Jag rankar Denis Villeneuve

Det är inte många regissörer som kommer upp i Villeneuves klass. Här snackar vi en man som inte regisserat en dålig film. Inte en enda. Vilket förstås gör det bra svårt att ranka dem, något jag fick för mig att göra här på lunchen.

1. Prisoners

Ibland får man lov att gå på magkänsla och när jag sätter Prisoners som Villeneauves finaste stund är det precis vad jag gör. Jag tänker inte, utan ställer mig frågan vilken som är hans bästa rulle och går på det som poppar upp först. Vilket blev Prisoners. Se där. Kanske är det för att Prisoners på något vis känns lite mer nära än hans övriga filmer. Den kryper under skinnet på en. Kopplar strypgrepp och vägrar släppa. Dessutom är jag överdådigt förtjust i Jake Gyllenhaals mystiska snut, och Hugh Jackmans desparata snickarfarsa. Som grädde på moset är idén att kidnappa barn för att få folk att tappa tron på gud alldeles utomordentligt fräck, obehaglig och hårresande. 

2. Sicario

Sicario hade lika gärna kunnat knipa första platsen. Den enda pyttelilla anledningen till att Sicario inte riktigt hänger med är för att Prisoners är liiiiiiite mer spännande. Sicario är makalöst snygg, läskigt brutal och den osar av obehag, precision och kraft. Det är ju utan tvekan en av de bästa actionthrillers som någonsin gjorts.

3. Arrival

Jag har bara sett Arrival en gång. Och det finns absolut risk att om jag ser den fler gånger att den kanske klättrar på listan. Jag minns den som en av de bättre sci-fi-rullarna som rullat ut på marknaden, men även som en nästan fulländad historia om kärlek. Fantastisk film.

4. Dune

Det var mycket tack vare Gamereactors fantastiska Dune-guide som jag fick upp ögonen för själva historien i Dune, även om filmen med Villeneuve som regissör lockade innan dess. Det verkade ju nästan vara ett omöjligt uppdrag, att ro i hamn en sådan komplex, omfattande och storslagen historia som Dune är. När jag såg den på bio med min bror, som till yrket är illustratör och redigerare, satte han finger på vad som stack ut med Dune: skalan. Allting är ju så överjävligt stort i Dune. Maskarna, armeéerna, skeppen, platserna. Det är ingen lätt sak att få till. Det enda minuset var väl tempot emellanåt. Ibland lallade Paul och hans mamma runt lite väl länge i öknen. 

5. Blade Runner 2049

Konkurrensen från orginalet kan knappast bli hårdare. Blade Runner från 1982 är en av tidernas främsta kulturgärningar. Men 2017-rullen med snyggfejset Gosling som replikant är dösnygg, tight och berättar en stundtals gripande historia om ursprung och utanförskap. Jag gillar den, och minns särskilt den inledande scenen som en av de starkaste. 

6. Enemy

Jag minns väldigt lite från Enemy. Sett den en gång bara. Men det jag minns räcker inte för att konkurrera med resten av regissörens filmer. Och det är väl hans debutlångfilm om jag inte minns helt fel. Hade jag varit 18 igen, kanske jag placerat en smalare, lågmäld psykologisk thriller högre upp på listan. Men idag? Nja. Enemy hamnar sist.