Jag lyssnar på Hate
I det det blodiga gränslandet mellan death och black-metal kan man hitta mycket gott. Med ondskan från black metal, mixat med det köttiga griseriet från death metal uppstår ljuv magi. Om man gör det bra. Och om man har en rejält smaskigt, fläskig sång.
Och det har polska Hate som med världens oorginellaste bandnamn, välsmekt produktion och lagom med corpse paint tryckte ut tolfte albumet Rugia i höstas. Och den har jag lyssnat en hel del på.
Här samsas stundtals episka anslag med klassiskt mangel och absolut frenetisk energi. Jag gillar det, och fastnar särskilt för Adam Buszkos superfläskiga sång. Produktionen känns också väldigt modern, välljudande, vilket kan vara ett skönt break från allt jävla slammer många band ska skicka ut idag (för att det ”ska låta gammalt”). Det här är high end blackened death metal, med bra variation, bra riff, bra fart, bra låtar och alldeles lagom längd med totalt 35 minuter.