Sedan ett antal år tillbaka så har jag haft ett mål att minska min skärmtid till ett absolut minimum. Jag har sett på nära håll vad det gör med människor alltför många gånger nu. Hur ett mobilberoende snabbt och effektivt förvandlar folk till indolenta skärmslavar och suger all livslust ur deras en gång så energiska själ. De blir gnälliga, trista, deprimerade och utmattade. Men framför allt har jag märkt att de blir konspiratoriska och inte sällan rent av paranoida. På ett vetenskapligt sätt är det intressant att betrakta på håll och man kan få sig ett gott skratt eller två på kuppen men problemet är ju att det i längden blir rätt enformigt och tröttsamt att lyssna på och i grunden är det förstås också djupt tragiskt. Att personen ifråga snart knappt kan skilja på vad som är deras liv och vad som är någon annans. Genom att doomscrolla “nyheter” varje dag, stirra på andras liv på Instagram och plocka upp trender från TikTok så suddas snart den där gränsen ut, den mellan verklighet och dröm och snart börjar vi bry oss mer om vad som händer i andras liv än våra egna.

Då fyller vi kommentarsfält i affekt och ägnar hela vår lunchrast åt att förklara för våra kollegor varför en kändis, som vi har absolut noll med att göra i vanliga fall har blivit fälld av “agendan.”  Då sitter vi och grinar över att filmer som riktar sig mot barn inte längre tilltalar oss i vuxen ålder och att en företagslogga har bytt färg eller att en TV-serie nu är “woke” för att det finns ett kön, kanske till och med av annan etnicitet i rymden, i ett krig eller på medeltiden som “rent logiskt och historiskt” aldrig skulle få vara där. Vi blir till och med så upprörda att vi säger upp Disney mot våra barns vilja, enbart för att de inte skall bli redpillade genom propagandan. 

Jag har sett personer som i vanliga fall knappt säger flaska men nu, när det går att kommentera på vad som helst, när som helst och var som helst spenderar all sin vakna tid åt att sitta med mobilen och bry sig om vad som för personen ifråga är helt irrelevanta saker. Det kan till exempel finnas släktingar som kämpar med sjukdom men de “planterade bevisen” mot en våldtäktsman i USA är viktigare. Det är där tiden och engagemanget måste läggas. Jag har i synnerhet ett par personer i åtanke eftersom de sällan längre har tid med sociala tillställningar och dessutom alltid klagar på att de är superstressade på jobbet.  Mellan fyra och fem timmar om dagen på mobilen däremot är helt okej. Det tror fåglarna det, att ni känner er stressade på jobbet och inte hinner hitta på något och dessutom mår dåligt över att samhället är ute efter er när alla nyheter ni scrollar igenom är negativa eller potentiella triggers. Och det hade väl varit okej om dessa personer var undantag men det är ju så här det ser ut i dag.

Vi lever mer online än ute i verkliga livet och tar intryck från livet på skärmen i stället för det vi faktiskt har möjligheten att leva och det är inte så svårt att förstå varför. Vi är av naturen nyfikna och känslostyrda, både medvetet och undermedvetet och dras lätt till något som kan tillgodose alla de behoven, gärna snabbt och lättillgängligt och då är media och sociala medieplattformar den perfekta stormen. Eftersom vi måste hinna scrolla igenom allt så läser vi dessutom bara rubriken, som numera, oavsett media i nio fall av tio är ren clickbait och reagerar på den utan att ha någon kontext. Innan slog man upp en fysisk tidning till frukosten och fick reda på det som var relevant för dagen, i sin helhet, utan att behöva betala extra för att läsa hela artikeln. Det var faktabaserad journalistik skriven av riktiga journalister som hade yrkesstolthet. Grävande journalistik, där en nyhet inte bara innebar att man sitter och dammsuger sociala medier och sedan avslutar sin "artikel" med “xxx har sökt personen utan framgång.”

Var man missnöjd förr fick man skriva en insändare och hoppas på att den kommer med i nästa upplaga. Men var tvungna att skapa ett monster. I dag är hela internet en publik klagomur och informationsflödet är oändligt och det är dessutom presenterat genom så många olika kanaler att det inte ens går att sammanställa och utformat så att allt skall kunna interageras med. Det är inga nyheter längre, det är diskussionsplattformar, där så mycket tid spenderas att det är direkt smärtsamt att ens tänka på. Jag har en släkting som har valt att spendera sina år som pensionär, den sista tiden i livet, inte åt att fiska eller spela golf utan att sitta hemma och kommentera på i princip varenda nyhet på Aftonbladets Facebooksida. Dygnet runt. 

Och jag har själv varit där, djupt insyltad, särskilt under pandemin. Då låg min skärmtid på samma siffror, runt fem, sex timmar per dag när jag satt hemma med mobilen och ugglade och det är så lätt att hamna där igen för det är ju precis som ett beroende. Jag började därför omgående att trappa ner, med delmål. Likt en heroinist som desperat försöker bryta sig fri från sitt missbruk. Att inte längre söka de där snabba kickarna clickbait ger men det har gått otroligt bra. Förra året var jag nere på lite över en timma men nu, mer än halvvägs in på 2023 hamnade jag den här veckan äntligen för första gången på under halvtimman och jag har nog aldrig mått bättre.

Det känns som om att mina bojor äntligen är borta och jag kan röra mig fritt igen. Jag undviker nyheter, har inga aviseringar på förutom mail, scrollar inte igenom några flöden och hoppar ur en gruppchatt så fort diskussionen börjar bli irrelevant och bara resulterar i bortkastad tid. Jag öppnar appar högst ett par gånger om dagen utan att scrolla. Tar del av det som ligger överst, skickar iväg en like eller två och stänger ner igen. Ibland kan det gå flera dagar utan att jag ens loggar in. Sociala tillställningar och söndagar är helt mobilfria. Jag går dessutom aldrig till gymmet med mobiltelefon, endast smartwatch och lurar. Jag har sett så många som går dit, sänker en Nocco, kör ett set, sitter med mobilen i en kvart, kör ett set till, sätter sig ner och scrollar i tjugo minuter till och går hem. 

Så vad gör jag då i stället med all min tid? Allt som jag inte skulle hinna annars inbillar jag mig men framför allt försöker jag att fysiskt umgås med människor, så där som man gjorde förr. Vara lite rebelliskt old-school och träffas ute eller hemma hos någon och göra saker snarare än att skicka ett meddelande på messenger från sofflocket “Tjena, gör du?” “Inget speciellt” “Okej, ska vi streama något?” “Nä orkar inte” “Okej, hörs!” Då gick man hem till någon och ringde på dörren och i nittionio komma nio procent av fallen så ville personen ifråga hitta på något. Nu kan man förstås inte bara gå och ringa på hos någon, då tror de direkt att det är myndigheterna som kommer men man kan fortfarande styra upp planer och göra saker tillsammans. 

Det är viktigt att poängtera att jag inte försöker sitta här med några pekpinnar. Inget är rätt eller fel. Ingen skall säga hur någon annan skall leva sitt liv. Det är enbart en reflektion ur eget perspektiv om hur livet utan massiv skärmtid har fungerat och fungerar för mig. Samtidigt kan det kanske hjälpa andra som känner att man är på väg att tappa kontrollen. Jag menar, känner man sig utmattad och deprimerad och märker av att man blivit lite tråkigare som person och lägger mer tid på Joe Rogan och Elon Musk än sina närmaste så kanske det är värt att prova på en skärmdetox. Vem vet, det kanske vänder allt.

Rent konkret har jag ända sedan jag kapade denna delen av mitt liv  känt mig mindre irriterad, mer avslappnad, mer positivt inställd till livet och är som sagt var inte längre fastklistrad vid en skärm som stjäl värdefull tid i utbyte mot snabba kickar och nattsvarta rubriker. Jag sover betydligt bättre, har en lägre och regelbunden vilopuls och jag känner mig mer utvilad när jag vaknar. Jag har också mer energi på gymmet och på jobbet. Det uppenbara problemet, att jag skulle missa viktiga händelser har fortfarande inte inträffat. Är det något avgörande för mitt liv så får jag reda på det ändå. Det är ju oundvikligt, även med 25 minuters skärmtid och skulle Jorden gå under så gör den ju det och helt ärligt föredrar jag nog att vara oförberedd än att veta att någon har tryckt på knappen och att missilerna är på väg. Det har alltså enbart varit positiva effekter. 

Allra bäst hade förstås varit noll minuter. Jag tror dock att en nollvision kan bli svårt men jag borde kunna komma ner till tio till femton minuter per dag där någonstans. Det får bli målet nästa år. 

Hur ser din skärmtid ut? 

Det är vida känt, både på redaktionen och annorstädes att jag har den bästa musiksmaken. Kanske till och med i landet. Vilket ytterligare cementeras med det faktum att jag skall se Luke Combs på söndag för jag har förstås plåtar när världens just nu största countryartist skall spela i Sverige för första gången. 

Och det är en turné som heter duga. Tre kontinenter, 16 länder och 35 konserter blir det för CMA Entertainer of the Year och jag är förstås ohyggligt taggad på detta. Han skulle först spela på Hovet men biljetterna tog slut snabbare än Chefredaktör Hegevall hann säga furubord så spelningen fick flyttas till Aviici Arena i stället.

Platinumkungen är redan historisk flera gånger om och alla som hört honom på skiva vet ju att det är en gudabenådad pipa karln sitter på. Nu får jag äntligen höra den live. 

Första avsnittet släpptes redan i juli men finalen landade först i torsdags och jag har nu recenserat rubbet. Efter fem års frånvaro är det bara att konstatera att Telltale är tillbaka. Visserligen i en helt ny konstellation men i gammal god form. Den som har sett TV-serien eller har läst böckerna kommer att känna igen sig direkt. Klaustrobiskt, makabert och ljuvligt. Läs recensionen här! 

Antalet fenomenala band som har kommit från de brittiska öarna är enormt och det är i sanning brutalt svårt att plocka ut bara tio band, genom alla tider och alla genrer men detta var ett önskemål från er, kära läsare och så fick det ju då således bli. Ohyggligt många namn som inte fick plats, som vanligt men inte bara stora välkända sådana utan även personliga favoriter, som The Toy Dolls, Architects, The Libertines, Bauhaus och så vidare. Band som jag ständigt lyssnar på men som trots allt inte tillhör den absoluta toppen. Men svårast ändå, rankingen. Att placera dessa tio rakt igenom briljanta band i någon form av nummerordning var smärtsamt. Alla kan egentligen vara nummer ett. Men nog om det. Här är mina tio bästa brittiska band. 

10. Arctic Monkeys

Att säga högt att Arctic Monkeys är ett av Englands bästa band är som att riva ner himlen. Att ta med Sheffieldkvartetten på en topplista framför för band som The Beatles, The Who, Led Zeppelin och The Rolling Stones, ja då kommer bannorna som ett brev på posten. Då ringer farsan snart och är vansinnig. Då hytter min gamla slöjdlärare Ralf med näven. Man vet det redan innan men det är inte mycket att göra åt det. Så är det bara. För även om jag tveklöst kan se storheten i nämnda band och trots att de har stått för några av de största musikaliska gärningarna genom tiderna så är de helt enkelt inte mina gudar och det här är min lista, där jag bestämmer. Jag älskar mycket. Låtar som Strawberry Fields, Baba O'Riley, Immigrant Song och Paint it Black tillhör förstås toppskiktet även hos mig men som helhet är banden inte riktigt där. 

Arctic Monkeys är det dock. Alex Turners briljanta lyrik, bandets konstanta utveckling och inte minst deras variation i sound genom samtliga sju genombriljanta plattor gör dem till ett av mina favoritband. Men det är lätt att förledas av utseendet. Lätt att tycka att “jaha, ännu ett creddigt arbetarklassband som citerar Shakespeare på scen, denna gång i Sheffield Wednesday-tishor och joggingbrallor men skenet bedrar. Arctic Monkeys är allt annat än pastisch-pop. De behärskar allt och har gått från indie-thrash till ökenrock, glittrig disco, sci-fi-lounge och nu senast på “The Car”, stråkklädd, filmisk, avantgardistisk, chanson swag, direkt från kabarén. Vilka kan ståta med det? Det skulle väl i så fall vara bandet på nästa plats. 

Bästa plattan: Whatever People Say I Am That’s What I’m Not

Bästa spår: Four out of Five

09. Radiohead 

Thom Yorkes magnifika texter kring existensiell rädsla och människans hänsynslösa behandling av planeten var det som drog in mig en gång i tiden och jag var fast direkt, Radiohead liknade ingenting annat och att de därifrån skulle komma att bli vår tids definitiva art-rock-band såg jag inte då men nu kan jag inte vara utan Yorkes sköra röst. Ett band som omdefinierade de traditionella musiktermerna helt och även om vissa låtar ligger och balanserar på gränsen till olyssningsbara så är de rent objektivt mästerliga. Nu är inte musik objektivt utan förhoppningsvis snarare baserad på känslor och stämning och allt det där finns det gott om i Radioheads låtar men samtidigt, hur Jonny Greenwood framkallar kusliga och nästan övernaturliga ljud med sin gitarr är rent tekniskt enastående. Gubbarna sitter på ett sådant register att man blir helt kollrig. Svettig och iskall på samma gång. Det finns de som avskyr Radiohead djupt och innerligt men själv står jag på andra sidan hatet, lyrisk och säll. 

Bästa platta: OK Computer

Bästa spår: Paranoid Android

08. Black Sabbath

Headless Cross och Tyr är två av de bästa plattor som släppts inom genren någonsin och det var varken Ronnie James Dios eller Ozzy Osbournes förtjänst. Ronnie och Oz i all ära men för mig var bandets bästa stunder när Martin stod vid rodret. Melodisk, tematisk lättviktig domedagsmetal som har åldrats fenomenalt fint, likt årgångsviner. Med det sagt så har Sabbath storslaget manglat på i decennier och lagt grunden till det mesta av tung metal. Tony Iommi som Heavy Metals eviga gudfader och med några av de finaste pipor branschen har bjudit på. Ozzy och hans dystra gäng klev rätt in i en flower power-era där de flesta sjöng om kärlek, blommor, fred, älskog och rock ’n’ roll-tobak och visade var det sataniska skåpet skulle stå. Med teman som krig, paranoia, ockultism, Jordens undergång och Hin Håle själv. Att Iommi lirade som en virtuos trots att han saknade två fingertoppar efter en fabriksolycka gör det hela förstås ännu mer badass.

När de släppte sin första platta, Black Sabbath år 1970 så var folk genuint livrädda. Det skakade i nerverna redan när de såg det olycksbådande omslaget, som också har fått pryda den här bloggen men när plattan väl hamnade på skivtallriken så lade de benen på ryggen direkt i titelspåret när de fick uppleva det porlande regnet, kyrkklockorna och det i särklass tyngsta riffen de någonsin hört. Hade Siewert Öholm kunnat så hade han bannlyst dem för all framtid. 

Bästa plattan: Headless Cross

Bästa spår: Paranoid

07. Oasis

Gigantiska rövhål, briljanta musiker. Bröderna Gallagher är lika störiga som de är gudabenådade och det är såklart oerhört irriterande för en utomstående eftersom deras enorma egon och ännu större stolthet splittrade ett av de bästa banden i modern tid och därmed berövade mänskligheten på möjligheten att åter få uppleva mästerverk som Definitely Maybe och (What’s the Story) Morning Glory? Nu finns det förstås inga garantier för att det faktiskt skulle hända, snarare talar väl statistiken för motsatsen men med tanke på att Noel var sin generations bästa låtskrivare och Liam den bästa sångaren så är det inte omöjligt och som Wayne Gretzky en gång sade, “You miss a 100% of the shots you don't take." Det är både synd och skam att det slutade som det gjorde för vem vet vad som hade hänt om bröderna hade ägnat mindre tid åt att hata varandra och i stället fokuserade på att skapa fantastisk brittpop. De fick äga världen för stund men pissade bort möjligheten att ta över den för gott. Nu har fansen tröttnat på att vänta på att tjurskallarna skall lösa en återförening. Så pass mycket att ett par andra britter tidigare i år tog saken i egna händer och bildade AIsis, med en AI-Liam som vräker på med sina patenterade “hellooooos” och “sunshiiiines” i åtta AI-generade låtar som faktiskt låter ohyggligt likt originalet. Kreativt men för egen del slutar jag aldrig att drömma. En vacker dag….

Bästa platta: Definitely Maybe

Bästa spår: Champagne Supernova

06. The Cure

När Robert Smith sjunger om riktigt lidande och dödsångest så är det ingen som kommer in närheten. Den bräckliga stämman, de skira gitarrerna och de nattsvarta texterna är som gjorda för att framkalla tårar hos även den mest empatilösa sate och Blackpools finest har ju gång efter annan lyckats överträffa sig själv i låtskrivande. Texter som vid en första lyssning kan låta hoppfulla men i själva verket är sedesamt sorgligt. Något som framför allt hörs i bandets bästa spår, Pictures of You. Majestätisk och romanesk men med ett hjärta som bultar sorgset. Det är egentligen inget komplicerat, samtidigt som det är just det. Komplicerat. Smith skriver nämligen om livet. Om kärlek, missbruk, utanförskap, självhat och år som passerar. En tid som aldrig stannar upp och visar barmhärtighet. Han sätter ord på rädslan, smärtan och ångesten så att inte vi behöver göra det men genom att tvätta sin smutsiga byk offentligt låter han oss också förstå att vi inte är ensamma med våra tankar och känslor. 

Bästa platta: Disintegration 

Bästa spår: Pictures of You

05. My Bloody Valentine

Ingen shoegejsar som irländarna. Det är en konsekvent kakafoni av ljuvlighet med högljudda ljudmattor och konstant distorsion och allra finast är det på det omöjliga mästerverket, Loveless. Skivan som kantades av så många skitstormar att det är ett rent under att det överhuvudtaget blev något av det hela. Nu skall det dock sägas att en hel del av denna problematik var självförvållad då Kevin Shields tydligen är något av en mästare på prokrastinering men de lyckades kriga sig igenom processen och 1991, efter två svåra år föddes något av det vackraste musikvärlden skådat.  Loveless var varmt romantisk och kvävande på samma gång och som de själva har beskrivit den, dysfunktionell. Jag spelade skivan för min dåvarande flickvän för kanske tio år sedan och under det finaste skramlet slängde hon ur sig att det måste vara precis så här det låter när särskolan har musiklektion. En helt förkastlig sak att säga förstås, av så många anledningar men om man ändå skall ta med sig något av den kommentaren så säger det väl att My Bloody Valentine levererar en ljudbild som kanske inte är för alla men vi som gärna omfamnar det mörka men ändå vill ha någon form av ljus och luftiga drömmar älskar det av hela vårt hjärta. 

Bästa platta: Loveless

Bästa spår: Soon

04. The Smiths

Även om Morrissey själv knappast har åldrats med värdighet så har musiken han skapat genom åren definitivt gjort det. Han hittade den perfekta balansen mellan mörker och lidande och trivsamt trallvänligt. Ingen musicerar lika småmysigt om flickvänner i koma, kyrkogårdar och en letargisk tillvaro som Manchester-kvartetten och då, innan alla kontroversiella uttalande så förundrades vi över den till synes mycket intelligenta, vältaliga men blyga, snälla individen som förgyllde livet för de som låg i rännstenen, de som verkade längst ner på samhällets botten, de som var utstötta och nedtryckta. Det kan förstås låta märkligt nu men där och då var han en förebild för många unga i ett hårt ansatt England, där socioekonomiska problem präglade tillvaron. Då var han en de som pekade på dessa outsiders och sade , hey kid, you know what? Livet kanske inte är så illa trots allt och sedan skrev han låtar om det och den låtskatten The Smiths lyckades bygga upp under dessa år är ingenting annat än magnifik. 

Bästa platta: The Queen is Dead

Bästa spår: How Soon is Now?

03. Iron Maiden

Vad kan sägas som inte redan sagts om britternas finaste metalakt. Inte mycket. Av många ansett som tidernas bästa metalband och även om framför allt Black Sabbath och Metallica förmodligen vill hävda annat så är de åtminstone uppe där, i den absoluta toppen. Med en diskografi som innehåller så höga toppar att man nästan hisnar. Visst finns dalar också, framför allt i modern tid men det vore nästan konstigt annars med tanke på att de har rockat rumpan av mänskligheten i snart 50 år och det var en period där, mellan 1981 och 1988 när bandet släppte en sanslöst stabil svit av metal-mästerverk. Jag pratar förstås om den självbetitlade debuten, Killers, The Number of the Beast, Piece of Mind, Powerslave, Somewhere in Time och Seventh Son of a Seventh Son. De är dessutom outstanding live. Att stå där i publikhavet och se Bruce Almighty stå där i bredbent powerstance samtidigt som Adrian Smith och Dave Murray river av ett till synes oändligt dubbelsolo innan branschens bästa basist, Steve Harris tar över och sätter den sista spiken i sarkofagen. 

Bästa platta: Seventh Son of a Seventh Son

Bästa spår: Hallowed Be Thy Name

02. Pink Floyd

När jag tänker på Pink Floyd så tänker jag på perfektion. På gott och ont. Perfektion är inte alltid helkul i musiksammanhang. Det kan bli sövande trist och tröttsamt pretentiöst men det kan också bli alldeles alldeles underbart. Så är det med Pink Floyd. Det är ett symfoniskt välbehag från första stund. Där finns det virtuosa spelet som aldrig sviker, med Rick Wrights ekvilibristiska och outsägliga ljudlandskap där varje enskild ton tjänar låten. Den röda tråden som går genom hela diskografin och får mig att känna att jag lyssnar på en helhet och inte ett ihopplock av låtar. Ingen singelfest utan mer av en musikalisk resa. I synnerhet på skivornas skiva, The Dark Side of the Moon. Aldrig, varken förr eller senare har en skiva engagerat alla sinnen som denna gör. Här finns allt. En underbar dissonans, tickande klockor, djupa basslingor och Gilmours makalösa gitarrsolo dränkt i ett kallt rymdeko. Och det är ju gamla plattor det här, med femtio år på nacken men likt förbannat låter det lika modernt och fräscht än i dag. Tidens tand biter helt enkelt inte på sån här briljans.

Bästa platta: The Dark Side of the Moon

Bästa spår: Comfortably Numb

01. Depeche Mode

Depeche Mode. Mina husgudar. Min egna catcher in the rye. Bandet som har varit med mig sedan tidernas begynnelse och har betytt precis allt. En stöttepelare, en inspirationskälla, en passion. Ett halvt liv har passerat sedan jag hörde Speak & Spell för första gången och precis som jag själv har förändrats flera hundra gånger om så har bandet också gjort det. Så som livet är. Man förändras med åren och inte sällan ändras både smak och åsikter men inte med Depeche.  Jag har aldrig lämnat deras sida, trots att vi båda har gått igenom stora förändringar.  Jag har sett hur bandet har gått från simpel syntpop med geniala men enkla och monotona musikslingor till storslagen arenarock med gospelkörer. Jag har med blandad skräck och förtjusning upplevt hur gitarrer har ersatt keyboards och sedan tillbaka igen. Jag var med när en av tidernas mest karismatiska frontfigurer över en natt förvandlades från välkammad skolgosse med vita jeans och myggjagare till långhårig, tatuerad rocker med New York Dolls-tisha som ställde både hårdrockare och syntare. Rösten som plötsligt gick från välstädat pojkrum till ruffig knarkarkvart. Transformationen, ett resultat av livet och korten vi fick på handen, som en renande omfamning av livet i all sin galenskap. Det kan inte bli annat än en första plats här. Det är bästa bandet, med den bästa plattan och den enskilt bästa låten. 

Bästa platta: Violator

Bästa spår: Enjoy the Silence

Hur ser din lista ut? 

Det tog sin tid, med tanke på att Rian Johnsons nya deckarserie hade amerikansk premiär redan i januari men nu är den äntligen här och Poker Face har inlett starkt. Johnson som ju till hardcore-fansens stora glädje tog Star Wars-franchisen till platser där ingen tidigare varit ligger också bakom Knives Out-rullarna och det märks. Han vägrar att ändra på ett vinnande koncept och varför skulle han när det har gått så bra hittills?

Vi snackar förstås trivsamma mordgåtor i vintagestil och de verkar fungera även i serieform. Eller ja, än så länge i alla fall, är det väl bäst att tillägga. Det har bara släppts två avsnitt som landade på SkyShowtime i fredags men jag gillar det skarpt. Mycket tack vare Natasha Lyonne som omgående är lysande i rollen som amatördeckare. Det har sagts om Poker Face att det är en kvinnlig Columbo och det ligger väl mycket i det även om den här tidigt verkar kunna stå stabilt på egna ben. Varje avsnitt är dessutom ett fristående fall, vilket passar perfekt i dessa hysteriska bingetider när man måste riva av en serie per kväll för att hålla sig ajour. 

Stjärnspäckad är den också, med en rollista som omfattar allt från Chloë Sevigny och Ellen Barkin till Nick Nolte, Adrien Brody, Ron Perlman och Joseph Gordon-Levitt. Jag har som sagt sett de inledande avsnitten och ser redan fram emot att fiska upp nästa när det släpps nu på fredag. Förutom de inledande dubbla avsnitten så är det alltså ett per vecka som gäller.