Svenska
Blog
Gatecreepers nya platta hyllas som tusan

Gatecreepers nya platta hyllas som tusan

Skrivet av maedr den 17 maj 2024 kl 09:49

Idag släpper Arizona-baserade death metal-bandet Gatecreeper sin tredje fullängdare, Dark Superstition, och som jag väntat och längtat. Saliverat. Men jag har inte lyssnat tillräckligt för att göra ett utlåtande riktigt än, men det har däremot massvis med hårdrockssajter. Och det lovar gott.

På Dark Superstition verkar Gatecreeper ha tagit sin amerikanska, hardcore-inspirerade death metal och trolovat den med svensk, melodisk death i samma anda som tidiga In Flames och Dismember. Och mer eller mindre varenda metalsajt gillar den.

Jake Walters på Everything Is Noise skriver:

“I have made this bold claim in private conversation and I still stand by it in this review: this is Gatecreeper’s classic. From the incredible production, new ideas, great riffs and grooves, and incredible performances from the band, this is by far their best effort yet. “

Ellis Heasley på Distorted Sound Mag skriver:

“There are a lot of great death metal bands doing a lot of great things at the moment, but there aren’t many making death metal that feels both accessible and genuinely ferocious at the same time; this leaves GATECREEPER in a special position indeed”

Rob Bown hos Noizze UK skriver:

“Gatecreeper have nailed it here. The riffs keep coming like hordes of fantasy orcs and the opening of single ‘The Black Curtain’ might just go down as one of those riffs that make people pick up the guitar and start to learn”

Dom Lawson på Louder Sound skriver:

“Gatecreeper have perfected the old school revivalism thing and moved on to something more measured and approachable, but without losing a shred of their original deathly intent.”

Andrew Kapper hos Wall of Sound skriver:

“The musical evolution on display feels both cathartic and brimming with confidence; the additional paths being explored fitting naturally into the band’s established sound.”

Tomas Thrower hos Gost Cult Magazine skriver:

“Gatecreeper’s third album is the perfect combination of heavy, Death Metal aggression and Hard Rock and Trad Metal melody.”

Med andra ord så har åttorna, niorna och ett så länge ett maxbetyg funnits att hitta på diverse metal-sajter. Jag är förstås bortom taggad och kommer lyssna på den här skivan tills föreningen skickar ut mig och mina Dali-högtalare på gatan.

Hoppas kunna få ur mig lite egna åsikter framöver också, såklart.

Gillar du Gatecreeper?

Du kan lyssna på Dark Superstition på Spotify

HQ
Mina tankar kring "woke" och popkultur

Mina tankar kring "woke" och popkultur

Skrivet av maedr den 26 april 2024 kl 15:39

Jag har skrivit i flera kommentarer, ibland kanske lite väl kaxigt, och ibland i ett stressat och stundtals irriterat tillstånd, om woke och popkultur. Därför tänkte jag skriva ett längre blogginlägg om hur jag ser på saken. 

Först och främst, hela idén med min blogg här på Gamereactor är att fokusera på tuff musik och serier och filmer. Någonting annat vill jag inte skriva om, helst.

Men för min egen skull tänkte jag skriva om “woke” och popkultur, eftersom jag varit inblandad i flera sådana diskussioner här på sajten. Så häng med, om du vill.

Alltså, det här är ju ingen enkel sak. Det är såklart olika från fall till fall. Och precis som många andra här på Gamereactor, har jag gjort mig skyldig till att förenkla saker. 

Jag ser uppenbara problem när agendan för överdriven inkludering (alla ska med) resulterar i tafatta filmer eller taffliga remakes där hela casten ska vara kvinnor, eller gay, eller vad det nu kan vara. Det blir sällan bra. 

Det är aldrig bra när en agenda får ta över kreativ frihet. Jag är liberal och för mig är friheten central. 

Men jag saknar diskussionerna om tidigare agendor. Jag matades till exempel med bilden att män är starka, kvinnor är svaga, svarta är street, homosexuella är fjollor och transpersoner är icke-existerande. Ett narrativ och en agenda som begränsade friheten på exakt samma sätt som dagens agenda kan göra, fast för andra individer. 

Det har alltid funnits en agenda. Ett överbryggande narrativ där kön, sexuella läggningar och etnicitet har skapats och kommunicerats enligt en mall. 

I den där vildsinta jakten att kritisera dagens narrativ, så tycker jag att många missar det.

Och ja, det finns massvis av problem med dagens narrativ såklart, varav det största är att den kreativa friheten hämmas därför att en grupp människor inte gillar den kreativitet som friheten för med sig. 

Varpå vi landar i någon slags cancel-kultur. Cancel-kulturen är farlig, och den kreativa friheten ska inte begränsas till förmån för en politisk agenda.

Men vi måste komma ihåg, att samtidigt som dagens (ibland föraktliga) PK-poliser kan utesluta individer helt från den kommersiella och kreativa marknaden, så fanns det dom som förr inte ens hade en chans att komma in på samma marknad. Av precis samma skäl, därför en grupp personer inte tyckte att de passade in.

Om vi väljer att kritisera den nuvarande agendan, då ska såklart dess föregångare också kunna utsättas för kritik, eller hur?

Jag tror att vi är inne i en omfattande omställning av hela samhället, där både strukturer och hierarkier stöps om och till viss del byts ut. Följden för popkulturen blir såklart att de förändringarna för med sig effekter, vissa bra, och vissa mindre bra. 

Men jag tror inte att “woke” ensamt är anledningen till att till exempel filmbranschen mår dåligt just nu, vilket också är ett återkommande tema åtminstone här på Gamereactor. Så fort en film går dåligt, så är det för “woke”. Jag tror inte att det är så enkelt. 

Kan dumdristiga och kortsiktiga beslut, som byggs på att plocka PK-poäng, vara en del av skälen att vissa filmer inte går så bra? Absolut. Garanterat.

Är inkluderingen av minoriteter och HBTQ-personer, eller den strukturella förändringen kvinnorollen, något som direkt gör att hela filmindustrin går sämre idag? Absolut inte.

Vi alla (mig själv inkluderad) skulle nog kunna få till trevligare diskussioner både här på sajten, men även på andra sajter, om vi valde att se saker lite mer komplext än vad vi tenderar att göra idag.

Trevlig helg!

HQ
Black Tusk lovar gott inför nya skivan

Black Tusk lovar gott inför nya skivan

Skrivet av maedr den 25 april 2024 kl 10:51

Jag gillar Black Tusk. Har så alltid gjort. Deras skitiga, ösiga och punkiga sludge passar mig som hand i handsken. Och imorgon släpper dom nya skivan The Way Forward, vilket betyder att jag idag plöjer singeln Breath of Life till morgonkaffet.

Och det borde du också göra, om du gillar ösig hårdrock som doftar av pickups, skitiga efterfester, kvarlämnade bärs och störig attityd.

Breath of Life finns att lyssna på på YouTube. Det du.

Singeln finns också på streamingtjänster, där med tillhörande spåren Dance on your grave och Brushfire, som också låter grisigt bra.

Jag gillar särskilt hur Black Tusk blandar in de där snygga vocals-växlingarna i sin supersmutsiga hårdrock. Det ger inte bara dynamik, utan också lite snitsig energi, till deras musik.

Som vanligt: spela högt eller inte alls.

Jag rankar David Fincher

Jag rankar David Fincher

Skrivet av maedr den 23 april 2024 kl 14:50

Efter att rankat Tarantino, och Denis Villeneuve och Adam McKay, för en sisådär sex miljarder år sedan, har det inte blivit några fler listor med filmregissörer, vad kan minnas. Hög tid då att jag tar tag i en av mina favoritregissörer och rankar alla filmer (som jag sett) där David Fincher suttit vid spakarna.

8. PANIC ROOM

Det var nog ganska väntat att den här (vad jag minns) ganska långtråkiga historien där Jodie Foster och en ung Kristen Stewart låser in sig i sitt toppmoderna “panikrum” när några inbrottstjuvar bryter sig in, skulle hamna sist. Det var länge sedan nu, så det kan såklart lägga en dimma över min upplevelse. Jag kommer ihåg att Forest Whitaker var bra som sympatisk tjuv, men att stora delar av filmen bara kändes ganska tafatta och långtråkiga.

7. ALIEN 3

Märkligt nog var Alien 3 den första Alien-film jag såg, som snorig 10-åring, efter att ha bläddrat sönder sidorna i en hobbykatalog med massa Xenomorph-modeller. Som liten blev jag helt uppslukad av den här filmen, som tyvärr inte är särskilt bra. Men den har ett högre underhållningsvärde än Panic Room, och därmed placerar den sig på plats 7. Dessutom är Ripley stencool med rakad skalle.

6. THE GAME

Michael Douglas är fenomenal som upptagen och känslokall finansman, och The Game är spännande hela vägen, där sanningarna ersätter varandra. Det förlösande slutet är emotionellt storslaget, och jag gillar (som alltid) Sean Penn som lillebror. En tight thriller, som dessvärre inte lämnar några större intryck efter att eftertexterna rullar.

5. ZODIAC

Egentligen så är Zodiac kanske bättre än såhär. Men det är fortfarande något som skaver med den. Jag vet att jag alltid tycker att den första halvan är mycket bättre än den andra halvan, och att Robert Downey Jr är grym. Och jag gillar den urläbbiga scenen i källaren hos den där gubben. Men Zodiac engagerar inte riktigt hela vägen, och trots några genuint mardrömsframkallande scener så når filmen inte högre upp på listan än en femteplats.

4. FIGHT CLUB

Nu börjar det bli svårt, här i toppen. Fight Club har kanske inte åldrats särskilt väl med allt det envisa fokuset på konsumtion, men däremot så finns ju fortfarande en högst levande kommentar kring män och manlighet. Som film är den fortfarande bra. Fortfarande underhållande, smart, rapp, smutsig och packad med många bra scener. Det ska dock sägas att den halkar ner några platser, från när jag var manisk tonåring. 

3. THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON

Det finns inte många scener som träffar precis i nervcentrum, men scenerna där Benjamins far ser solnedgången för sista gången, eller när bebisen släcker sina ögon slutet av filmen, eller montaget där Benjamin Button är sådär fri som endast ungdomen tillåter, genom Nepal på motorcykel, då vibrerar hela nervsystemet. Benjamin Button tar sig an enorma teman, och gör det på ett effektivt, romantiskt och gripande sätt. Den är också packad med exemplariska insatser från både Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton och inte minst Jared Harris. En storslagen film som jag ser så ofta jag kan.

2. THE SOCIAL NETWORK

Om det här hade varit en lista över de bäst berättade filmerna, så hade The Social Network vunnit. Det är en magisk uppvisning i tempo, underhållning, skärpa och klippning. Du kan ta nästan valfri scen från det här mästerverk och njuta av hur kirurgiskt väl sammansatt den är. Alla är bra i sina roller, även om jag blir extra imponerad av Justin Timberlake och Andrew Garfields. På många vis är den också en väldigt mörk historia. Repeat-värdet på den här filmen är nog högst av alla filmer jag vet. Jag kan se den hur många gånger som helst.

1. SE7EN

Nog är det imponerande att en av David Finchers första filmer, nu med 29 år på nacken, också är hans bästa. Snacka om att bränna av en home run tidigt i karriären. För Se7en är och förblir den bästa kriminalfilmen som existerar, och en av de bästa verken som gjorts. Oavsett hur otäck, mörk, brutal och totalt oförlåtande den är, så är den fantastisk. Men kanske är det också därför? Se7en är kompromisslös. Den viker inte undan för någon. Samtidigt är den spännande, smart och oerhört välspelad. Brad Pitt är rakt igenom strålande. Och det där ikoniska slutet kan fortfarande hemsöka mig.

Jag har inte sett The Killer, Mank eller The Girl With the Dragon Tattoo så de finns inte med på den här listan.

Hur ser din ranking ut?

Necrot - Lifeless Birth (albumrecension)

Necrot - Lifeless Birth (albumrecension)

Skrivet av maedr den 18 april 2024 kl 10:42

Oakland-baserade Necrot släppte tredje albumet, Lifeless Birth, för bara några dagar sedan. Här tar dom små men viktiga steg för att bli ännu vassare, skarpare och framförallt roligare att lyssna på. Fokuserat, hårt, och skelett-skakande bra. 

Vi bränner av faktan först, så vi har den ur världen. Necrot är en trio, och består således av tre musiker som heter Chad Giley, Luca Indrio och Sonny Reinhardt, som ansvarar för trummor, bas och sång, samt gitarr, i precis den ordningen. 

De bildades 2011 i Kalifornien, och har sedan dess släppt två album. Blood Offerings kom 2017, och Mortal 2020.

Lifeless Birth släpptes förra veckan, och här fortsätter bandet sitt segertåg med klassisk, vild och köttig death metal med inspiration både från sina inhemska rötter men även från vårt avlånga land. 

Necrots death metal är punkig på Lifeless Birth. Vild och tokig, med en tight produktion. Det är både snabbt och spännande, och ibland glimrar bandet verkligen till med rejält uppfinningsrika men enkla riff.

Tempot, energin och speltiden och framförallt detaljerna får Lifeless Birth att sticka ut från, och springa förbi, den mängd album i den här stilen som överbefolkar genren.  

Frontmannen Luca Indrio har egentligen ingen särskilt speciell growl-förmåga, men jag tror på honom när han brölar. Det han saknar i omfång tar han igen i övertygelse, helt enkelt.

Sen har vi speltiden. Den fantastiska speltiden. Plattan klockar in strax över 40 minuter, som jag ser som någon magisk gräns för extrem och snabb hårdrock. Exakt lagom för den här plattan. Bandet har förfinat formen att dra hem när festen är som roligast.

Om du är på jakt efter death metal lika intressant som den är enkel, där driv och kraft ligger i fokus, då ska du sätta tänderna i Lifeless Birth. Och du, kolla det där omslaget också.

Betyg: 8/10