknarkande kultur, grekerna förstod till skillnad från oss döden som en förutsättning för liv men också för storhet och som något som gjorde deras handlingar betydelsefulla på riktigt. Deras världsbild verkade hålla ihop med vad de fick tillbaka, de verkade inte vara kluvna. Vid något tillfälle beskrivs en mängd grekers död vid en sammandrabbning som vissnande blommor, ja det finns alla möjliga storartade och ödmjukande liknelser för det som vi här och nu uppfattar som det mest fruktansvärda av allt.

Nu ska jag hämta min tvätt. Om jag inte vore så jäkla bakis hade jag nog gärna läst lite. Jag är fascinerad av Diomedes, inledningsvis beskrivs han som en fegis men under stridens hetta får han hjälp av en gudom, jag minns inte vilken, om det är Ares eller Athena, och han beskrivs liksom som ett naturfenomen, han rasar fram och släcker livet hos en mängd trojaner. Jag förstår dock att han kommer dö, annars han aldrig få betalt i så mycket triumf. Achilles, achaiernas främsta, dog ju så småningom och även Hektor, den främste av trojanerna.

Facebook
TwitterReddit

Hur jag är självdestruktiv

Skrivet av Lurkman den 14 september 2018 kl 20:27

Jag uppfattar det som ganska vanligt att människor har självdestruktiva tendenser. Många har tendenser till missbruk, exempelvis. ofta verkar det handla om att man är omåttlig i något avseende, man överdriver, man tar för mycket.

min självdestruktivitet skiljer sig från ovan angivna former på det sättet att den endast består av underlåtenheter -- av saker jag inte gör.

jag saknar tendenser till missbruk. jag äter inte för mycket. jag jobbar nog inte för mycket heller. jag skär mig inte med vassa föremål. däremot försummar jag ofta mina behov, i synnerhet mina sociala och sexuella sådana.

jag kanske har skrivit om detta förut o raderat inlägget inser jag nu men aja

sex är alltså en sådan sak. jag har knappt ens försökt dejta sen jag gjorde slut med en tjej i vintras. och det beror inte direkt på att jag har blivit ointresserad eller liknande -- jag låter bara bli av skäl som jag knappt själv begriper. det verkar så jävla jobbigt alltihop, att dejta å så (nu var det knappast en lång relation, några månader). när jag föreställer mig hur det är att dejta verkar det jävligt jobbigt bara.

socialt umgänge en annan. skrev det om ett inlägg som jag impulsivt raderade. dock har det blivit bättre med det. jag kan dock inte undgå att känna att det ändå lämnar mig tom, och jag får ibland lust, framför allt när jag känner mig som mest ensam konstigt nog, att bryta med alla människor jag känner. jag vet inte varför, om det på något vis skulle kunna vara ett sätt att säga hur man mår, ngt sätt att självömka inför andra eller om jag på något vis vill straffa folk för att jag har en ständig upplevelse av att de inte kan ge mig vad jag behöver -- som jag inte ens vet vad det är själv. det är i vilket fall inte helt sant -- jag vet ju att jag skulle må ännu pissigare om jag inte hade nån.

sedan tränar jag inte. har börjat med meditation vilket är en lustig sak eftersom man då inte gör något alls, vilket passar mig (jag saknar intressen, jag varken spelar eller läser, mitt liv går ut på att städa min lägenhet o stryka skjortor). jag fattar dock inte vad som skulle vara så jävla nyttigt med det. har spenderat några timmar på det vid det här laget o fattar inte riktigt vad fördelen skulle vara men det får tiden att gå!

Nu hittar jag inte på ngt mer att skriva, ha det fint!

Facebook
TwitterReddit
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy