Den vanligaste frågan jag får från min vänkrets. Oftast kan jag svara men ser man så hysteriskt mycket film och framför allt TV-serier som jag gjort och gör efter snart 15 år i kritikerbranschen så blir det till sist i det närmaste omöjligt att hålla reda på vilken streamingplattform som erbjuder vad. I synnerhet när plattformarna bara blir fler och fler och produktioner byter plats med varandra när de byter ägare eller då nya plattformar introduceras. Dexter låg en gång i tiden på Netflix, nu finns den enbart på Paramount Plus. Samma sak med Yellowstone, som fanns på C More, nu ligger bara de två första säsongerna där medan samtliga ligger på Paramount Plus. Rick and Morty låg ursprungligen på Netflix, nu är det HBO Nordic som gäller. Bosch flyttar från HBO Nordic till Amazon Prime och så vidare. 

En gång i tiden hade jag ett exceldokument där jag plitade ner allt men det blev snart ohållbart och tröttsamt. Det är ju moderna tider nu tänkte jag och startade därmed en undersökning. Det måste finnas något bättre sätt och det gjorde det ju. Premisserna var att tjänsten skulle vara helt gratis - utan reklam, lättarbetad och täcka alla tjänster och den måste förstås vara up-to-date, hela tiden. Jag skall inte behöva dubbelkolla med Google varje gång och lacka ur när ingenting längre stämmer. Playpilot löste allt det där med bravur och nu är det den enda tjänsten jag använder. Det går till och med att dela sina listor med vänner, som man kan välja att följa. Ibland finns inte aktuell film eller serie på någon plattform, då kan man sätta upp sig på väntlistan och bli meddelad när den väl gör det. Ibland finns den enbart att köpa och då kommer priset upp direkt, utan att jag först behöver gå in på iTunes eller vad som nu gäller. 

Säkert är det någon som har missat att den här briljanta tjänsten finns och det är därför mitt allra starkaste tips denna dag, att genast ladda ner appen eller surfa in på https://www.playpilot.com/se/ och skapa ett gratiskonto där direkt. Jag har till dags dato 1 200 inmatningar över filmer och serier jag har sett och betygsatt och visst, appen kraschar ibland men det kan jag leva med då den är gratis och inte överöser mig med reklam för att balansera upp det. 

Och bara för att vara helt tydlig här, jag får ingenting för att rekommendera Playpilot. Det finns inget samarbete eller annan överenskommelse. Det är helt enkelt en lysande app som jag använder dagligen och jag vet ju att många andra kämpar med att kunna hålla reda på sina streamingtjänster så jag säger, håll till godo! 

Jag lovade ju att nämna ett spel till under temat bortglömda guldkorn, som inte kunde rymmas i artikeln och jag är en man av mitt ord så här kommer det. 

Jag minns det som vore det i går. Hur det ringde ilsket i den gula bakelittelefonen från det som på den tiden hette Televerket, med absolut monopol över all telefontrafik. Det var en tid när mobiltelefoner kallades yuppienallar och uteslutande användes av män inom finanssektorn på Wall Street och solbrända kokainsmugglare i Miami. Vi vanliga dödliga fick i stället finna oss i att enbart prata i telefon när vi befann oss inom hemmets fyra väggar och det var ett samtal åt gången som gällde, annars fick man vackert vänta på sin tur när det inte tutade upptaget på andra sidan luren. Därför var det väl ren flax att just detta samtal gick fram, trots att det var mitt på dagen. Att morsan inte satt och babblade i timtal när detta i det närmaste livsavgörande samtal faktiskt nådde sin tilltänkta mottagare.

Rösten på andra sidan väste fram ”möt mig bakom macken, jag har fått tag i en grej.” Jag frågade förstås efter fler detaljer men den målbrottspipiga stämman sa att han inte kan ta det på telefon. Någon kan höra oss men det handlar om något vi har längtat efter länge och jag visste direkt vad det var. Pulsen rusade och den späda ungdomskroppen fylldes av eufori. Det var dags. Trots alla odds skulle nu en slentrian tonårsvardag förändras för evigt. Allt skulle ta en helt ny vändning från och med i dag. Livets massiva portar skulle äntligen öppnas på vid gavel och en helt oupptäckt värld skulle välkomna mig in i sin varma famn. Mandomsprovet var här och agnar skulle nu skiljas från vete. Jag kastade mig därför på hojen och riskerade liv och lem när jag i rasande fart tog mig till baksidan av den lokala bensinstationen. Där stod de redan och väntade, nervöst. Vi såg oss snabbt omkring för att vara helt säkra på att ingen kunde se oss och så plockade han fram den ur sin ryggsäck. Den heliga graalen. Allas datorspels moder.

Omslaget glänste i solljuset och det låg en magisk aura runt hela området där vi stod i ring och bara gapade. Ett helt orört inplastat exemplar av Barbarian. Vi visste förstås att det här var edens förbjudna frukt. Ett spel så mytomspunnet att vi aldrig någonsin trodde att vi skulle få se skymten av det, än mindre lira det. Den pågående debatten om hur våldsamt och farligt det var för unga hade inte gått någon förbi och nu stod vi där, med spelet som fått staten att sätta in alla tänkbara resurser för att stoppa det förestående våldet. Där den självutnämnda riksexorcisten och socialdemokraten Margareta Persson hade tagit på sig uppdraget att leda korståget mot sköra ungdomars utsatthet för pixelvåld i folkhemmet, ivrigt påhejad av Sievert Öholm och Bengt Alsterlind från Barnjournalen.

Temperaturen var redan stekhet i och med den tidigare så infekterade diskussionen om hur farligt det var med hårdrock. Eller diskussion är väl att ta i, det var bara så. Det var redan bestämt. W.A.S.P. var djävulens sändebud på Jorden och de hade sågklingor i skrevet och sjöng Fuck Like a Beast. Det måste förstås förbjudas, och så blev det. Moralpaniken slog i taket och någon måste stå till svars tyckte Sievert Öholm och bjöd in rockskribenten på musiktidningen OKEJ, Anders Tengner då 23 år gammal till debatt. Resultatet blev ett klassiskt stycke TV-historia om yttrandefrihet, kultur och förutfattade meningar där Tengner lika gärna kunde ha suttit i elektriska stolen. Han var satanist och anarkist, utstött av samhället. ”VI AR SATANS PIPEL står det för” röt Öholm i direktsändning och fördömde det amerikanska hårdrocksbandet och den unga journalisten i ett.

Palace Softwares Barbarian levlade upp den stämningen och nu arbetade regimen och kultureliten natt och dag för att mota Olle i grind, att aldrig låta samhället utsättas för en sådan diabolisk plan för att bringa kaos till våra gator. I Barbarian kunde man nämligen, med precis rätt tajming hugga huvudet av sin fiende och statsmakten var övertygade om att vi nu skulle se halshuggningar varje dag i skolan. Alla barn hade ju ett tvåhandssvärd i sin ägo förstås, så tiden var knapp. Ett förbud måste till och så blev det. Men nu stod vi där med trumf på hand. Med möjlighet att göra revolt. Vi arbetade upp en plan på hur vi skulle lyckas spela detta mytologiska mästerverk som det ju nu hade blivit. Föräldrarna hade redan blivit hjärntvättade genom statlig television så de kunde såklart inte vara hemma och vi lade därmed upp ett schema där vi kunde ha delad vårdnad av vår förstfödde.

Det gick verkligen att känna på spänningen som uppstod när vi tryckte igång spelet i pojkrummet för allra första gången och landade i den coolaste titelskärmen någonsin. Det var som att stiga rätt in i landet som flyter av mjölk och honung. Dels skulle vi få uppleva ett spel som förvägrats oss men vi var också livrädda över att någon skulle komma på oss, ta oss på bar gärning. Vi turades om att försöka med det som ett helt land försökte neka oss. Jag stod bakom gardinen och tittade nervöst ut, var det inte något som rörde sig där i buskarna? Är SÄPO oss på spåren? Samtidigt gick det inte att värja sig från det som utspelade sig på skärmen. Efter frustrerande många försök lossnade äntligen huvudet från kroppen och det var inte nog med det. In från sidan spatserade en liten kutryggig varelse fram och sparkade på skallen som en fotboll så att det studsade ut ur bild. Hade Maggan sett det här hade vi lätt hamnat bakom galler eller kanske till och med korsfästs publikt som varnande exempel, det rådde det inga som helst tvivel om men vi spelade på, tills vi till sist tröttnade och kastade ned det i diskettlådan, där det sedan fick ligga kvar orört tills burken så småningom såldes av. Det var en flyktig relation, en sommarförälskelse helt utan djupare känslor. En förbjuden flirt baserad enbart på yta och andras åsikter. Fruktansvärt repetitivt och oerhört tunt på övrigt innehåll. Ett högst mediokert lir bland många andra men samhällsdebatten gav det legendarisk status och därmed får det aldrig glömmas bort.

Det här var dagen då vi stod enade mot diktaturen och valde vår egen väg istället för att rätta oss i leden. Ingen av oss halshögg någon och vi lever i dag helt vanliga liv utan några bestående men en sak har vi för evigt gemensamt, tillsammans stod vi upp mot censur och förmyndarskap.

Fick du spela Barbarian? 

Jag hann inte haka på mina kära kollegor den här månaden i artikelserien, filmer vi sett så jag slänger ut min lista här för den som är sugen på att plocka upp något man kanske missat i den aldrig sinande mängden streamat material, gammalt som nytt. 

Magnolia

Mitt sällskap berättade för mig att hon aldrig hade sett Magnolia så det var ju bara att kasta sig över fjärrkontrollen. Vi såg Paul Thomas Andersons tre timmar långa mästerverk utan att yttra ett ord, fänglsade av ett spektrum av hjärtslitande berättelser om synd, smärta och förlåtelse och med ett lysande skådespeleri rakt igenom. Jag blev förstås överlycklig när jag insåg att den fortfarande är helt fantastisk, trots att det säkert är sju år sedan sist. Det här är fjärde gången jag ser om den och varje gång upptäcker jag något nytt. Det är en film med så många meta-detaljer att det är omöjligt att ta in vid bara en titt och varje gång jag pratar om Magnolia är det alltid någon som inte har sett den så har du inte gjort, bara gör det!

Identity

En film som inte åldrats lika bra är James Mangolds Identity från 2003. Då tyckte jag att det var en habil, rätt skön thriller med ett klassiskt ”whodunit-tema”, som dessutom lyckades vara både mörk och lagom surrealistisk. Visuellt är den fortfarande strålande. Rejält deppigt och ödsligt med ett konstant ösregn. Stundtals värre än en bättre försommar i Götet men skådespeleriet lämnar en del att önska, så här nästan tjugo år senare. John Cusack och Ray Liotta är minst sagt stela, Amanda Peet skriker mest och Jake Busey ringer in den här typen av generiska psykopatroller. Mangold blandar (stjäl) friskt från Hitchcock, Christie och Tarantino och det funkar väl helt okej, ända tills han slänger in sin twist vill säga. Den är verkligen hårresande usel och bryter mot varenda skriven och oskriven lag inom filmskapande. 

The Mauritanian

Ramstarkt drama om ett av många helveten på Jorden, Guantánamo Bay. Den sanna historien om hur mörkläggning, korruption, terrorpanik och ett trasigt rättssystem skickade en man till fjorton år av tortyr och förnedring utan varken åtal eller dom. Med en magnifik Tahar Rahim i huvudrollen och starka insatser av bland annat Bendedict Cumberbatch och Jodie Foster är The Mauritanian en solid rulle. Inte helt utan sina problem för visst dryper den av tillrättalagd "fakta" och klyschor typiska för amerikanska rättsalsdramer, dessutom bör Benedict hålla sig så långt ifrån sydstatsdialekter han bara kan men grunden är gedigen, och det är förstås svårt att vifta bort det faktum att en man satt ett och ett halvt decennuim i ett av världens hårdaste fängelser utan att ha förklarats skyldig till något brott. 

Vad har du sett i juni? 

Biograferna är öppna igen och vi har gått igenom, vad vi tycker är årets bästa filmer och serier men vad har jag nu att se fram emot? Snart är det semestertider och med det trillar det också in ett gäng blockbusters och det är nästan precis som förr i tiden men själv är jag inte särskilt sugen på varken Fast 9, Black Widow eller Top Gun. Inte ens Dune, även om jag förstås ändå kommer att se både den och förmodligen också övriga storfilmer, helt enkelt för att jag känner mig själv och för att jag har saknat pressvisningar i en nästan folktom biograf. Nej, sorgligt nog är det istället den här smått tragiska uppställningen som lockar mig mest i sommar och det säger en del om mig själv, om filmutbudet och om samtiden. 

Bosch – säsong 7

Bosch har ju levererat klassiskt amerikanskt kriminalmys av nästan orimligt hög kvalitet i hela sex säsonger så varför skulle man sluta nu? Nej, det blir förstås fortsatt snortajt skådespeleri från den dynamiska trion Titus Welliver, Jamie Hector och Amy Aquino när något intrikat mordfall skall lösas och det skall ju dessutom vara sista säsongen någonsin när Bosch nu flyttar över till en ny spin-off-serie på Amazon Prime.

Vad denna sista final skall handla om är än så länge något oklart, men tydligen är det boken Burning Room från 2014 som ligger till grund i alla fall. Bosch bygger ju sedan tidigare på Michael Connelys bästsäljande deckarserie och fortsätter alltså på inslagen väg nu när det är dags att köra den här långköraren ända in i kaklet. Premiären var i fredags och jag har precis påbörjat säsongen.

The Forever Purge

Nej, det kommer inte att bli någon ”bra” film det här. Det vet jag förstås redan, men samtidigt är det något med Purge-filmerna som gör att jag ändå måste se dem. Nu är det dessutom både sekter och cowboys involverade i den årliga rensningen, så det gör det i princip omöjligt för mig att inte fortsätta utsätta mig för svajigt manus och riktigt risigt skådespeleri. Att Will Patton har lämnat finrummet och hamnat i den här, på pappret i alla fall, mediokra sörjan gör mig dock ledsen. Biopremiär 30 juni.

Stillwater

Det kommer att bli tårar i kommande Stillwater. Säkert inte ett öga torrt när Matt Damon flyger till Frankrike för att rentvå sin dotter från ett mord hon påstår att hon inte har begått. Löst baserad på Amanda Knox-fallet, och det är ju intressant bara det med tanke på hur otroligt oklart det mordfallet har varit från dag ett. Trailern ser riktigt bra ut, rollistan är intressant med Damon som dragplåster, och bakom honom en uppsjö nya unga talanger. Tom McCarthy har både skrivit och regisserat många fina filmer sedan debuten. Nej, det ser ändå rätt lovande ut det här. Biopremiär 30 juli.

Old

Shyamalan, ofta uträknad och ibland till och med hånad har ju överraskat oss ett par gånger nu de senaste åren. Först med habila rullen Split och sedan med finfina serierna Servant och Wayward Pines. Okej, Glass var väl inte det bästa vi skådat men det var heller ingen katastrof, och kanske mer en kvarglömd relik som var tvungen att se dagens ljus då den i högsta grad hängde ihop med övriga filmer i det som väl ändå får anses fungera som en serie. Nu är nästa film på väg och den känns högst intressant men samtidigt otroligt riskabel.

Det är mycket som kan gå fel i en film som Old, men om den görs rätt så kan det bli hur bra som helst är känslan. En strand som suger livet ur besökare. Det är inte det enklaste att göra den premissen rätt, det är bara att tänka tillbaka till The Happening och minnas hur det blev då, när Shyamalan försökte övertyga mig om träden försökte göra samma sak. Men jag väljer ändå ett halvfullt glas här och ser nästan löjligt mycket fram emot Old. Kanske får jag ångra det gruvligt, kanske inte. Den som lever får se. Biopremiär 23 juli.

Candyman

Om någon kan göra den gamla trötta legenden om ”Godismannen” relevant igen så är det väl ändå Jordan Peele. Efter Get Out och Us så känns det som att inget är omöjligt och jag är därmed officiellt vråltaggad på att se Candyman i augusti. Regidebuterande Nia DaCosta blir också intressant att se vad hon kan överraska med, eftersom Peele har öst lovord över henne. Det här har alla möjligheter att bli ännu ett mästerverk signerat Jordan Peele (som varit med och skrivit manus och producerat). Snyggt, skrämmande ,smart. Det är ju så det brukar se ut. Biopremiär 27 augusti.

CSI Vegas

Okej, det här är ett långskott, men det sista som överger människan är som bekant hoppet och ingen har ännu gått ut och sagt att den inte kommer i år eller i sommar så jag fortsätter att hoppas.

Jag både vill och vill inte se CSI Vegas. Jag vill se den för att det var mina allra första steg in i genren amerikanska kriminalserier som håller på för evigt, och jag kommer ihåg hur fantastiskt det var att varje gång få ett nytt helt absurt morddrama serverat och löst på en lunchrast. Samtidigt vill jag verkligen inte se den, av den enkla anledningen att jag tror att den helt har spelat ut sin roll och redan har mjölkats till förbannelse. Dessutom tror jag inte att den har åldrats särskilt väl, med tanke på hur stelt det var redan då, och jag tror ju inte att skådespelarna har blivit bättre med åren. Dessutom är man äldre och klokare nu och fattar ju att det inte funkar så där i verkligheten. Att det inte går att plocka upp en pistolkula från en brottsplats och se spår av glas från två olika vindrutor eller att polisen sitter på så avancerad videoteknik att man kan sitta på kammaren och zooma in vänster bakben på en halt bladlus djupt inne i Amazonas regnskog. Men å andra sidan, det var inte därför man såg på CSI så jag vet inte, jag är helt enkelt kluven. Inget tillgängligt premiärdatum. 

Vad ser du fram emot i film och serieväg i sommar?

Foto: © 2021 UNIVERSAL STUDIOS

I kväll river jag av nya sci-fi-thrillern Awake som landar på Nettan i morgon. En global händelse slår ut all ström och lämnar mänskligheten i panik. Men en olycka kommer sällan ensam som bekant så folk förlorar dessutom förmågan att sova vilket sakta men säkert driver dem till vansinne. En forskare, spelad av Jennifer Jason Leigh och en tidigare militär, spelad av Gina Rodriguez flyr från kaoset i Pennsylvania för att söka efter ett botemedel som kan rädda Jorden från undergång. Förväntningarna är extremt lågt satta av flera uppenbara skäl men med årets filmutbud så tager man vad man haver. 

Trailer hittar du här!

Foto: Netflix