Om jag blundar minns jag det fortfarande som vore det igår. Vi står där i Värmländsk lervälling och hoppar jämfota till tonerna av Violent Playground, kanske tidernas bästa bodyröj. Nu har ett halvt liv passerat men vi var syntslynglar då, med analoga drömmar, slänglugg och alldeles för mycket kajal. Vi hade inget men vi hade också allt. Inga vuxenproblem kunde skönjas längs vår snäva horisont. Ingen amortering, ingen Generation X career meltdown, ingen doom scrolling och förkortningar som VAB existerade inte i vår vokabulär. Här fanns bara friheten och kärleken, kärleken och passionen för det råa och opolerade. Världen var en enda stor lekplats. En våldsam sådan redan då vet man nu med facit i hand men det förstod vi ju inte då trots att ledtrådarna fanns där hela tiden. "Won't you come and join us in our playground? It's a, a violent playground. Such a, a violent playground."

Nej, Nitzer Ebb talade länge för döva öron men med tiden trillade den där poletten slutligen ner och jag insåg att Essextrion inte var som de andra. De hade inte mycket till övers för pretentiösa posers. Nitzer stod för sanningen bland alla falska profeter. Nitzer var bodyn och Douglas McCarthy var blodet som flöt i dess potenta ådror. En naturkraft. En eruption och en extas. Äkta och okonstlat. Rått, direkt, elektriskt. Att lyssna på Nitzer var som att höra hjärtslagen från en maskin. 

Det monotona mässandet där McCarthy var den sanna predikanten, för en sak var lika säker som ett amen i kyrkan, när han vrålade ut budskap om maktmissbruk, arbetarklassens våndor och den vanliga människans lugubra lustar så lyssnade man. När han låg där på scengolvet och krälade som om han blivit sänkt av sin egen urkraft och stönade fram militant poesi som "lies, gold, guns, fire!” var det omöjligt att stå still. Då spelade det ingen roll om man hade festivaldygnat och var nere på ångorna i reservtanken. Då kvittade det att man hade både begynnande portvinstå och fullt utvecklad groggsnuva. Det var bara att offra sin späda lekamen på fulkulturens altare för en andlig upplevelse, en frälsning, en sista dans. 

Nu har Douglas dansat för sista gången, i alla fall i det här livet. 58 år blev han och det är förstås alldeles för ungt. Tiden rinner iväg för oss alla och här har jag vandrat omkring i min egna kognitiva dissonans i väntan på Godot, eller åtminstone pensionen. pysslat med både det ena och det andra och reflekterat över den mänskliga existensen. Sökandet efter någon mening i det absurda. En stilla väntan på något som aldrig kommer. Här har jag suttit ensam i första rummet och sett människor komma och gå. Det är en del av livet förstås men det är också märkligt hur tystnaden kan eka så högt när någon som betytt så mycket i ens uppväxt försvinner. Hur världen liksom stannar till en sekund i något bisarrt försök att minnas det som en gång var. Likt bortglömda fotografier som plötsligt dyker upp under en flyttstädning. Undanstoppade och övergivna bilder på allt det där man trodde att man skulle minnas för evigt men som redan bleknat betänkligt med åren. Nu bläddrar man igenom högen igen i något naivt hopp om att kunna förflyttas bakåt i tiden, för att åter kunna vandra längs den där boulevarden av drömmar. Tillbaka till den Värmländska lergropen.

Men minnen är just bara minnen och jag inser plötsligt att det var alldeles för många år sedan jag lyssnade på Nitzer Ebb. Andra har klivit in och stulit min uppmärksamhet, brett ut sig och tagit plats i ljuset. De har knuffat undan Douglas och hans dystra droogies men det blir ändring på det nu. Det blir Nitzer hela helgen i vördnad, det är det minsta man kan göra som Ebbhead. Det är bara att rulla hela diskografin på repeat och även om bandet inte har varit top of mind på sistone så lever såklart musiken kvar och jag har förstås inte på något sätt glömt den enastående låtskatten Douglas nu lämnar efter sig, uteslutande bestående av tungt EBM-guld som legat till grund för mången artists framgångar. Utan Nitzer, inget Nine Inch Nails till exempel. 

Det var dessutom alldeles för länge sedan vi rev av en topp 10-lista här så vad kan passa bättre än Nitzer Ebbs bästa spår. Inget är förstås svaret på den retoriska frågan så here we go. Join in the chant! 

10. Promises

Enda spåret som platsar från tiden efter återföreningen men vilken absolute slammer det här är. Basslingan som ligger där från början till slut och skänker trygghet till en BPM-törstande stackare. Som i lejonparten låtar på den här listan så är det synnerligen sparsamt med nyanser men det är ju också där Nitzer har excellerat under alla dessa år, att med små differenser i strukturen ändå lyckas få varenda låt att kännas unik trots att det borde vara omöjligt. Man borde enligt vetenskapens alla kända lagar vara uttråkad halvvägs in och gäspande konstatera att “ja ja, vi har hört det här nu” men vi som känner till deras Modus Operandi, vi vet att man inte bara hör musiken, man känner den. Hela vägen ner i benmärgen. 

09. Shame

Och med tanke på ovanstående konstaterande så inser jag plötsligt att det kommer inte att bli särskilt mycket nyans i de här texterna heller. Nästa låt, Shame ståtar nämligen också med en remarkabel basslinga och ett monotont mässande från McCarthy om människors svek och skamfyllda leverne. Ständigt aktuella ämnen så vi kan väl fokusera på det helt enkelt och att Shame är en av många formidabla dansgolvsfyllare från ett av tidernas finaste bodyalbum, Belief. 

08. Getting Closer

Introt gör låten, som en annan sångfågel kvittrade en gång i tiden när det begav sig och sällan har det varit mer sant än i Getting Closer. Ett ljuvligt oljud som förkunnar att det kommer att bjudas på något alldeles extra, att det blir åka av och det här är utan tvekan det mest aggressiva spåret på tredje plattan Showtime. Men det är inte bara introt som imponerar, när McCarthy når klimax halvvägs in så är det som att slå upp helvetets portar på vid gavel och bjuda in Hin Håle själv till en svängom nere i moshpiten. 

07. Hearts and Minds

Här får belackarna på pälsen direkt. Öppningsspåret från plattan där minimalism är ledordet står ut från mängden. Hearts and Minds levererar nämligen en rejält Skinny Puppy-doftande post-punkdänga som träffar rätt i veka livet. Det är kallt och kargt, stenhårt och drabbande. En rejäl köldsmocka som kvällspressen hade rubricerat det hela. 

06. Let Your Body Learn

Trots att bandet körde på i nästan 20 år, dock med ett rejält uppehåll så är det ändå fortfarande debuten, That Total Age från 1987 som kittlar kulturlökarna allra mest och först ut från den heliga Graalen av EBM är Let Your Body Learn. En låt som bär alla de klassiska spåren av Nitzer Ebb. Dansant med ett politiskt budskap och en uppmaning, ett McCarthyskt stånkande med spontana blandade småvrål, ett hejdundrande basgung och en allmänt aggressiv framtoning. 

05. Control I’m Here 

Inget för lugna favoriter, så långt skall vi inte sträcka oss men tempot är betydligt lägre än på övriga låtar i den här listan. Trots detta omnämns Control I’m Here ofta bland fans och body-connoisseurer som live-favorit och det stämmer. Så är det onekligen och det är lätt att förstå varför. Uppbyggnaden är fullständigt magnifik och var därmed perfekt för Douglas outtröttliga energi på scen. Här gavs gott om utrymme att gå loss. Den karismatiska frontmannen kunde börja som ett ljummet duggregn för att sluta i en syndaflod.

04. Murderous

Att Murderous hamnar utanför pallplats är nästan skrattretande. Hur är det möjligt frågar sig vän av ordning men det säger en del om resterande låtar. Det är nästan så att jag känner mig kränkt å mina egna vägnar. Det är dock tajt, oerhört tajt. Murderous skulle de facto lika gärna kunna ha varit etta på den här listan, så lite är det som skiljer. Det säger också en del om hur mycket lidande undertecknad tvingats genomgå för att snickra ihop den här listan, precis som vanligt. It’s a blessing and a curse, som ni vet vid det här laget. Men det här var första låten med Nitzer Ebb jag förärade en plats på ett av mina blandband och det säger en del om hur bra Murderous är men kanske ännu mer om hur lastgammal den här herren är. 

03. Join the Chant 

Ingen topplista utan klassikern med stort K. Mer monotont än så här blir det inte, på ett utomordentligt positivt sätt. Ett oemotståndligt industriellt beat, repetitiv text och framför allt Douglas hundlika skall mellan textraderna. Och vilken text vi bjuds på sen! Vid en första anblick sex minuter av lösryckta ord men vilka ord! You had me at "Force is Machine”  och "Muscle and Hate!” Bara att välja och vraka. En partyhöjare av rang och allsångsfavorit en masse är det hur som helst. 

02. Violent Playground  

“To the left!” Hade det inte varit för en viss annan låt så hade Violent Playground tagit kakan. Det skall dock sägas att den inte tillhörde mina omedelbara favoriter från That Total Age. Det var i stället Murderous och Join the Chant som länge delade på det epitetet. Låten växte dock på mig med tiden och nu snackar vi topplacering. Som jag skrev i inledningen så bjuds det trots allt på ett eminent röj av det mest opolerade slaget, fulsnyggt. Som om Johnny Rotten hade vaknat upp en morgon och sagt till sina gamänger “Boys, nu skall vi göra en syntplatta!” Det är omöjligt att värja sig mot den enkelspåriga charmen i den här aggressiva uppvisningen och urladdningen av ett tidlöst monotont maskinmangel, så är det bara. 

01. I Give to You 

Om nyanserna hittills har varit få så är detta en palett av färger. Den oinvigde kanske inte ens greppar att vi snackar samma band och det är inte så konstigt. Det här är en annan sorts best. I diskografin är I Give to You en katt bland hermelinerna, en ulv i fårakläder, en svart svan, en välkommen diskrepans och ett kraftfullt statement. “Hörrni, vi kan göra annat också, inte bara samma samma. Vi kan bjuda på avvikelser som får er att kippa efter andan.” I Give to You är allt. En arena banger, en rockdänga, ett melodiskt industriellt inferno. Helt omöjlig att klassificera, någonstans i mitten av Nine Inch Nails, Nick Cave and the Bad Seeds och The Rolling Stones kanske? Men oavsett var man landar efter egen utförd musikalisk analys så kan vi alla fall enas om att Nitzer Ebb och McCarthy aldrig har låtit bättre.  

Spotify

Apple Music

Hur ser din lista ut? 

När landets svängigaste powerkvintett släpper nytt så blir man lycklig i själen. Man vet att det kommer att bjudas på ett hejdlöst drag och då är undertecknad förstås där direkt och drar upp fångsten dag ett och jösses ett sådant byte jag drog upp den här gången. Game of Faces har legat och mognat i en vecka nu, på repeat och vilken sanslös 80-talsbonanza det har varit i det Lindmanska residenset! 

Dynazty börjar ju sakta närma sig tjugoårsjubileum nu och har levererat fler medryckande refränger än melodifestivalen och det tar aldrig slut. Det känns så uppfriskande på något sätt för hur mycket jag än älskar mängden magnifik melodiös dödsmetall som släpps i dessa dagar så kan det ibland vara skönt att bara hoppa in i den där rosa tidsmaskinen och resa tillbaka till en tid när metal var enkelt, gladlynt och trivsamt. Där growlandet får stå åt sidan för fyllig falsettsång, fluffiga syntar fyller medryckande melodier som är omöjliga att skaka av sig långt efter att musiken har tystnat och låtarna klockar in på tre minuter snarare än tio. 

Med en energi som ibland saknar motstycke har Nils Molin och hans pudelprydda gamänger gjort detta till sitt adelsmärke och nionde plattan är sannerligen inget undantag, den cementerar snarare deras status som genre-gudar på ett imponerande vis. Det här är stor, glammig power metal med en perfekt balans av retrosyntar och tunga riff och som grädde på det maffiga moset, Nisses kraftfulla pipa som låter bättre än någonsin. Varenda spår är en omedelbar hitsingel som innehåller en refräng som gjord för allsång. Ibland vilar det nästan ett Disney-skimmer över kompositionen, vilket kan låta absurt men det fungerar ju det också. Stockholmarna verkar ha en aldrig sinande brunn av snillrikt komponerade melodier att ösa ur och just när känslan av att det kanske är på väg att bli lite väl mycket schlager över det hela sköljer över en så kastar gitarrvirtuoserna Love Magnusson och Mikael Laver in ett himmelskt solo i mixen. Det är fläskigt, det är fingerfärdigt, det är fenomenalt. Nej, det är bara att korka upp Lorangan och flytta in i pojkrummet igen. 

All flippers, no skippers förstås och att välja ut tre favoriter är i princip hopplöst men Call of the Night, Devilry of Ecstacy och Die to Survive. Kanske? Eller Game of Faces, Fire to Fight och Sole Survivor. Eller Dark Angel, Fortune Favors the Brave och Mystery? Eller... Fan vet. Rulla rubbet, från början till slut. Rinse and repeat. 

Spotify

Apple Music

Spionserier går det numera tretton på dussinet av och det har ju gått bra hittills med succéer som Black Doves, Schakalen, Slow Horses och Mr & Mrs Smith så varför banga ett vinnande koncept? Är det en ny gyllene era för spioneri så är det och då är det lika bra att fortsätta mjölka på tills kassakon är snustorr och inte mig emot. En riktigt bra spionserie levererar på samtliga plan. Där finns makten, intimiteten och självförverkligandet men också ensamheten och konsekvenserna och skall man gå på de två första avsnitten av SkyShowtimes, The Agency så verkar det vara just ensamheten och konsekvenserna som står i fokus här. Mer av ett lågmält existensiellt drama än en actionfylld smällkaramell. John le Carré snarare än Ian Fleming. Gravallvarligt och gravitetiskt. Det här är priset man betalar när verkligheten hunnit ikapp. När lögner och svek är allt som återstår. 

En CIA-agent under täckmantel har plötsligt blivit gripen för rattfylla och försvinner. Goda råd är därmed dyra. Har deras operationer blivit avslöjade och i sådant fall till vilken grad? Man kallar genast hem den bästa gubben man har på lönelistan, en man som går under kodnamnet Martian och det blir nu upp till honom att så småningom ta reda på vilka hundar som ligger begravda, hur djupt och var. Och jag säger så småningom för det här är sannerligen en slow burner där två avsnitt känns som fyra, på gott och ont. 

Men man får onekligen mycket Fassbender och det är ju ofta bra. Vill man vara elak kan man säga att han till stor del repriserar sin roll i David Finchers, The Killer. Sur, stoisk och grubblande. Och barfota förstås, karln verkar på riktigt avsky skodon. Samtidigt är det svårt att kritisera valet av skådespelare då han åter axlar rollen ypperligt, redan tidigt in på säsongen. Emotionellt utmattad men ändå hiskeligt målmedveten är återkommande attribut i de här serierna och Micke är numera något av en poster boy för en sådan ettiketering. 

Precis som i The Killer så är miljöerna också lika vackra som de är ominösa. Det är avskalat och monokromatiskt med ett dunkel som vilar över det mesta, oavsett om det är regniga gator i London, temporära lägenheter eller öppna kontorslandskap och den monotona ljudmattan ackompanjerar effektivt känslan av att befinna sig under konstant press. Att känna hur vansinnet kryper allt närmre. 

Nu har jag förvisso inte sett den franska förlagan, Le Bureau des Légendes som enligt många tillhör det absoluta toppskiktet i genren så kanske hade det varit annat ljud i skällan om jag hade den att jämföra med men än så länge känns The Agency lovande. Inte mer, inte mindre. Go!

Britter ändå. Att de alltid skall hitta ett sätt att fånga in mig i sitt förföriska nät av frestelser. Jag har skrivit det så många gånger förr och jag är knappast ensam i min övertygelse men det tål att upprepas. Krim och torr humor. Där har de inga övermän. Danskarna är visserligen inte långt efter när det gäller det förstnämnda. Det andra? Not so much även om von Triers cyniska samhällsåskådning sannerligen har levererat genom åren men när det kommer till stel, obekväm byråkratisk humor så är britterna herrar på sin alldeles egna täppa och nu är det dags igen. 

SVT har nämligen haft det goda omdömet att plocka in BBC:s, Ludwig Pusseldetektiven och jag tryckte därmed de två första avsnitten som fanns tillgängliga till ljudet av pukor och trumpeter. 

Serien om en socialt handikappad herre vars enda glädje i livet är Soduku och korsord men som nu plötsligt dras in i ett försvinnande av sin tvillingbror har nämligen startat precis så starkt som jag på förhand trott. För att lösa gåtan måste han ikläda sig rollen som sin broder, till vardags kriminalkommisarie i Cambridge och det säger sig självt att han inte direkt smälter in i den hårda polismiljön men så var det ju det här med pussel. Genom ytterst oortodoxa metoder löser han de mest intrikata av mordgåtor samtidigt som han försöker hitta ledtrådar som slutligen kan leda honom till brorsan. 

Mark Brotherhood har lyckats kombinera klassisk "whodunit" med lika klassisk brittisk humor på ett mästerigt vis och det är klart att med David Mitchell i huvudrollen så är det svårt att misslyckas. Alla som har sett Peep Show, Would I Lie To You och 8 Out Of 10 Cats Does Countdown vet vilket komiskt geni vi har att göra med här. Dessutom hintas det tidigt om ett annat namn som också skall föräras den titeln, Karl Pilkington och i rollen som den oroliga svägerskan ser vi Anna Maxwell Martin, lysande i allt hon gör, inte minst i Line of Duty. Det är idel pangskådisar perfekta för den här typen av underhållning och visst, det är tidigt in och det kan förstås haverera men ingenting tyder på det. Spanar man dessutom in IMDb så ligger betyget på stadiga 8.1 för hela säsongen vilket inte på något sätt är ett facit men ändå tyder på något.  

Det är helt enkelt mys rakt igenom, ett charmigt conundrum och i går släpptes ett nytt avsnitt så det blir till att bänka sig framför TV:n igen. I tweedkavaj, med en pint, sunday roast och Yorkshirepudding. 

Trailer? Absolutely! Go! 

2025 bara fortsätter att ösa generösa allmosor över mig. Vi är bara i februari och redan nu har jag blivit belönad med sju plattor som är rena fullpoängare och här kommer ännu en. Heartworms, Glutton for Punishment som droppade i går, likt en gåva sänd från himlen är nämligen en näst intill perfekt debut. Det tog sin tid, hela två år efter att EP:n A Comforting Notion släpptes men det var sannerligen värt väntan för även om låtarna på den skivan visade på stor potential så var det mer ett smakprov på vad som komma skulle. Samtliga låtar på debutplattan är nämligen ännu bättre och Just To Ask A Dance är inte bara bäst på albumet utan den krigar också högst där uppe, bland årsbästa. 

Och på tal om krigar så är det den röda tråden. Det är nämligen här, bland krigsflygplan och militärkläder som Josephine “Jojo” Orme har byggt sin image och med det som mest kan liknas vid en medryckande gotisk danspunk så har hon lyckats skapa ett helt eget sound som är både moget och modigt. Visst, som alla artister så har även hon influenser och det är lätt att hitta både Joy Divison och The Cure i den sprakande ljudbilden men här ryms också lite PJ Harvey, Fever Ray och Björk. Det är atmosfäriskt, dansant och kaxigt. 

Nej, det bara att konstatera att det blir till att trycka på repeatknappen igen och rulla Glutton hela helgen. 

All killers, no fillers här också förstås men topp tre: Just To Ask A Dance, Extraordinary Wings, Warplane

Spotify

Apple Music