Efter Bladerunner 2049 och Arrival var det dags igen, för en av vår tids vassaste regissörer att ge sig på ännu ett mustigt sci-fi-äventyr och i morgon har den alltså premiär. Denis Villeneuves ohyggligt hypade rymdsaga, baserad på Frank Herberts påstått ofilmbara roman och för att vara just ofilmbar var den oväntat magnifik, bombastisk och rakt igenom ljuvlig. Jag såg den i går och det var länge sedan jag såg något så episkt på vita duken.

Tack vare att Dune är uppdelad i (förhoppningsvis) flera delar så kan Villeneuve ta tid på sig att bygga den komplexa storyn och det breda persongalleriet. Det gör att den börjar ganska försiktigt, vagt och sökande men när presentationen väl är undanstökad så går det undan. Då är det klimax, sjunde himlen och orgiastisk interstellär underhållning för alla sinnen. Visuellt är det makalöst. Det är en detaljstudie utan dess like där inga monetära svångremmar verkar ha dragits åt.

Fotot av Greig Fraser är dystopiskt dunkelt och vackert där karga landskap i soldränkt sand samsas med mörk futurisk arkitektonik. Ljudmässigt pumpar Hans Zimmer på med sin patenterade domedagsdänga på en härligt öronbedövande nivå och den stjärnspäckade rollistan lever upp till alla mina högt ställda förväntningar, i synnerhet Timothée Chalamet som bara fortsätter att övertyga. Upplevelsen är större än berättelsen men det var väl å andra sidan helt väntat. Det är ju ofta så han jobbar, Villeneuve. 

Det här förstås ingen recension, den kommer senare från vår filmhövding André men skulle jag sätta ett betyg så hade jag landat på 9/10

Nu är det nästan ett helt år sedan jag var på riktig pressvisning. Visst, under pandemin har de digitala pressvisningarna haglat in en masse på de olika streamingplattformarna och det är skönt att kunna plocka upp vad man vill, när man villl hemma i soffan men det är något speciellt med en pressvisning på bio ändå. Att sitta där i en nästintill tom salong, med bara en handfull människor från branschen. Ingen reklam, inga mobiltelefoner, inget högljutt surr på bänkraden framför.

Ibland är det inte värt logistiken. Att kuska in till biografen, trängas med trafikanter, betala parkering och köpa två kilo godis för att sedan bänka sig framför Sean Banan i Seanfrika var till exempel inte alls värt det. Inte heller två och en halv timma av Michael Bays högljudda saga om mekaniska drakar, snackande bilar, förstörelseporr och robo-bromance men när det vankas storfilm av hyllade regissörer så är det förstås ett annat ljud i skällan. Stora regissörer gör stora filmer, det är ett erkänt faktum som har varit extremt tydligt genom åren och att Denis Villeneuve är en stor regissör av vår tid är det väl få som tvivlar på. Därför skall det bli synnerligen intressant att se vad han kan göra med Herberts storslagna sci-fi-saga. Han är förstås inte först, få kan väl glömma David Lynchs lika delar magnifika som märkliga och ibland även miserabla epos eller miniserien med William Hurt men det här blir nog något helt annat. 

Jag tror helt enkelt att det här blir ren ambrosia för själen och om ett par timmar vet jag och det gör mig alldeles lycklig inombords. 

Lika trött som jag är på Hollywoods generiska massproduktion av reboots av superhjältar, spin-offer och allmänt svindyra men själlösa alster är jag på AAA-utvecklare inom spelindustrin med sina remakes av superhjältar, spin-offer och allmänt svindyra men själlösa alster. Visst, jag spelar dem förstås ändå men det är sällan jag blir så där riktigt överraskad eller känner att den slutgiltiga produkten faktiskt levde upp till förväntningarna. Därför var gårdagens mest intressanta nyhet på Sonys showcase Tchia. Ett Breath of the Wild-doftande open world i ljuv tropisk miljö med både ukulele och chill. Men det som gjorde att undertecknads salivproduktion drevs upp till bibliska proportioner var möjligheten att kunna vara djur. Och det var ett sådant där sneddregel man får när man inte har kontroll över sina ansiktsmuskler. Lite som när Moses delade Röda Havet, det forsade ur både höger och vänster mungipa, i mitten var det helt torrt. 

Jag vill kunna vara hund och gräva hejdlöst i marken där jag står. Jag vill vara en sköldpadda och simma bekymmerfritt i ett korallblått hav men helst av allt vill jag vara krabba, liten, obalanserad och sårbar. Kunna pinna på snabbt i sidled. Enligt Sony kommer jag att kunna göra just det, någon gång nästa år när Tchia släpps till Playstation 4 och 5. Så oerhört trivsamt.

Som jag skrev i min bloggpost om impopulära åsikter så är min fullständiga övertygelse att det vilar en unken förbannelse över musikgenren country. Det är en mix av gamla fördomar och en skev verklighetsuppfattning, vilket låter hårt men vad jag menar med det är hur countrymusikens fans och utövare ofta porträtteras med en uråldrig nidbild som hänger kvar eftersom country inte direkt får något mediautrymme här. Det är ju knappt att First Aid Kit får synas i svensk media när de erövrar självaste hemlandet för country music. Nej, fortfarande får vi dras med bilden av otvättade farbröder med hängselbyxor, ett halmstrå i munnen, tuggtobak och en banjo. I bästa fall. I värsta har de tolv fingrar, inga tänder alls och pappa och morfar är samma person. Det är sällan en ståtlig cowboy med tippad Stetson-hatt, välputsade boots, jobb och en riktig familj, helt utan inavel och är det ändå så är det uteslutande Gud, alkohol och pick-up trucks som är temat. En polare, vi kan kalla honom "Storfeskarn" sade en gång att han direkt tänker på Familjen Macahan när jag berättar att jag skall dra på mig bootsen och gå på konsert. Andra tänker omgående på Den Sista Färden och det är väl också så där det ser ut. Riktigt gammalt grundmaterial, dessutom ofta ännu äldre än gamla fina hjulbenta Zeb och hans fryntliga nybyggarfamilj eller den något eljest banjogossen Billy Redden, som ändå båda är 70-tal. 

Inte sällan föregås det också av någon form av forntida musikupplevelse, förmodligen Dolly Parton, Willie Nelson eller Johnny Cash. Ohyggligt bra grejer, förstås. Odödliga klassiker från samtliga dignitärer men det är inte så modern country låter, eller ser ut. I dag är det en mångmiljardindustri där det säljs platinum på löpande band och Emmys plockas hem i tid och otid. Välproddat, välklätt och PR-bombat. Numera finns det en otrolig bredd i genren och influenser från det mesta och Dolly är inte längre ensam kvinna i en tidigare nästan parodiskt grabbig musikgenre. Det finns något för alla. Alla ska med, som någon sade. 

Det är inte längre en musikgenre som i huvudsak avnjutes på dammiga amerikanska vägar med en flaska Jack i handen, i en sädig bar ute på vischan med stars and stripes som enda inredning eller i trailer parks nere i amerikanska södern. I dag lyssnar framstående affärsmän, politiker och sportstjärnor på country och som sagt, det finns något för alla. Vi hittar punkrock i Bob Waynes hysteriska outlaw country, soldränkta ballader från mysgubben och publikfavoriten från Kalifornien, Sam Outlaw, partycountry från Sam Hunt och Brad Paisley. Välskolade pojkbandstoner i rosade Dan + Shay. Countrylegendaren Hank Williams sonson, Hank Williams III:s tunga cowboymetal, Kacey Musgraves dansgolvs-western, Rap och country kombinerat på Bubba Sparxxx smått legendariska platta "Deliverance" och ingen kan ha missat förra årets megahit "Old Town Road", countryrap med Lil Nas X och Billy Ray Cyrus med klassiskt countrytema i modern hip hop-miljö. Aldrig tidigare har märkeskläder, sportbilar och diamantringar mött tjurridning, prärie och en tröttkörd hästkrake. Darius Ruckus som lämnade ett grungerockigt Hootie & the Blowfish på toppen av karriären och blev kung på country i stället och på köpet även Petter Stordalens största idol. Who knew. Utöver allt det där finns det förstås mängder med fina artister som man som utomstående helt enkelt sällan känner till när man ständigt blir matad med gammal skåpmat och aldrig får vidga sina vyer. Aldrig får hoppa upp på obekanta ryggar och rida över vidderna mot solnedgången till tonerna av något annat än Jolene, Georgia on My Mind och When the Man Comes Around. 

Därför har jag satt ihop en härlig, mustig spellista med modern country för den som vill prova på. Låtar som är lättillgängliga, svänger, förför. Spår som sticker ut och utmanar. Country som inte nödvändigtvis enbart handlar om traktorer, Gud och trasiga förhållanden, krossade av för mycket krökande. Även om det förstås aldrig helt går att komma bort ifrån, då det till stor del utgör själva själen i musiken. I synnerhet det sistnämnda som väl 90 procent av alla världens låtar handlar om, ungefär. Krossat hjärta, svek och smärta.

Är du redan bekant med stigen så kanske du kan upptäcka något nytt här. Är det din första rodeo, välkommen till en ny gryning! 

Finns det intresse så följer vi upp med spellistan som är precis tvärtom, den som faktiskt checkar i varenda goddamned box när det kommer till big ol' trucks, ice cold beer, guns, freedom och 'Murica i största allmänhet. Yee Haw!

Ännu en sådan där dag. Där det enda musikintaget är Depeche Mode. Bandet som har varit med mig sedan tidernas begynnelse och har betytt precis allt. En stöttepelare, en inspirationskälla, en passion.

Ett halvt liv har passerat sedan jag hörde Speak & Spell för första gången och precis som jag själv har förändrats flera hundra gånger om så har bandet också gjort det men vi har aldrig lämnat varandras sida. Jag har från sidlinjen sett hur Martin Gore och Dave Gahan gått igenom ofattbart svåra tider, med kriget mot cancern och Daves två minuter som dödförklarad efter en överdos av heroin och kokain pricken över det berömda i men ändå alltid har lyckats falla tillbaka på musiken. Som en renande omfamning av livet i all sin galenskap.

Jag har köpt alla plattor och gått på alla konserter jag har kunnat, på alla möjliga och omöjliga platser. Jag har sett hur Depeche har gått från simpel syntpop med geniala men enkla och monotona slingor till storslagen arenarock med gospelkörer. Hur gitarrer har ersatt keyboards och sedan tillbaka igen. Jag var med när en av tidernas mest karismatiska frontfigurer över en natt förvandlades från välkammad skolgosse med vita jeans och myggjagare till långhårig, tatuerad rocker med New York Dolls-tisha som ställde både hårdrockare och syntare. Fullständigt perplexa var vi och vi fattade absolut ingenting. Samtidigt var det helt självklart. Transformationen, ett resultat av livet och korten vi fick på handen. Rösten som gick från välstädat pojkrum till ruffig knarkarkvart. Särskilt i droghelvetesskildringen och golgatavandringen Barrel of a Gun, som givetvis är både en viktig och en magnifik låt men ändå inte ryms i en topp 10-lista. Japp, ni gissade det. Det är dags för ännu en topplista. Och som vanligt är det närmast tortyr att välja tio spår, denna gång från mina husgudar genom alla tider. Men det måste ju göras. 

10. Somebody - En varm filt av hopp i allt det kalla och dystra. Förmodligen den mest ärliga, nakna och vackraste kärlekssången som skrivits. Transparent och sårbar. Martin Gores text och sköra sång som skär rakt igenom sårade själar

09. Leave In Silence - Många Depeche-låtar har dubbla betydelser och det har diskuterats om Leave In Silence handlar om Falklandskriget eller om det helt enkelt bara är en av de bästa göra-slut-låtar som komponerats. Briljant är det oavsett vad, känsloladdat och dansant

08. Precious - Oändligt vackert, självutlämnande och förkrossande tragiskt träffsäkert om hur barnen ofta far illa i en skilsmässa, Martins egna för att vara exakt. En apatisk och dyster mänsklighet, där tron om att kärlek och godhet ändå kommer att segra i slutändan

07. Shake the Disease - Ännu en vankelmodig text signerad lyrik-kungen Martin Gore. Hur kärleken kan vara både a blessing and a curse. "I'm not going down on my knees, begging you to adore me. Can't you see it's misery and torture for me?" kan vara något av det bästa som skrivits om kärlekens våndor

06. Stripped - Mörkret, atmosfären, rösten, tyngden. Plattan Black Celebration och Stripped i synnerhet var min första riktiga gåshud och blev senare inkörsporten till tyngre grejer, som Front 242, Nitzer Ebb och Die Krupps 

05. Personal Jesus - Gitarriffet som gav Depeche Mode en plats uppe på Olympen bland andra Gudar. Plötsligt var de där uppe med både Beatles och Bowie. Otaliga covers gjordes och låten fick vara med i Grand Theft Auto: San Andreas. Bara en sån sak

04. Walking In My Shoes - En av de bästa texter som någonsin skrivits. Storslaget och smärtsamt. Synd och förlåtelse hand i hand längs livets krokiga stig. Och så Anton Corbijn-regisserade musikvideon på det. Bara att kapitulera

03. Strangelove - Känslomässig smärta och den inre kampen mellan rätt och fel har aldrig känts mer skör. Eller vacker

02. Never Let Me Down Again - Spirituellt eller knarkigt? Ingen vet riktigt vad Martin Gore menar med sin ambiguösa text men vad spelar det för roll när ett av tidernas allra bästa musikstycken sliter ner mig i en sinnesstämning som närmast kan liknas vid euforisk

01. Enjoy the Silence - Låtarnas låt. Inget annat musikstycke symboliserar fler motsträviga känslor än Enjoy the Silence. Oavsett om livet står på paus eller om det rinner iväg i rasande fart ryms det inom dessa minuter av välljudande perfektion

Hur ser din lista ut?