Konstruktiv kritik biter nog bäst ändå
Efter att i söndags ha kallat fenomenet review bombing för något av det töntigaste jag vet, vilket jag fortfarande står för, alltså jag personligen, någon annan kan förstås tycka att det är det bästa sedan skivat bröd och det får man såklart göra så tänkte jag att det är lika bra att gå direkt till källan och fråga. Det var med andra ord läge att utnyttja sina vänner för bloggklick. Jag har ett par polare som jobbar eller har jobbat hos en välkänd spelutvecklare. Under pandemin var de med och snickrade ihop en shooter som sannerligen fick se sin beskärda del av nollor i betyg, vilket kanske inte var fullständigt orimligt ändå för det var ett rejält trasigt spel, som lovade runt men höll ytterst tunt, utvecklat under de allra sämsta av förutsättningar. En förklaring, ingen ursäkt. Men en av dem var även med och arbetade på en tidigare titel i samma spelserie och den fick också sin beskärda del av nollor i betyg. Detta trots att det var ett fullt fungerande spel, till och med stundtals ett av de bättre i genren. Anledningen där var i stället att det förekom personer av det täcka könet i spelet, vilket inte ansågs vara historiskt korrekt. Båda spelen blev alltså review-bombade. Det ena för att det var så vansinnigt buggigt att fordon körde på väggarna och att man helt sonika kunde falla genom marken mitt i en eldstrid. Det andra för att det hade kvinnlig representation. Och redan här är ju poängen gjord, det är klappat och klart och min kvarn är dränkt i porlande vattenmassor men jag ville veta mer.
På frågan hur det känns att bli bombad med ettor och nollor så var svaret enkelt. Komiskt. Ingen av dem tar det på allvar. Man skämtar om det på veckomöten och det förekom till och med vadslagning i vissa team. När det däremot kommer välformulerad konstruktiv kritik med ett tillhörande realistiskt lågt betyg, säg trea-fyra av tio, då känns det. Då tar man till sig det direkt och börjar tänka på vad man kunde gjort bättre. Nu är tre personer, på ett och samma företag, i en industri med hundratusentals människor förstås inte representativt för hela branschen men jag köper resonemanget och det är ju samtidigt lätt att tänka hur jag själv hade reagerat om jag var utvecklare och blev review-bombad av anonyma avsändare. Jag hade nog personligen tänkt att det kan röra sig om tre olika scenarier. Antingen är det internet-troll med en medveten agenda, alternativt illitterat ungdom utan direkta framtidsutsikter som bara följer den hjärntvättade Twitter-strömmen eller så är det incels som borde stänga av datorn och komma ut mer i verkliga livet. Inte heller helt omöjligt med en kombination av nämnda personligheter.
Jag har också nära vänner i filmbranschen, så jag tog ett gemytligt Skype-snack med en av regissörerna till en av våra mest älskade romantiska komedier genom tiderna. Jag pratar förstås om filmen som satte den svenska soffan på filmkartan och även ena manusförfattaren till bland annat en annan komedi, baserad på en av våra mest folkkära TV-deckare. Nu har ingen av dem blivit review-bombad men de har blivit toksågade i pressen och känner förstås till fenomenet och är rörande överens om att riktig kritik svider, trams viftas bort. När en person kommer fram, småpackad på en tillställning och säger att ens film är så jävla sämst i ren affekt så biter inte det tillnärmelsevis på samma sätt som när någon går fram och lugnt och sansat lägger fram konstruktiv kritik om varför filmen inte tilltalar just dem eller om man läser en riktig sågning i pressen, en som inte är skriven på ett uppenbart humoristiskt eller ironiskt vis utan så där GP-torrt och DN-allvarligt. Eller att bli sågad av Nils Petter Sundgren när det begav sig. Då visste man att det var på riktigt.
Det diskuterades också hur det fungerar åt andra hållet. Där till exempel 10/10 på IMDb inte heller alltid känns realistiskt men där var ändå känslan att det mer ofta är folk som inte riktigt vet hur betyg fungerar. Många pojkar, i tidiga tonåren år som på riktigt tycker att actionfilm nummer 48 med Liam Neeson är den bästa filmen man någonsin sett och därmed sätter tian utan att tveka. Eller att Vin Diesel är vår tids största skådespelare. Och att man likställer en generisk actionrulle med några av de främsta cineastiska mästerverken genom tiderna och lägger Vin Diesel jämte Marlon Brando är ju en helt annan typ av tragik. Därmed inte sagt att det inte finns de som går in och trycker dit ett maxbetyg av helt andra skäl än att filmen eller serien faktiskt är bra. Problematiken existerar förstås i båda ändar.
Samtidigt är ju ett betyg ens eget. Man tycker ju det man tycker, om man bortser från planerade attacker. Tycker man att Black Adam är bättre än Casablanca så finns det ingen som kan säga åt en att man har fel. Men betyg har å andra sidan inte heller längre den kraften det en gång hade, när det bara gick att utläsa ett betyg i samband med recensioner i en fysisk tidskrift, skrivna av utbildade journalister, som Roger Ebert, förste filmkritiker att erhålla Pulitzerpriset för kritik. Eller förstås Filmkrönikan på SVT, med nyss nämnde legendaren inom sitt gebit, Nils Petter Sundgren. Då fick inte vem som helst plocka upp pennan och skriva av sig. I stället var det dessa fåtalet gravallvarliga yrkesmän som helt och hållet avgjorde huruvida man skulle slänga upp sina surt förvärvade slantar och köpa en biobiljett eller ej. I dag kan vem som helst skriva en recension, blogga eller sända live på sociala medieplattformar och man behöver noll utbildning inom yrket. Glenn Hysén har fått recensera filmer i Expressen. Som Gladiator till exempel; “Den skådespelarprestation som Russel Crowe gör, jag vet inte vad jag ska säga. Han var ju ganska sliten innan, men jävlar vad vältränad han blev. Det är en kultfilm.” Och diverse influencers. Vi minns med ambivalent känsla Natascha Peyres recension av Inception:
"Mitt betyg:
-Gryma effekter
-Spännande
-Storyn var sådär tyckte jag
I stort sett en bra film.
Men inte den bästa filmen jag sett.
Ingen film slår Avatar."
I dag är betyg mer en indikation, något högst personligt och ett kul tidsfördriv. En underhållande läsning helt enkelt. Med mängder av plattformar ständigt tillgängliga så är det heller ingen större risk involverad. Man kan chansa på något som fått dåliga betyg. I dag är det i stället egen erfarenhet som gäller. Inga subjektiva siffror eller snittbetyg på Metacritic kan ersätta ens egna upplevelser. Men vill man sänka modet hos skaparna och få det att svida så sätter man alltså ett realistiskt lågt betyg och inkluderar en vass, välskriven motivering. Allra bäst är dock att inte köpa produkten, eller låta bli att använda den, eller att säga upp tjänsten. Uteblivet klirr i plånkan är trots allt det som biter bäst på de flesta. Då bryr sig också management. Betyg är trots allt irrelevant så länge folk köper. Det är inte obsolet, så illa är det inte, än, men betygssystemet har varit urvattnat länge nu och styr inte konsumtion på samma sätt som det gjorde tidigare. Huruvida det sedan är bra eller dåligt är upp till var och en att bedöma.
Och med det känner jag att jag har stillat min egen nyfikenhet kring fenomenet review bombing. Jag håller fast vid att det är oändligt töntigt och lämnar det därhän för roligare saker i livet, och framför allt betydligt viktigare.