Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Vilken gaming headset?

Skrivet av Lyon den 18 juli 2019 kl 18:33

Håller på att bygga ihop en gaming dator, och undrar därför vilken gaming headset ni skulle rekommenderar, vill helst ligga under 700 kr.

Står inför valet av dessa, andra recommendation är välkomna! :D

Logitech G432 555 Kr (Elgiganten)
Razer Kraken Tournament Edition 699 Kr (Elgiganten)
HyperX Cloud Stinger 444 kr (Elgiganten)


Edit
Verkar som om HyperX Cloud II är det absolut bästa alternativet

The Power of Long-distance relationship

The Power of Long-distance relationship

Skrivet av Lyon den 10 maj 2019 kl 20:56

To most, life seem to be in abundance and we tend to take everything for granted, not enjoying every day's miracles. Not seeing the divine within and our divine gift for creation, not being struck by awe of the humanities' capability to turn material from the ground into magnificent machinery. Cars, airplanes, boats and everything humanmade is a miracle in itself and a true testament to the god within. If a random human was plucked from the 19th century to visit this very modern age, seeing us building towers, traveling at the speed of sound and soaring beyond the clouds, he would acknowledge, without a doubt in his mind, the fact that we have truly become gods. While on the other hand, today's humanity is blinded by their own aura of pessimism, seeing the negative aspects of every being and manmade creations, striking themselves into an abyss of self-loathing, self-pitting and self-destruction, taking all and everything for granted.

Online dating and the overwhelming access to love has made us cynical and insincere, we are hard to love, and we hardly love anymore. We always look for that next swipe hoping we can find something a little better, a little bit more interesting, while destroying those whom love us the most. The biggest tragedy isn't the fact that we are escaping, but the fact that we don't know what we are escaping from. This make us hard and unkind, nor loved nor beloved. We are our own's strangers, never truly comprehending ourselves.

The cure is, that childish naïve optimism, the very humble creativity driven by the miraculous curiosity. Our time is limited - yet we don't comprehend it, love is a gift - yet we don't cultivate it, life is a miracle - yet we poison it.

The antidot to this chaotic mind, this chaotic life is a constant reminder of love and loss, pain and happiness. These dynamic, contrasting emotions make us truly alive. It's an antidote to our life in limbo. Having a loved one far away, only meeting a limited amount of time, makes these occasions vividly imprinted into the retina of our souls. The joy of meeting again, seeing your loved one coming out of the train and the bursting heart seeing their back leaving. It is truly in these moments we will be gracious for being alive, and it's truly in these moments we won't question being itself.

Stop Hating Yourself

Stop Hating Yourself

Skrivet av Lyon den 25 april 2019 kl 13:18

Now and then we see remarkable people achieve remarkable goals, pushing themselves and humanity to new frontiers. Capturing the very essence of the unknow, uncharted and undiscovered, they push the very limit of the human race, putting a path for future generations to further harness the wisdom of the future. These extraordinary men have for decades fought their inner beasts and achieved inner clarity like no one else and the secret to this inner calm? Stop hating yourself!

You are lazy, procrastinate and poisoning your body with unnecessary food and drinks. You know the stuff you are doing are bad for you, yet you still don't change. You know you should get your act together and start doing some work, yet you are crumbling like a toad in front of the screen. You poison your body and for some unbearable reasons you don't know why you can't stop. You numb your mind with all kind of entertainments and as the years go by you no longer know yourself, your soul is the very stranger in your own body, and yet you act surprised when the world around you crumbles to dust becoming a stranger in time.

You are a bad boss and a bad employee you know how you are, you don't do what you tell yourself to do, you should fire yourself and chose to become someone else. You don't take responsibility you don't take care of yourself and you don't speak your being forward, you insist on lying and pathologizing yourself. Pathologies yourself and your pathologies those around you, spread to enough people and life becomes hell.

Don't make things worse than they already are, imagine how much better life would be if you stopped doing stupid things, and imagine how much better the world would be if we collective stopped making things worse. No matter where you are in life and who you are, try to be your best ideal, a beacon of light rather and an abyss of darkness. Make things better as you go, don't fall into cynical state of mind and make everything a hell for those around you.

Stop hating yourself, act as if you are some beloved and cared for, someone beautiful and capable of greatness. Don't poison yourself with endless brain numbing entertainment, don't destroy your soul with poisonous food. Take care of yourself as someone you truly love, someone who deserve respect and greatness. Don't fall victim to the soulless hopelessness in world that for ever need those who put it back together.

Speak your being forward, carry your responsibilities and learn to tell the truth. Make things better and not worse than they are, fix everting in your sphere of control. For the battle of the within, if won is truly the first and most noble of all the victories.

Balance the light and dark, a weak man can never be virtuous. If you don't have the ability to be aggressive and dangerous than you and your peers won't respect you, because you are like a child harmless and naïve. Naïve in a sense in believing that you will never be subjected to people's harm. Grow some teeth for only then can you truly respect yourself. For the meek will rule world. Are you nice because you want to be or because you must be?

La La Land [ Midnight Babbel]

Skrivet av Lyon den 11 september 2017 kl 23:55

Sitter här och mäktar mig över skrivandes ädla kost som i millenier har förgyllt den mänskliga tillvaron med poesi, sång, berättelse och fägringar. Allt detta ebbar ut i kärlekens sötvatten, likt floder som tillsammans förädlar sig själva i oceanen. Sitter här och mäktar mig över denna konst, skrivande konst som har en förmåga att skriptera människans fantasi. Jag tänker väldigt sällsamt i ord, får en bild i sinnet som jag sedan försöker omkomplimera till ord. Jag hyser stor beundrar för manusförfattare som lyckas fånga den glimt av vision på papper för att sedan projicera denna bild mot duken.

Jag sitter här försöker skriva av mig, pilla ner de känslor som har suttit sig fast i ryggmärgen. Tankar, fundering som har inristat sig fast i pannbenet på mig. Känslovibbarna som ryser likt en elektrisk chock runt hela min kropp, hjärtklappningar och sinneseskalering, allt i händerna på att jag upplevde La La Lands sista kapitel. Det avslutande kapitlet var mästerligt, skickligt begrundat, presenterad i en sådan form som jag sent kommer glömma. Scen efter scen kröp sig kapitlet mot det ultimata hjärtkrossande momenten, likt en kniv sattes i mitt hjärta tappade jag andan då lamporna lyste upp och det var dags att gå. Jag satt djupt insjunken i stolen be mäktad av vad jag hade upplevt, filmhistorians absolut bästa avslut. Jag grät inombords.

Två själar som hade älskat varandra genom de mörka, två själar som strävade efter varandras bästa. Två själar som offrade sig själva förvarandra, går separata vägar, för att i en eldsjäl stå öga mot öga i en plats, i en tid långt borta. De ser varandra i ögonen, utbyter blicken som konfirmerar deras kärlek till varandra. De ser varandra, de förstår varandra, men tiden har förbrutit dem, kastat deras själar på två helt olika turbulenta vägar. De ser på varandra, och vet hur förkrossad deras själar är, de har förlorat varandra. De har förlorat den lilla bit av himmel dem hade.

Själen vandrar tillbaka i den kosmiska tidsrymden, för att erinra sig om den tid och plats de först träffades. Om han hade stått kvar och kysst henne, om han hade förgyllt den tid de hade. Om de hade varit kvar tillsammans vilken värld hade de levt i? Den förfallna själen försöker finna ett svar till misären, den suktar efter en förklaring till denna djupt berörande förlust. Men förgäves, de ser på varandra en sista gång med fuktiga ögon, de vet att denna tid har passerat.

Min frustration med Kvinnor (Midnight Babbel)

Skrivet av Lyon den 15 oktober 2015 kl 00:11

Jag kan inte ha kvinnliga vänner, har sedan målbrottet aldrig haft en riktig kvinnlig vän. Även fast jag i flertal år har bönat och bett på bara knä att bara få umgås med kvinnor utan att det ska bli någon inre kemisk reaktion som slutar med sex.

Alla dessa vackra människor med bröst som jag försöker umgås med börjar efter ett tag ge mig "kärleksfulla" blickar eller halvt små flörta med mig. De ger mig barnsliga smeknamn eller tar upp ämnen som är sexuellt ålagda. Jag älskar sex och skulle kunna ha det flera gånger om dagen i resten av året, men jag gillar inte det format som det blir presterat på. Att bara från en helt klarblå himmel, likt en åska stötta på mig, och sedan förvänta sig att jag ska tillfredsställa deras behov är en absurd företeelse utan dess like.

Det känns som om man blir kategoriserat som en sexleksak, och där dessa kvinnor har rättigheten att ha mig bara för att de vill. Bara för att de stirrar mig djupt i ögonen, så förväntar de sig att jag likt en hund ska komma springandes med tungan hängandes och en svans som viftar vilt.

Ta inte denna text som ett klagomål, utan snarare som en ögonöppnare. Där vi gång på gång får höra av kvinnor hur perversa vi män är, men där sanningen ligger i att kvinnor är minst lika kåta om inte mer.

På universitet brukar jag hänga med ett blandat gäng av killar och tjejer, där nu under senare tid har dessa tjejer i min grupp börjat bli allt mer flörtiga gentemot mig. Det verkar vara som en dominoeffekt då den ena börjar så sprider det sig till de andra. Det gick så långt att jag blev utfrågad av en utav tjejerna att ta en fika efter skolan, där jag tänkte att denna person är bara ute efter enkel trevlig vänskaplig fika.

Efter skolan så drar vi till ett fika ställe mitt i stan, och väl där berättar hon att hon hade glömt sin plånbok hemma. Hon säger att hon bor runt hörnet och att jag ska följa med, vilket jag gör. Väl hemma hos henne står jag i hallen medan hon insisterar på att jag går in och sätter mig i vardagsrummet medan hon letar...