Rickard och hans juveler har gått på repeat under januari

Rickard och Juvelerna har alltid haft en plats i mitt hjärta sedan den självbetitlade debuten för elva år sedan. Dock hopplöst okänd utanför kretsen med de närmast sörjande, närmare bestämt på Orust med omnejd. I fjol pangade musikläraren från västkusten ut ett av årets bästa svenska spår i partydängan Go, Go Johnny L’amour, som doftade ljuvligt av både Håkan Hellström och Jakob Hellman men nu i januari har han redan satt en sanslöst hög ribba för svensk musik under av resten av året för det här blir svårslaget.

Det är så när något dör har mer eller mindre konstant gått på repeat sedan släppet i mitten av månaden och den blir bara bättre och bättre för varje lyssning. Det vilar något så vansinnigt mörkt och vackert över varenda strof. Tyngre än tidigare och skall förstås avnjutas på hälsovådlig volym. Visst finns det tidig Kent här, och en smula Thåström men även Ossler och Pascal, för när de distade gitarrerna brakar loss en tredjedel in så kommer gåshuden och vemodet rullar in, där inga hjärtan kan plåstras om. 

Nu hoppas jag förstås på ett nytt fullängdsalbum. Det vore verkligen på tiden. Efter elva år.