Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Om ensamhet

Skrivet av Lurkman den 19 juni 2018 kl 22:30

Jag upplever en allt större brist på saker att säga. Jag vet inte vad det kan bero på. Möjligen så uppträder jag numer endast i sammanhang där jag inte har något att tillföra. Ibland tänker jag att jag har slut på livserfarenheter. Jag har inget att prata om, förutom romaner, tv-serier, och filosofiska idéer som jag läser om hela tiden fast som jag mer stor sannolikhet inte förstår, eftersom jag aldrig försökt återge dem med egna ord. I och för sig kanske det är lite dumt att säga att man har slut på dem, livserfarenheterna alltså. Vadå slut. Jag har inte en tillräcklig bredd för att ha något att tillföra något i de relevanta sammanhangen, kanske det heter.

Det finns däremot ett behov av att tala. Det är delvis anledningen till att jag skriver detta, och en stor mängd texter som aldrig färdigställs. Det insåg jag nu. Varför skriver jag alltid i hopp om att någon annan ska läsa texten? Att skriva med folk på nätet fungerar naturligtvis inte som något substitut för umgänge med verkliga människor, av kött och blod. Men en del av mig tycks tro detta. Sedan har ju det här formatet fördelen att man kan självömka skamlöst.

Det är inte så att jag är en asocial människa. Jag vet inte varför jag lever så här. Jag tror ärligt talat att jag aldrig riktigt lärt mig umgås med folk, eller åtminstone fått någon rutin. För det mesta har det krävts att andra har dragit i mig. Jag skrev i något gammalt inlägg som jag tror att jag har tagit bort om att jag trivs bra ensam, sedan jag var liten till och med. Jag har svårt att se hur det skulle stämma, jag tror att det kan ha varit en rationalisering, men det är klart, jag kan inte utesluta att det är sant. När jag var liten var jag förresten inte ensam, jag var ju hemma hos min familj. Det handlade mer om att jag föredrog att vara hemma framför att umgås med vänner. Och oavsett om det stämmer så var det inte direkt en god investering i framtiden. Jag tror att de många tillfällen då jag kunde ha umgåtts med vänner hade kunnat göra ganska stor skillnad. Men jag vet inte. Det kanske inte hade kunnat bli annorlunda. Det är i vilket fall onödigt att spekulera om.

Umgänge gör saker och ting mindre monotona. När saker blir monotona, går allt mer automatiskt, och när det går automatiskt får man idéer. Detta med att jag får ideér är normaliserade sedan så lång tid tillbaka, att jag knappast lider av fenomenet i sig längre utan snarare omfattningen och intensiteten av det. Med det åsyftar jag hur jag ägnar en stor del av dagen åt att älta saker, framför allt sådant som oroar mig. Jag har fått ett ärr i ansiktet som jag tänker på konstant, så fort jag ser mig i spegeln är det det första jag ser, och jag brukar dessutom smörja på nån jävla kräm som antagligen inte hjälper ett dugg. Sen har jag fått problem med ena örat, en bullerskada verkar det som, men jag fokuserar på det, örat alltså, så väldigt mycket att jag inte ens vet hur allvarligt det är, det skulle lika gärna kunna vara en minimal skada men det spelar knappt nån roll längre för jag har så fokuserad på den upplevda skillnaden mellan mina öron att det är verkligare än något annat än mitt liv förutom typ ärret som det delar förstaplatsen med.

Allt det här ältandet, eller dagdrömmandet, orsakar ibland känslor som bäst beskrivs som overklighetsskänslor. Vid sådana tillfällen känns inte den fysiska verkligheten särskilt verklig. Framför allt när jag går till jobbet är det som jag befinner mig i en dimma, och även när jag är i jobbet, fan, hela tiden skulle jag tro. Jag vet inte när jag senast saknade närvaro till en sådan grad. Jag gör ibland små sorgliga försök till att meditera. Det är helt hopplöst. Egentligen skulle man ha tålamod, men det verkar så alltigenom meningslöst att sitta och genomlida fem minuter då jag instinktivt börjar försöka mäta skillnaden i ljudnivå och -kvalitet på mina öron och sen direkt oroa mig för det, och nej det är väl visst inte meningslöst, man ska ha tålamod jag vet, nu verkar jag vara tillbaka där meningen började.

Jag är inte oroad. Jag har intalat mig själv om detta bara är tillfälligt och främst har att göra med att jag har just det jobbet jag har på just den orten där jag befinner mig. Snart kommer jag byta miljö, jag ska säga upp bostaden och flytta härifrån om ett par månader. Jag törs knappt göra det, trots att jag är helt utmattad av känslan av att allt står still känns det skrämmande att säga upp den här lägenheten som jag har bott i många år nu. Men jag är förstås medveten om att potentialen för att livssituationer liknande denna kommer finnas även i framtiden. Det kommer utifrån, men det kommer också från mig. Kommer detta vara definierande för hela mitt liv? Kommer de uppträda även om jag gång på gång byter miljö? Svaret på den frågan kan var ja. Jag tror det är ja. Det är självfallet en självuppfyllande profetia, men det spelar ingen roll, jag känner att svaret nog är ja, och hur kan jag förneka det?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Inifrån ut

Skrivet av Lurkman den 13 juni 2018 kl 00:44

Vad är det andra människor känner egentligen? Har de också ett inre kaos, saknar de också förmåga att tänka klart, är de också plågade av vilda associationer, saknar de också förmågan till att lyssna till en annan människa i längre än 30 sekunder, innan de sugs tillbaka in i det ständigt pågående dagdrömmandet?

Det verkar som hur man än beskriver sitt tillstånd, så är detta normalt, såvida man inte av händelse råkar kvalificera för någon diagnos, som existerar enbart på grund av att tillståndet leder till obehagligheter för omgivningen (detta är funktionen hos diagnoser -- de är sätt att etikettera och behandla störningar i samvaron mellan människor). Det är det är något fel på en! I den mån det existerar galenskap utanför detta paradigm, är det okänt för oss! Vi får helt enkelt i avsaknad av annan vägledningutgå från att vi inte är vansinniga! Men är inte just detta vansinne? Är inte grundtillståndet per definition vansinnigt: att vi alla bär på ett inre liv som enbart är direkt tillgängligt för oss själva?

På något sätt måste man förlora sig i tillvaron. Man måste glömma bort att man själv existerar, man måste gå upp i något större. Det är det enda sättet att fly från sitt inre och att sluta uppnå det här eviga surret, det här eviga famlandet i sig själv, det tror jag i alla fall, eller så måste jag tro det. Jag börjar emellertid tro att det enbart är något som vissa människor har i sig, och att andra, som jag själv, saknar tillgång till. Vissa av oss kanske helt enkelt är fångade i oss själva, det är sådana vi är. Och hur hittar man i så fall balans i det, hur hittar man en stabil grund i vad som bäst beskrivs som vansinne?

Det är förstås omöjligt och den som försöker säga annat ljuger.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Lite om självinsikt och relaterat

Skrivet av Lurkman den 3 januari 2018 kl 19:05

Jag har tänkt väldigt mycket på mig själv det senaste halvåret. Man kan fråga sig hur fruktbart det egentligen är. Folks problem, upplever jag, är ofta att de tänker för mycket på sig själva och enkelt konstruerar uppfattningar av sig själva som inte nödvändigtvis har grund i verkligheten. Detta stämmer nog väl in på mig. Också det nedanstående präglas kanske av en väl överdriven egocentrism.

Jag tror mig emellertid ha insett en sak om mig själv som jag inte tidigare formulerat, men som nog är uppenbart. Jag är neurotisk. Man kanske kan konkretisera det till känslighet. Mitt humör påverkas väldigt enkelt av olika saker, och kan variera på ett sätt som nog kan uppfattas som drastisk. Drastisk kanske just är ett bra sätt att karaktärisera mig. Jag tenderar nämligen att stora upp småsaker och kanske dra för långtgående slutsatser av dessa. Det är lite av en plåga kan man säga.

Det som faktisk kan vara bra med självinsikt, om det faktiskt är vad jag har uppnått i detta specifika avseende, är att man vet vilka utgångspunkter man har. Blir man som mig på dåligt humör om man inte äter var tredje timme (något jag dumt nog inte gör, och därför upplever samma sak varje dag gång på gång) och vet om det, då vet man ju att man bör äta var tredje timme om man inte vill bli på dåligt humör.

Vidare så har jag ett stort behov av planering för mina dagar. Om dagen i allt för hög grad präglas av godtycke så mår jag dåligt. Det innebär att jag får svårt för att göra det som jag bör göra, vilket gör mig missnöjd och att jag upplever att jag inte heller har någon kontroll över mitt liv. Vidare så innebär det många praktiska svårigheter, eftersom det finns mycket man måste planera. Exempelvis sina måltider, om man ska äta någorlunda regelbundet.

Jag har dock försummat just planering i stora delar, och är fascinerad av hur långt jag ändå tagit mig. Tänk potentialen om man skulle anstränga sig för att göra det bästa av varje dag.

Nu tänkte jag försöka leva billigt som tusan. Ekonomiskt ser det nämligen lite kärvt ut för åtminstone en-två månader framåt. Det vore kul att se hur mycket jag kunde spara genom att försöka äta så billigt som jag kan. Det leder till att jag måste planera mina måltider på ett sådant sätt att jag inte behöver köpa mat ute. En större utmaning än vad det ser ut som, misstänker jag.

Jag måste förresten nämna att jag uppskattar de insiktsfulla kommentarerna som jag ofta får under mina bloggar. Oftast så svarar jag nog inte, och om jag gör det så blir det sällan i närheten av den nivå som kommentarerna oftast håller. Det är dessutom värdefullt när folk här blir personliga, inte minst sådana personer som ofta är sakliga (och därmed opersonliga, slår det mig nu. Finns det något mindre personligt än saklighet? Därmed inte sagt att jag lägger någon negativ värdering i det; saklighet är knappast något som vi dränks i).

Gott nytt år, förresten.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Carpe diem

Skrivet av Lurkman den 20 augusti 2017 kl 03:02

Jag skrev ett inlägg förra året som heter "Du slösar bort ditt liv när du spelar". Det inlägget tyckte jag mest var en kul grej - roligare än vad de flesta som kommenterade tyckte, av allt att döma.

Det var dock inte hundra procent skämt. Jag hade uppriktigt talat en föreställning om att man bör ägna sin tid åt "produktiva saker", även om jag i viss mån var medveten om att det i förlängningen innebär att man inte kan göra något alls, eftersom all produktivitet är meningslös om den inte förr eller senare slutar så att man kan njuta frukterna av denna. Spelande kan vara en sådan frukt.

Trots denna medvetenhet så har inte sanningen i resonemanget ovan slagit mig förrän nyligen - och det är bland de mest avkopplande insikter jag har haft. För er som alltid har befunnit er i frid med er själva i det avseendet (om ni existerar) verkar detta banalt - vad ska man leva för om inte för njutning liksom. Men för mig, som har en verklighetsuppfattning som har konceptualiserats till den grad att man kan ifrågasätta om jag har någon genuin kontakt med verkligheten överhuvudtaget, är det något mycket slående och starkt.

Det har gjort att jag uppskattar min fritid mycket mer. Förut har jag sett fritiden som ett hinder, eftersom den tycks vara ett irrationellt avbrott i produktiviteten. I bästa fall har jag sett den som ett medel för att jag ska kunna vara ännu mer produktiv. Nu ser jag det istället som att den har ett egenvärde, liksom de aktiviteter som jag benämner som "produktivitet" - med andra ord jobb/studier/bildning i allmänhet. Eller ja, om jag verkligen kan njuta av dem om man bortser från dess produktiva värden. Visst, vissa grejer måste man göra och man kan inte begära att allt är en fröjd. Det säger sig självt att om njutningen alls ska vara något så måste det finnas en motvikt som det kontrasteras gentemot. Men sådant som mitt arbete och mina studier måste ha ett egenvärde och inte bara ett funktionellt sådant.

Man talar ibland om "karriär" och det tror jag kan vara en fälla i det avseendet. Karriärsmål riskerar att urholka vägen till målet. På ett liknande vis kan studierna urholkas om jobbet som utbildningen är tänkt att resultera i befinner sig i fokus.

Detta är inget nytt, det vet jag om, men det fascinerar mig verkligen hur liksom neurotiskt praktiska vi är, eller JAG är om jag ska försöka låta bli att generalisera. Det första jag tänket när jag tänker på mitt jobb eller min utbildning är att det är trappsteg som ska ta mig någon annanstans. Detta tankesätt bör jag avvänja. Jag bör i högre grad inrikta mig på vad som är kul eller åtminstone fokusera på det som jag faktiskt gör.

Något nytt att ha ångest över, följaktligen.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Nya rättigheter till dig som användare av GR och andra sociala medier

Skrivet av Lurkman den 19 augusti 2017 kl 12:26

Du som är intresserad av hur dina personuppgifter behandlas och hur de får behandlas bör hålla utkik efter vad som kommer inträffa i maj nästa år.

Då träder nämligen EU:s nya dataskyddsförordning i kraft.

Dataskyddsförordningen kommer förändra förutsättningarna för när dina personuppgifter får registreras av ett företag. Definitionen av personuppgifter enligt den nya lagstiftningen är mycket vid. Även dina användarnamn - i mitt fall "Lurkman" - omfattas.

I Sverige har vi i nuläget rättsliga grunder för registrering som inte finns med i den nya förordningen. Det innebär att svenska företag kommer behöva radera mängder av uppgifter som det inte längre finns rättslig grund för enligt den nya lagstiftningen.

Det intressantaste här för dig på Gamereactor är "rätten att bli bortglömd". Du kommer få rätt till att återkalla ditt samtycke till GR:s personuppgiftsbehandling och begära att samtliga personuppgifter raderas. Det innebär i princip en ovillkorlig rätt till att få ditt konto raderat, och ditt användarnamn raderat från samtliga inlägg. Tidigare på sajten har detta varit en ynnest som varit tillförsäkrad den som länkat diverse porrsajter samt drog- och organhandlare, men i maj tillkommer den även dig.

De företag som inte vaktar om dina rättigheter enligt den nya förordningen kommer riskera att drabbas av skyhöga böter. Det kommer vara en tung börda för de mindre företagen att implementera reglerna och det kommer krävas aktiva ansträngningar för de som registrerar personuppgifter på ett vis som det inte krävts förut. Å andra sidan är det inte orimligt att rättigheterna utvidgas när också informationsflödet gjort det.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus