En kort hyllning till Converge
Converge är, utan en tillstymmelse till tvekan, ett av historiens inte bara bästa utan viktigaste band inom extrem metal och hardcore. Eller overall, egentligen. Därför ska jag skriva om dem. Eller min upplevelse av dem.
Jag har hört alldeles för lite, egentligen. Vi pratar om ett legendariskt band som med ikoniska Jane Doe bröt fullständigt ny mark i sin monumenalt fascinerande blandning av metal och hardcore. Begreppet ”metalcore” är ju idag mer än lovligt förstört av diverse skräpband, men då, när Converge släppte Jane Doe, var begreppet relevant och träffande. Och framförallt ouppfunnet. Ickeexisterande.
Jag har lyssnat mest på All we love we leave behind, som nog är en av mina topp fem favoritskivor, och senaste The Dusk in Us från några år tillbaka. Totalt olika skivor, egentligen. Där All We Love We Leave Behind är längre, djupare och saftigare är The Dusk in Us kortare, mer frenetisk och stundals helt skogstokig.
Framgångsfaktorerna bakom Converge är många. De har de ett näst intill eget sound (om man nu kan ha det 2022), deras sångare Jacob Bannon är som ingenting annat live, och hans fläckfria skiften mellan desperata vrål, adrelinstinna skrik och gripande sång gör Converge fullständiga.
De har ett monster till trummis i Ben Koller, vars trumspel hackar upp, sätter ihop och omstrukturerar deras låtar i vad som känns som två miljarder gånger under en och samma låt. Converge blir aldrig tråkiga. De har en gitarrist och producent i Kurt Ballou som inte bara överraskar och krossar med sina riff, utan som skaffat sig ett sound genom sin produktion som mer eller mindre gör alla band bättre. Det finns inte många producenter inom tung musik som får grejjer att låta såhär tungt och skarpt på samma gång.
Men allt det här hade varit lite skitsamma om inte Converge skapade stämningsfulla skivor som svämmar över av känsla. Det går inte att lyssna på dem utan att känna något. De kväver, de irriterar, de öpppnar upp och stänger, de flyttar spelplanen genom varje spår, varje skiva. Deras musik greppar tag, sliter sönder och lämnar kroppsdelar i dammet bakom sig.
Live ska vi inte ens snacka om. Det behövs tio blogginlägg för att ens komma nära en beskrivning av hur fan det är.
Min favoritlåtar, ej i rangordning är förstås A Single Tear, Dark Horse, Broken by Light, Aimless Arrow, All We Love We Leave Behind och Coral Blue.
Idag lyssnar jag på Converge och drar mig till minnes villket perfekt band det här är. Och dem, finns det inte många av.