Jag har varit där så många gånger genom åren. Jag har irrat runt där nere i sökandet efter mig själv. Där,i gothens mörka domäner. Underjorden där Sisters of Mercy är eviga envåldshärskare. Britterna som tillfredsställde alla mina laster när jag som musikaliskt ambivalent yngel inte hittade någon plats där jag passade. Men här fick jag synth, punk, glam och opera på en gång och det var ju nästan osannolikt att något sådant existerade men så var det och även om jag tidigare njutit av både Bauhaus och Sioxise & The Banshees så var Leedsbandet med Andrew Eldritch i spetsen något extra. Han som med sin barytonröst kunde utmana sin största influens, David Bowie själv. Han som kunde frammana dramatik av episka mått och hymner som varje kvasigothare kunde citera i sömnen. Det var som om himlen plötsligt öppnade sig och vräkte hela syndafloden rätt i ansiktet på mig. Jag drunknade i de magiska riffen, slets i bitar av texter om en lidande planet och sucidiala danssteg. Samtidigt fanns det alltid en räddningsplanka där och erbjöd plats och en säker resa in mot land. Med mjuka syntintron och ljusa kvinnoröster mitt i den brinnande apokalypsen. Att få ihop alla de här spretiga känslorna utan att det blir pannkaka av alltihop är det förstås få som lyckas med men Sisters of Mercy hade hela arsenalen och de svek mig aldrig. Däremot svek jag dem och det kommer jag att få ångra i resten av mitt liv. 

Året var 1998 och de allsmäktiga gothgudarna skulle äntligen spela i Sverige och dessutom på Arvikafestivalen. Den festival vi besökte mest frekvent, faktiskt ända sedan starten -92 till det bittra slutet 2010 men av alla de dåliga beslut som någonsin hade tagits på en värmländsk leråker så var det att dricka hembränt med påskmust och tabasco. Resultatet var snarlikt det Chefredaktör Hegevall brukar uppleva efter att han ätit dåligt tillagad kycklingsushi i Östersund och där rök de festivaldrömmarna. Det var bara att stänga in sig på en bajamaja och sedan inte lämna förrän hoppet om en fortsatt existens sakta började återvända till kroppen som redan satt i dödens väntrum och inväntade besked om vilken våning den skulle till. Under tiden hördes Under the Gun i fjärran och jag tänkte tyst för mig själv att om jag överlever det här så skall jag aldrig dricka igen. Det gick sådär med det löftet och jag misslyckades också med att se dem i Stockholm i somras när de vär här igen på ett nytt sällsynt besök. Den här gången var jag dock inte inlåst på en bajamaja så det var alltid något men nästa gång. Då jävlar är jag där. Om det nu blir någon nästa gång då Eldritch trots allt har fyllt 63 år men i väntan på det så är det hög tid att slänga ut en topp 10. Som vanligt önskar man att det fanns fler platser men regler är regler så här är Sisters of Mercys tio bästa spår. 

10. Body Electric

Ett baspumpande som kan få den allra stelaste reumatiker att springa rätt ut på dansgolvet och moshpitta till domedagen är här. En undergroundhit, tidlös och fantastisk. Ett new wave-ös älskat av såväl syntare som rockers. En försoningslåt som enade alla i en stor hög av dansant kärlek. Att denna hamnar på blott en tiondeplats säger en del om hur stark diskografi de här gubbarna sitter på, och då är de långt ifrån branschens mest produktiva gäng, snarare tvärtom, vilket också kommer att återspeglas i den här listan. Men Body Electric står ut i mängden med sitt rytmiska sound. 

09. More

Syntarna, orgeln, pianot. Ren perfektion i ett av mina absoluta favoritintron, någonsin, alla genrer. Det är en välljudande ljudmatta som skvallrar om ett inkommande toppröj. När sedan gitarrerna ansluter och Eldritch röst levererar en slagdänga som lika gärna hade kunnat vara signerad Bowie så mår man. En lika märklig som fängslande mix av pop och goth. More är låten jag alltid spelar när någon oinvigd ber om ett smakprov. Det är en perfekt inkörsport till tyngre saker som nästa låt på listan till exempel. 

08. Marian

En låt om döden förvånar inget fan av Sisters of Mercy men sällan har den skildrats lika svårmodigt som i Marian. Det är rent elände, det är också därför jag älskar det. Det är en av de där låtarna man sätter på för första gången och tänker att det här är verkligen mörkt på riktigt. Det är suicid genom musik. Det är den gothiska sidan av bandet. Långt bort från det poppiga och dansanta. Ett bottenlöst lidande som kan få vem som helst att stanna upp och fundera på om man inte har det rätt bra ändå. Det kunde vara värre, det kunde vara som i Marian. 

07. Black Planet

Om man slår upp ordet gothlåt så står där två ord, Black och Planet. Eller så borde det i alla fall vara för det första spåret på det första albumet är verkligen arketypisk goth. Gitarrerna, basen, rösten och det hopplösa. En planet utan framtid, en mänsklighet på väg mot sin egen undergång. Eldritchs röst som man här hörde för alla första gången passar perfekt in på temat och jag lyssnade sönder den här låten en gång för länge sedan. I en annan värld och en annan tid. Men det var här det började och det är väl också här det slutar. 

06. Lucretia, My Reflection

Jag fortsätter att tjata om basen men i goth så finns det verkligen inget viktigare än tunga basslingor. Tillsammans med trummaskinens monotona pumpande så är det basen som driver låtarna. Något som är extra tydligt i Lucretia, My Reflection. En enda stor bas och trumfest. Ett par gitarrer på toppen för att bygga atmosfär men annars är det som sagt all about that bass. En låt som därför också skall spelas på en ljudvolym som motiverar vräkning. 

05. Temple of Love - 1992

Åtta minuter av furiöst tryck. Ofra Hazas ljuva röst som perfekt ackompanjerar Andrew Eldritch i en av de bästa anti-kärleks-låtar som någonsin snickrats ihop. Och Israels egna Madonna lyfter verkligen den här gamla låten, som ursprungligen spelades in redan på 80-talet. Men med sin mezzosopran adderar hon en helt ny nivå till Temple of Love. Det är som att lyssna på en ängel, som orädd står där, mitt i ett brinnande inferon och sjunger bland demoner. En andlig upplevelse att frukta, vördas och beundras av. Temple of Love innehåller allt man kan önska av en gothlåt. Den fyller dansgolv och den krossar hjärtan. 

04. This Corrosion

Maffigt, bombastiskt, episkt. You name it. This Corrosion är så nära stadium rock britterna kommer och det är inte uppskattat av alla. På samma sätt som Metallicas svarta album rev upp känslor gjorde den här låten det bland de mest inbitna fansen men det där struntar ju jag i. This Corrosion är en fantastisk låt, "äkta" eller ej. Ibland handlar musik om att balansera på den där linjen mellan pompöst och coolt och enligt mig så håller de sig på rätt sida även den här gången. 

03. Emma 

En cover på pallplats? Ja, ibland är det ju så livet ser ut. Väldigt sällan men ändå då och då kommer det en version som fullständigt dräper originalet och Hot Chocolates Emma är en av dessa. I Sisters of Mercys händer blir detta en helt ny låt. En slow-burner, en tear-jerker och ett tonsatt paradis där jag vill stanna för evigt. Från början ett Bowiedoftande soloprojekt av Eldritch men senare inkluderad på Floodland. Till synes en bagatell och ett hobbyprojekt men Emma skulle visa sig bli, inte bara en publikfavorit utan också en av bandets egna favoritlåtar. Det är Eldritchs egna Heroes och jag kan aldrig få nog av denna uppvisning i åtrå. 

02. Alice

Tio minuter tog den att skriva, enligt Andrew själv och på ett sätt är det lätt att förstå, på ett annat är det en chock som heter duga. Alice är enkel i sin uppbyggnad, analog och monoton, i princip tre noter rakt igenom men den är förstås mycket mer än så. Det är en låt som både passar på gothklubb och hemma med en flaska vin. Som så många Sisters of Mercy-låtar vilar den på den dova ljudmattan och Eldritchs liderliga röst när han berättar den tragiska sagan om Alice och det är saga jag har lyssnat på många gånger genom åren men trots att jag redan vet slutet så lyssnar jag på den om och om igen. 

01. Dominion / Mother Russia

Tragiskt aktuellt innehåll så här 35 år efteråt men Dominion / Mother Russia är inte bara en politisk låt, det är också en filmiskt och svepande, djärvt och bombastisk upplevelse som direkt sätter sig på hjärnan. En episk bit av symfonisk power-rock driven av en genialisk och oemotståndlig dansgroove. Om det finns ett spår för att summera bandets storhet, när de ligger på toppen av sin förmåga så är det här. I Dominion. Precis som i This Corrosion så är det på gränsen till pretentiöst men där andra hade snubblat så hårt att de aldrig ställt sig upp igen så står Sisters på stadiga ben och de lyckas dessutom smyga in en smäktande saxofon i en gothlåt. Vilket inte många kommer undan med utan att bli offentligt kölhalade. Att bryta det bastunga mönstret och det gravallvarliga deppet i genren med ett trivsamt blåsinstrument är ett genidrag som inte nog kan hyllas. 

Hur ser din lista ut? 

Johan Kinde och hans melankoliska vapendragare i Lustans Lakejer har precis släppt en ny platta och ingen är gladare än jag. Man kan nämligen nästan alltid lita på att en av landets vassaste textförfattare och bästa röster håller måttet. De har tuggat på nu i sedan åttiotalet och aldrig fallit ur ramen. Det är ljuv syntpop med ett svart hjärta och även om det står 2022 i kalendern så kunde det lika gärna varit 1981 och rendez-vous i Rio.

Det går inte att ta miste på soundet. New-Romantic med svala syntar som ibland skenar iväg till en fläskig ljudmatta som hade passat på vilken tysk undergroundklubb som helst. Då och då smiter en dyster gitarr in i bakgrunden för att på ett strålande sätt ackompanjera bitterljuva texter om brustna hjärtan, ett trasigt självförtroende och svek. Men han är ju en mästare på det där, Kinde. Att inte få cynismen att bara låta som en tröttsam klagosång. Mörk Materia är en skiva som doftar svunna tider men det är samtidigt inget museum fullproppat med gamla fossiler. Svarta Segel tar sig an det svåra ämnet om oron över det politiska läget och Den Fjärde Mannen är en fin tribut till Tom Wolgers, keyboardisten som tragiskt gick bort i cancer för två år sedan. Gillar man Lustans sedan tidigare så har landar man mjukt här och har man stått utanför i alla år och är nyfiken så är det en utmärkt platta att dyka ner i. 

Jag har nu sett hela Netflix-serien Monster: The Jeffrey Dahmer Story, tio avsnitt på två kvällar och för en som kan den där historien, varenda vidrig detalj så har timmarna flugit förbi. Jag var förstås oerhört taggad på serien då jag anser att Dahmer är en av de mest intressanta seriemördarna i modern kriminalhistoria men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka, behöver vi verkligen ännu en produktion? Det har trots allt redan gjorts mängder av true crime-material, filmatiseringar och serier men den där tanken kastade jag snabbt åt sidan när jag upptäckte att det var riktigt bra det här. I synnerhet då Evan Peters i rollen som Dahmer. Efter ett tag glömde jag bort att det var en skådespelare jag såg och det är förstås ett synnerligen gott betyg. Recension kommer i morgon för den som är sugen på att veta mer om mina intryck.

Så var dagen här, när det var dags, för undertecknad att se om den serie som kanske ligger mig allra mest varmt om hjärtat. Rent emotionellt. Serien som var tvungen att läggas ner för att kunna bli en erkänd succé. Serien som trots toppbetyg från både tittare och kritiker aldrig lyckades nå ut till publiken men även om man gillar en underdog så är det inte därför den betyder så mycket för mig. 

Jag kom nämligen i kontakt med serien för femton år sedan under en period i USA. Jag bodde tillsammans med min flickvän, God rest her soul, som en dag frågade mig om vi hade Arrested Development i Sverige. Amerikaner har i regel ingen vidare koll på omvärlden så hon brukade fråga mig sådana saker. Har ni el, åker ni skidor till jobbet, hur är vädret i Schweiz egentligen och så vidare och jag måste väl ha sett ut som det frågetecken jag kände mig som för jag hade absolut inte en aning om vad Arrested Development var. Jag beslöt mig i alla fall för att säga som det var och hon sken upp och berättade i extas att det ju var ett perfekt tillfälle för henne att se om hela serien.

Sagt och gjort. Vi åkte till närmsta Blockbuster för att hyra samtliga tillgängliga säsonger. Japp, hyra. Det kändes lite ovant att gå in i en butik och hyra en film när man var van vid att kunna få det mesta via nätet men vilket utbud och det var ju i princip gratis. Hur som helst. Förväntningarna var skyhöga. Jag menar verkligen off the charts höga. Hela bilfärden hade hon pratat på om Tobias och hans blåa män, om kaxiga koreanska adoptivsonen Annyong, om George Michael och the frozen banana stand och hela den dysfunktionella familjen Bluth och hur förbannat roligt det här skulle vara.

Med ett bredställ Ronny & Ragge hade varit avundsjuka på parkerade hon och vi stegade in. Man skall aldrig döma en bok efter omslaget som det så fint heter men snacka om besvikelse då jag såg omslaget. Arrested Development såg ut som vilken random amerikansk flamskomediserie som helst. Huset fullt, Tummen mitt i handen, Sjunde himlen. You name it. Serier som jag avskyr över allt annat. Jag hade duckat direkt. I synnerhet I Sverige, där någon stjärna fick idén om att döpa om den till Firma Ruffel och Bygg. Efter en tittarstorm så tog TV4 dock sitt förnuft till fånga och gav den originaltiteln igen. Men jag tror i alla fall att jag lyckades dölja besvikelsen rätt väl för hon var fortfarande glad som en lärka när hon skuttade fram till DVD-spelaren och slängde in första discen. Jag stålsatte mig och hann tänka ”Snälla, låt det inte vara burkskratt i alla fall.” Serien rullade igång och jag rullade också, på golvet, av skratt, i krämpor. Jag tror att jag hann dö lite grann upprepade gånger under de tre säsonger som vi klämde rätt omgående. Jag älskade allt med Arrested Development. Den träffsäkra humorn, de skruvade men ändå älskvärda karaktärerna. Det var verkligen perfekt på alla sätt. Det här hände i Texas på sommaren, vi hade båda semester och solen gassade. Vissa timmar nådde termometern 50-gradersstrecket men vi stannade inne, levde på KFC och Lone Star och följde den mest snillrika och roliga serie jag sett sedan, ja jag vet inte, någonsin?

Efter ännu en tittarstorm där publiken krävde en återkomst för familjen Bluth så blev det ju också en fjärde säsong, denna gång på Netflix och även om mycket av magin var borta så var den ändå fortfarande full av fantastisk och intelligent humor som kanske till och med hade blivit lite för smart för sitt eget bästa. Jag var dock oerhört imponerad av hur man lyckades knyta ihop varenda lös tråd. Men samma otroliga upplevelse var det ju inte, något som förmodligen också berodde på att jag såg den solo i en lägenhet i ett regnigt Göteborg i stället för i ett soligt Dallas med underbart sällskap. Femte säsongen såg inte ens, jag var klar kände jag och av betygen att döma så hade jag rätt.

Jag hade inte sett om de första säsongerna av rädsla för att upptäcka att det inte var äkta. Att det där hysteriska skrattet, glädjetårarna som föll när jag rullade på golvet. Var det verkligen så det var eller var det bara en känsla av en helhet? Var det kanske så att vistelsen med en okomplicerad kärlek i ett annat land, i en annan verklighet fördunklade mitt sinne och fick mig att lyssna på mitt hjärta snarare än mitt omdöme? Jag tänkte att det enda sättet jag kunde lösa den frågan på var att se om skiten och även om mina farhågor till viss del var befogade så är det fortfarande en lysande sitcom. Den kanske inte har åldrats likt ett fint vin men den har heller inte surnat. Visst, skämten känns mer forcerade nu och ett flertal karaktärer hade väl blivit cancelled i dag men den lever helt och hållet på sin vassa, cyniska humor och där finns det finns det få som slår Arrested Development på fingrarna. Men att den var bättre första gången jag såg den är ställt bortom allt rimligt tvivel så kanske var det för att det var en annan tid, ett annat liv ändå eller så är det helt enkelt jag som har blivit tråkigare. 

Säsong 1-5 finns att fiska upp på Netflix 

Twitter exploderar just nu av det stora antal amerikaner som undrar om vi européer är sjuka i huvudet. Anledningen? Danskarna igen. Som sin vana trogen verkar ha levererat ännu en topp-produktion. Den här gången, skräckrullen Speak No Evil om några danskar som träffar en holländsk familj och bestämmer sig för att träffas i deras hemland. Det är tydligen ren och skär psykologisk skräck, som alltså just nu skrämmer livet ur jänkarna. Ett slut som får en att ramla ur biofotöljen skall den också bjuda på och det är klart att jag kommer att vara där, när den går upp på bio i november.

Jag kommer att sitta på bänkrad sex, sju någonstans med vuxenblöja och smålipa. I alla fall hoppas jag att det blir så. Att jag måste bäras ut ur salongen för det var länge sedan denna luttrade herre verkligen kände skräcken isa längs ryggraden. Men när det skrivs rader som "This is the most disturbed movie I've seen" och "No movie has fucked me up quite like Speak No Evil", eller "Holy fuck, what did I just watch?" Eller då "What the hell is wrong with you Europeans?" så känns det minst sagt lovande. Men mina två favoriter, som verkligen får mig att längta till 18:e november är ändå "It beats you into submission with complete dread and then drowns you in total misery." och "I'd rather deal with a million aliens, demons, ghosts, witches or anything rather than the absolute terrifying horror that is humans." Det låter som ett fantastiskt lidande det! Go!