Svenska
Blog
Små grodorna eller Elden Ring?

Små grodorna eller Elden Ring?

Midsommar och årets på pappret mest trivsamma högtid. Med färska jordgubbar, saftiga skaldjur, kallt bubbel och vind i seglen. Kanske åker även snigeltången fram, den teoretiska möjligheten finns åtminstone där även om jag inte kan se några vinbergssnäckor på årets meny. Solsken skall det ju också vara även om det svenska midsommarvädret väl mest är en meme numera. Man vet att trots klarblå himmel så kan regnet ösa ner när som helst. Det är dock helt okej, man hittar vägar till mys ändå. Eller som en vis man en gång sade, life finds a way. Men den ligger perfekt i kalendern också, inkilad precis ett par veckor innan semestern. Man vet att frälsningen är nära och lata dagar på stranden hägrar. Nej, det är något speciellt med midsommar ändå och som vanligt avnjuts den i den västkustska skärgården. 

Men i år kunde inte tajmingen varit sämre. Vem kom på att lägga midsommarafton samma dag som Elden Ring: Shadow of the Erdtree droppar? Det är ju att riva upp riva upp både himmel och jord. Som att elda upp marken där jag står. Frestelser på båda sidor. Kräftor på ena och episka bossfighter på andra. Hur skall en man vid sunda vätskor kunna utstå en sådan prövning? Jag vet ju att när jag väl sitter där på bryggan i solnedgången, i sval linnekostym och sörplar på ett saltstänkt ostron så kommer jag också att tänka på oändliga vyer över dimhöljda bergsmassiv, blanka rustningar och en plötslig död medelst lans i ryggslutet men jag får helt enkelt försöka att koppla bort the Lands Between och njuta av nuet. Det blir infernaliskt svårt och det finns inga som helst garantier för att jag klarar av att motstå mitt kall. Ibland är det nämligen precis som Oscar Wilde en gång skaldade, att det enda sättet att bli av med lockelse är att ge efter för den.

Hur ser din midsommar ut i år? 

HQ
Nokia, ta mig tillbaka till framtiden!

Nokia, ta mig tillbaka till framtiden!

Det sägs ju att om man bara väntar tillräckligt länge så kommer allting tillbaka. Människan tröttnar till slut på rådande trender och börjar då att sakna det som en gång varit. Vi ser det i mode, där de stora modehusen successivt lyckas med att vrida tillbaka klockan ytterligare något decennium. Vi ser det i kosthållning och dieter, där vi efter ett par år av fitnesshysteri med granolafrukost och Instagram-gym klockan 4 på morgonen nu mest av allt bara vill grisbulka men framför allt ser vi det i teknik. Inte sällan vill man bli analog igen snarare än digital och rätt vad det är så blåser något geni liv i prylar som legat stendöda i evigheter och plötsligt vill alla ha vinyl, 8-bit, fanzines och kassettband igen, det som av Gen Z kallas Newtro och nu kanske vår största fiende äntligen är på väg att dräpas. Det har nämligen inte googlats så här mycket på ”dumb phone” på många många år och försäljningen av klassiska modeller av Nokialurar skjuter just nu i höjden, i synnerhet i USA. 

Kanske har man äntligen börjat förstå att skärmtid är det största hotet mänskligheten står inför. Världskrig, bristande vandel och klimatkriser i all ära men det talas om att vi befinner oss i det som kallas “Great Exhaustion”, där mänskligheten helt enkelt inte orkar längre, varken på det privata eller professionella planet och med tanke på hur sjukt mycket tid vi lägger på våra smartphones så är det föga överraskande. Mätningar visar också mycket riktigt att intellekt och både fysiskt och psykiskt mående påverkas negativt av den skärmtid vi ofta ligger på i dag, vilket man egentligen inte behöver någon undersökning för att kunna förstå. Det säger sig självt. Sitter man och steker hjärnan dagarna i ända med TikToks och influencers så blir det varken motion eller hjärngympa. Ännu mer skadligt är det förstås för ungarna, som inte sällan får sin första smartphone redan innan tio års ålder och därmed kan börja doomscrolla innan de ens nått tonåren.

Nationella hälsoinstitutet säger så här om effekterna av överdriven skärmtid, “Excessive screen usage can lead to problems in social-emotional development, including obesity, sleep disturbances, depression, and anxiety. It can impair emotional comprehension, promote aggressive behavior, and hinder social and emotional competence.” Det är en varningsetikett som heter duga det och det verkar som att Gen Z har fattat vinken nu, även om det kan kännas lätt ironiskt att hashtagbomba sociala medier med #bringbackflipphones så är det precis det som hänt de senaste månaderna. Skolor börjar förbjuda smartphones och användandet av sociala medier rasar. Folk börjar till och med läsa böcker igen. 

För egen del så är detta fantastiska nyheter och jag slängde mig därmed över tangentbordet i morse och klickade hem en stekhet fliplur, Nokia 2660 där enda underhållningen består av Snake. 2,8 tums skärm med en upplösning på 240 x 320 pixlar och en 0,3 megapixel-kamera är ren och skär detoxkärlek. Jag som redan sedan flera år tillbaka långsamt har brutit mig fri från bojorna och nu är nere på klart godkända 20 minuter per dag och synnerligen oanträffbar utan några aktiva notiser kan nog med hjälp av den här gudasända gåvan pressa ner den tiden ytterligare ett gäng minuter. Det blir en ren mardröm att försöka läsa Aftonbladet och scrolla reels på den här ljuva klenoden. Eller ja, det är ju redan en mardröm i sig förstås men nu blir det också en teknisk mardröm och skulle skärmtids-satan någonsin vilja sätta sina diaboliska klor i mig så kan jag bara seniorskratta honom rätt i anletet. 

Tyvärr går det inte att helt överge iPhone då man är tvungen att använda appar för finanser, musikappar och resor så den måste ju fortfarande åka ner i fickan när hemmet skall lämnas. Väl hemma är det dock en helt annan femma. Där innebär det att smartphonen alltid kan placeras i mobillådan vid samkväm utan att man för den sakens skull behöver vara oanträffbar. Skaffar även resten av sällskapet sig en dylik apparat så kan de faktiskt också få ha med sig den under både filmvisning och supé utan att den goda stämningen behöver spolieras. Leve den dumma telefonen! 

Blir det en Nokia för dig också? 

HQ
Jag har ätit VR-dessert

Jag har ätit VR-dessert

VR-dessert är en grej i Spanien. Det trodde man inte men så är det. I alla fall i en dunkel, bibliotekstyst och härligt retromodern lokal på Calle Juan Ajuriaguerra Kalea i Bilbao. Här på Atelier Etxanobe avslutades nämligen avsmakningsmenyn med ett Meta Quest 2 och jag lyckades smyga till mig ett fotobevis trots tydliga anvisningar.

Det här var dock inget man visste om på förhand. Rätten presenterades i menyn som “Panna-cotta violeta and yuzu in 3D” och det är klart att man låg vaken många nätter innan och tänkte på det där med 3D. Vad då 3D? Är inte allt på ett matbord 3D? Eller för all del, nästan allt som är geometriskt runt omkring oss i det dagliga livet är ju tredimensionellt. Hade de skrivit ut desserten på en 3D-skrivare månne? Frågorna var många, svaren få men det visade sig alltså vara VR. 

Upplägget var lika absurt som det var spännande. Å ena sidan är det alltid kul att det händer något nytt inom gastronomin men å andra sidan kunde man ju fråga sig hur VR och dessert skulle kunna lira ihop och med facit i hand gick det ju snabbt att konstatera att det inte det heller gjorde det. Det var en gimmick och inget annat. 

Man fick hänga på sig headsetet och titta på en risig hemmasnickrad VR-film där kameran långsamt svepte över ett blomstrande fält. Ingen interaktion i övrigt. Bara sitta blickstilla och ta djupa andetag. Eller för att citera servitören, “Picture yourself in the lovely flowers, Sir.” Problemet var bara att det var dyngtrist i den virtuella rabatten. Om det ändå hade hoppat upp ett par ninjor som ville tranchera en från den där blomsterängen men icke. Det kom en vindpust då och då som fick tulpan och tussilago att svaja till lite lätt i pixlarna. När illusionen var “som starkast” tog vi av oss våra headset och framför oss låg nu två små skedar med nedkylda praliner, en gulgrön och en grisrosa. Den ena smakade mycket riktigt yuzu, rikligt med citrusfrukt, bittert och surt men på ett synnerligen trivsamt sätt. Panna cottan var i sin tur karamellig och söt, rejält krämig och fyllig, som sig bör och de båda fungerade också utmärkt ihop. I synnerhet i kombination med iskylan men de hade förstås smakat precis lika bra utan “uppladdningen” med VR-film. Vad har jag lärt mig av detta nu då? Inte ett smack egentligen men nu kan jag åtminstone bocka för det också på min bucket list. VR-dessert, check! 

Mot ett prokrastinerat välmående

Mot ett prokrastinerat välmående

Det har varit en tid för kontemplation, en tid för hjältar. Hjältar av den slagna sorten som har funderat en hel del på livet, på det ljuva och det svåra. Inte så mycket som är svårt i Lissabon dock där jag satte ner mina skinntofflor en kväll i sköna maj. Nej, att glida runt i 37 graders värme i sval linnekostym och studsa mellan kulinariska upplevelser måste ändå kvala in på den ljusa sidan och jag lovade en liten rapport från Portugal och så får det ju bli! 

Jag hade ynnesten att närvara vid lanseringseventet för mina vänners nystartade företag inom fastighetsutveckling med efterföljande firande, där vi besökte en ytterst pittoresk inrättning. 

Ceia, beläget i ett charmant palats från 1728 har endast ett långbord med plats för 14 gäster där alla blir serverade samma meny och det var en synnerligen trivsam sådan. Efter att ha slussats in genom den dolda ingången så serverades det klassiskt portugisiska rätter med en spännande twist. Lite köttigt här, lite skaldjurigt där och skum förstås. Ingen fine dining utan rikligt med skum, det vet vi alla vid det här laget. Och tänk då om skummet ligger som ett frestande täcke över varm shitakesvamp på en bädd av mörk choklad? Det var en killer combo man inte riktigt såg komma. Överlag mycket “jord till bord” och förstås ett matchande dryckespaket, där ekologiskt stod i fokus. 

Höjdpunkten var dock Four Seasons japanska restaurant, Kabuki. Belönad med en stjärna i Michelinguiden och det rådde inga som helst tvivel om att den gjort sig förtjänt av det. Med en wagyu som bokstavligen smälte i munnen och den där sortens sushi som man inte riktigt kan göra rättvisa blott i ord. “Äh, sushi som sushi”, brukade en gammal kollega säga. Karln var förstås ute och seglade på riktigt djupa vatten för det går såklart inte att jämföra sushi på ett ställe som Kabuki med ett tämligen trött lunchhak i utkanten av Mölndal där krabba innebär upptinade crabsticks och där en brunaktig avokado ligger och jäser på toppen av en obscen klump av översockrat ris. Nej, det här kräftdjuret fick änglakören att stämma upp i a cappella. Här kommer lyckan för hundar som oss som en vis man en gång sade. 

Jag avslutade sedan resan på allra sämsta sätt med att missa planet hem men nu kan jag i alla fall stryka det från min bucket list. Det var också helt och hållet mitt eget fel, där de dubbla emaljögonen läste tidtabellen som fan läser bibeln. Det var bara att bita i det vittjade lädret och köpa en ny resa hem. 

Men nu är det snart dags igen. Att fukta gommen. Då vankas det semester på riktigt och en vecka i Spanien och Frankrike står på menyn och den här gången blir det en regelrätt matresa. Förmodligen all time high för egen del. Mer skum än någonsin. En resa som har prokrastinerats i många år nu. Visserligen med en pandemi som främsta legitima anledning men nu blir det äntligen åka av!

Sju väl utvalda stjärnkrogar skall besökas under dessa dagar och vi börjar, direkt efter landning på Bilbao flygplats med Etxanobe Attelier, en enligt utsago extraordinär upplevelse i en gammal glasfabrik och efter att ha lagt ett snabbt getöga på deras Insta så är det väl bara att hålla med. Sedan ringer vi in den spanska helgen på Restaurante Zortziko med en dignande avsmakningsmeny som bara kan vara sprungen ur Eden. I synnerhet fisken skall vara sanslöst fin och man skall som bekant äta fisk när man kan. Mig veterligen finns det ingen första Mari men väl en Andra Mari, en riktigt klassisk taverna belägen i baskiska lummiga trädgårdar med tillhörande vingrotta. Andra Mari är ett gastronomiskt hak som ser ut att vara hämtad direkt ur Asterix och Obelix och det är förstås enbart positivt. 

Efter det är det dags att byta lokation, från Bilbao till San Sebastian, staden som kan ståta med flest stjärnkrogar per capita och här lockar framför allt Casa Julian de Tolosa som är ett steakhouse. King of the grill, autentisk country cooking. Jag menar, hallå you had me at “Enter a land devoted to steak.” Detta följs upp av mytomspunna Mugaritz, en upplevelse man aldrig går oberörd från. 25 rätter och det kan bli vad som helst. Ett ansikte av skum och cider, en näsduk dränkt i sake, sotad sjöpung på garvad hästsadel eller så har man tur och får in en silkeslen norsk hummer i smör. Magiskt och oförglömligt lär det garanterat bli.  

Frosseriet avslutas i Frankrike och här längtar man redan nu efter Relais de la Poste som har lyckats behålla sina stjärnor i 53 år. Det är sannerligen inget att fnysa åt och med tanke på hur formidabelt det franska köket är så räknar jag med att jag kommer att skrika rakt ut och ramla av stolen åtminstone en handfull gånger under kvällen. Sist men sannerligen inte minst, Le Vieux Logis där man bokstavligen sitter ute mitt bland vinrankorna och dinerar i en fransk solnedgång.

Ett sunt mobilförbud råder numera på de flesta av dessa krogar så det blir fullt fokus på njutning. Någon bild här och där kommer förstås att knäppas och något livsomvälvande ögonblick kommer garanterat att förevigas men i regel är det minimalt med skärmtid som gäller, precis som sig bör när livet skall omfamnas. 

Tills vi möts igen, olé och au revoir! 

Handduken är kastad - Tack för allt!

Handduken är kastad - Tack för allt!

Jag tror på att allting har en mening. Att allt har sin tid. Jag tror på att vi börjar som ett blankt blad, ett blad som sakta vittrar sönder med åren. Ett tabula rasa som vi fyller med de olika val vi gör i livet men också de vi blir påtvingade. Vissa saker kan man förstås styra över själv men det mesta sker faktiskt bara, livet väljer så att säga åt en och man får göra sitt bästa i att acceptera och anpassa sig efter rådande situation. Men vad händer när det inte längre går? Vad blir det kvar när man med sin sista kraftansträngning har försökt att rätta in sig i ledet men märker att man nått vägs ände, att man inte längre lever som man lär. När man har gjort sitt bästa för att kalibrera den moraliska kompassen men den alltjämt pekar fel. När man har gått vilse i sitt egna sargade hjärta och det nedklottrade bladet fortsätter att fyllas med erfarenheter och drömmar men samtidigt bryts ner snabbare för varje dag som går. Vad gör man då? Då får man helt enkelt kasta in handduken. 

För det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att jag inte längre kan fortsätta som skribent. Det är ingen blixt från klar himmel. Det har mullrat ett tag nu och åskmolnen har hopat sig över min i vanliga fall sorglösa gestalt för att dränka mig i ett ösregn av bibliska proportioner. Jag visste såklart att dagen till slut skulle komma men det går ändå aldrig riktigt att förbereda sig för ett sådant bakslag, för det är precis vad det är och det finns förstås många olika anledningar som slutligen lett fram till det svåra beslutet. Dels är det tiden som inte längre finns. Orken som tryter. Jag har under många år försökt att balansera skrivandet med jobbet och alla andra frestelser i livet. Den balansen har nu rubbats för många gånger och fallet har varit alltför hårt. Prislappen har varit för hög. Men det har hänt roliga saker också, betydande saker på det privata planet, förändringar som lockar men kräver både tid och engagemang. Den här gången är ljuset i tunneln dock inget skenande godståg som är på väg att köra över mig utan det är de facto himmelska portar på vid gavel som välkomnar mig med en smäktande änglakör. En möjlighet till ett helt nytt äventyr, på en annan plats i världen.

Men den kanske största enskilda anledningen till att det får bli så här är ändå den där moraliska kompassen, att jag inte alls lever som jag lär, på väg att uppslukas av en journalistik jag inte kan stå för. Jag har under hela min frilansande karriär föraktat clickbait och uppviglande nonsensartiklar för lajks men det går tyvärr inte längre att ducka för att det är så det publicistiska landskapet ser ut i dag. Överallt. Världens största och mest anrika mediehus är numera i princip tabloidjägare. Där Pulitzerpriser en gång delades ut till ärrade journalister som var beredda att ge sitt liv för att sätta sanningen på pränt sitter nu Generation Z och hashtaggar memes. Det bästa som har hänt enligt vissa i branschen. Nyheterna skriver sig själva. Man kan scrolla igenom kändisars Instagramkonton och tack vare AI lajva ihop dussinet ”artiklar” under en kafferast. En sylvass lipsillerubrik som lockar till omedelbar reaktion i affekt på det och klicken kommer. I mängder. Jag minns för sju åtta år sedan när någon NBA-snubbe twittrade efter en match och jag tänkte för mig själv, “Jaha och vem fan bryr sig?” Well, nu ÄR dessa tweets och inlägg själva nyheterna. Who would've thunk. Men här är vi nu, fast i en rasande storm och jag som bara ville bestiga parnassen. 

Den enes bröd är som bekant den andres död och den här gången är det i min kista som den sista spiken hamras. Den typen av dagsländejournalistik vägrar jag nämligen att beröra. Sociala medier och öppna kommentarsfält har dödat journalistiken för mig och jag varken kan eller vill vara en del av problemet. “Men hallå farfar, skriv inte clickbaitnyheter då. Enkelt.” Och det borde ju vara den enkla boomer-lösningen på problemet men tyvärr är det det som säljer och beteendet återspeglas även i andra format. Teknologisk utveckling och åsiktsfrihet är i grunden bra saker men som så ofta kommer det med en baksida också och politiseringen av praktiskt taget varenda ämne flyger inte för mig. Alls. Kalla mig kränkt, narcissistisk, pretto eller elitistisk men jag är inte det minsta sugen på att skriva en popkulturell krönika om en älskad artist för att sedan upptäcka att lejonparten av kommentarerna på sociala medier handlar om presidentvalet. Jag vill inte heller recensera en ny gripande rulle och se att det enda som diskuteras är vaccinsprutor och wokeismen i Hollywood. Jag vill inte skriva om ett barndomsminne som har format mig som person bara för att se det bli besudlat av faktaresistenta människor som tar första bästa chans att slänga in någon trött konspirationsteori om något i sammanhanget fullständigt irrelevant. När jag skriver om gastronomiska upplevelser som gör livet värt att leva så är jag inte intresserad av shitposting i kommentarsfältet från nätkrigande veganer och karnivorer. Jag skrev en hyllning till en countryartist som jag glad i hågen postade både här och där. Little did I know. Min DM fylldes åter av diverse oönskat klientel som jag ghostade in i evigheten.

Strax därefter knackade liemannen på ytterdörren och frågade försynt om det kanske trots allt var dags nu. Att inse att slaget mot väderkvarnarna var förlorat. Jag låg visserligen redan på köksgolvet i fosterställning, själasvag och bidade min tid men bad honom ändå att komma tillbaka om något år för en ny avstämning. För det hänger såklart ihop. Varje gång jag går online för att skriva något exceptionellt och trivsamt så ser jag något illitterat och illvilligt som dränerar mig på all glädje. Att skriva något publikt i dag är som att hoppa rätt ner i Dantes inferno, ge upp allt hopp, du som härigenom passerar. Ändå har jag gjort just det. Parkerat tofflorna utanför dörren och dykt med huvudet före ner i Phlegethon, den flammande floden. Hela tiden med förhoppningen om att jag inte skall bränna mig och att viljan övervinner allt men här sitter jag med skinnflådda fotsulor och ett förkolnat sinne. Jag svettas och fryser på en gång. Inser att slutet på en era faktiskt är här. För första gången på 15 år är jag inte längre skribent. 

Mina texter har alltid kommit från själen. De har värkts fram. Ömsom euforiska, ömsom vemodiga. Det har tagit timmar och dagar att skriva en artikel. Jag och min grandiosa självbild har suttit uppe, ensamma i natten och våndats, med rätta. Det skall göra ont att slita upp bröstkorgen och blotta ett bultande hjärta för utan passion, utan känslor kan vi lika gärna fortsätta att låta AI skriva våra texter. Generiska köttben som snabbt kan kastas ut för att mätta en hungrig lynchmobb. Ni däremot, ni har varit en fantastisk publik. Ljuvlig. Engagemanget har alltid funnits där och ni är så många som har älskat mina krönikor, topplistor och recensioner genom åren och för det lyfter jag på hatten och är er evigt tacksam. Tro mig, det har varit en ära och ett nöje. 

Nu låter detta som ett farväl och det kanske det också är men är det något man har lärt sig om livet så är det att ingenting är skrivet i sten. Jag har fortfarande den här bloggen där jag, utan måsten, när lusten faller på kanske pangar ut något djupsinnigt om ostron och grindcore, spellistor och random restaurangtips och vem vet, kanske kommer jag tillbaka med en helt annan syn på livet. Kanske blir längtan för stor och saknaden för tung att bära. Eller ännu bättre, en vacker dag kanske mänskligheten tröttnar på flyktig journalistik och tangentbordstvister och suktar efter något annat. Något djupare. Något äkta. Något som pumpar och blöder. Det brukar ju vara så med trender, att när de väl dör ut så vill man ha raka motsatsen. Naivt önsketänkande måhända, monstret vi skapat är nog alltför mäktigt för att låta sig dräpas så lättvindigt men det sägs ha inträffat förr. Sodom och Gomorra dränktes i eld och svavel på grund av invånarnas bottenlösa syndighet och brist på medkänsla. Kanske kan vi få uppleva ett nytt reningsbad, där TikTok blir först ut att förgöras, vår tids motsvarighet till syndernas högborg och kanske plockar jag då upp mitt kors igen och bär det på min rygg. Om Chefredaktörn fortfarande vill ha mig förstås. Men tills dess är det som det är. Röva. 

Catch you on the flip side! ❤