Jag lyssnar på Stormkeep
Idag snurrar amerikanska Stormkeep på Spotify. Debuten (och enda skivan hittills) Tales of othertime. Ett gäng som lirar supermelodisk black metal med inslag av ”dungeon synth” vilket såklart ger en helt annan feeling än om det vore bara hård-hård-hård metal på schemat.
Stormkeep är som Megaton Sword. Passar perfekt när suget är stort för episka historier, slott, fantasy och skogar fulla av äventyr. Stormkeep är skitduktiga på att hålla intresset uppe, de växlar fläckfritt mellan majestätiska riff och retrodoftande synthmattor som liksom sveper med en bort upp i bergen. Black metal-sången, till skillnad från klassisk heavy metal-sång, gör att plattan känns kallare och kargare.
Omslaget är nästan perfekt. Fan, jag vill följa med den där huvtäckta magikern upp i slottet, förbi draken och in, ned till katakomberna och utforska, försvinna iväg på äventyr. Vad väntar därinne?
Det är nästan för lyxigt att vara hårdrockare idag. Marknaden svämmar över av nya band som förvaltar gamla strukturer och ett gammalt arv och gör det till sitt. Jag gillar gammal hårdrock, älskar Iron Maiden, älskar Metallica och en rad andra. Men jag kommer aldrig bli en sådan där grinig Sweden Rock-gubbe som maler på om att det var bättre förr. För det var det inte. Det kan det omöjligt vara om man vet var man ska leta.
Jag gillar hur många av dagens band plockar det bästa ur 80-talskakan och bara fyller på med egna, spännande, inspirerande och häftiga ingredienser.