Senaste skörden av popkultur - mina åsikter
Jag är sjukskriven. Det betyder massa tid (nåja, en ettåring kräver sin tid också) för att suga i sig popkultur i alla former. Här kommer mina tankar kring det jag har avverkat de senaste veckorna.
Jag avslutade Mad Men för tredje gången
Några veckor sedan avslutade jag min tredje sväng med Mad Men. Och trots att den första halvan av den sista säsongen är lite svag, och trots att allting med McCann blir så deppigt (vilka jävla grisar) så står sig Mad Men fortfarande som den bästa serien som gjorts, om du frågar mig. Och även den jämnaste.
Jag spelar Red Dead Redemption 2
Jag växte upp som tokgejmer. Lirade snes till skinnet lossnade på händerna, har fått stryk i två miljarder CS-matcher, plöjt Quake 3, mosat Half-Life, Dungen Siege, Diablo 2, Diablo 3, massa Battlefield och en herrans massa andra spel i min dagar. Men de senaste åren har jag nästan slutat. Därför kändes det fantastiskt att plocka upp RDR2 efter nästan ett års paus (lirade precis innan Maja föddes, som en galning) och avsluta skiten. Lira epilogen och stänga spelet. För att kunna free roama på riktigt. Vilket jag gör hela kvällarna. Underbart spel. Ord räcker inte till här men självklart maxpoäng. På alla fronter. Grafiken (jag lirar på PS4), människorna, miljöerna, städerna. Allting här är briljans.
Jag kollade på Lost City of Z för andra gången
Charlie Hunnam växer hos mig. Jag tyckte han var bedrövlig i Pacific Rim, okej som MC-knutte och grym i Papillon. I djungelrullen Lost City of Z gör han en bra Percy Fawcett (som tydligen inte alls var förstående som i filmen utan en tokrasistisk idiotskalle) som utforskar Bolivias djungel med Robert Pattinson (också bra). Fin, lång och välspelad rulle där jag framförallt gillar det smått drömska angreppet i längtan efter djungeln.
Jag började kolla på The Romanoffs
Mad Mens pappa Matthew Wiener har en serie ingen bryr sig om. Om massa personer som är släkt med ryska tsarfamiljen Romanoff. Det låter tråkigare än att kolla när färg torkar, måste jag medge. Fyfan. Det är fristående, långa avsnitt utan koppling till varandra och jag har sett två. Det första med Aaron Eckhart som amerikan i Paris med vrång kusin var bra. Det andra med flintskallen från House of cards var mindre bra. Oväntat slut dock. Jag vet inte jag .. om jag kommer se alla avnitten. Det blir lite nystart varje gång eftersom de är fristående.
Vi kollar på Pam & Tommy
Tillsammans med kärleken i mitt liv tillika Majas fantastiska mamma plöjer vi (eller ja, ser ett avsnitt i veckan) av Pam & Tommy där Seth Rogens risiga snickare snodde deras sexband och började kränga on the webz för alla som ville se. Och det ville folk, såklart. Den började bra, men jag tycker att den har tappat lite fart och fokus de senaste avsnitten. Och jag vet inte, jag tycker nog att Tommy Lee som person är rätt jävla tråkig. Han bara skriker, gapar, svär och är taggad på fanimig allt. Och han där från tre tusen Marvel-filmer gör inte Tommy särskilt intressant heller. Ensidig. Lily James är dock klockren som Pamela. Fantastisk.
Jag läser The Storyteller
Jag har hittills avverkat cirka 70 sidor av Dave Grohls The Storyteller. Jag är inget Foo Fighters-fan, de är alldeles för slätstrukna, alldeles för trötta och alldeles, alldeles för mesiga på sina skivor. Men live! Då händer det grejjer. Och vissa gamla låtar som My Hero, The Pretender, Best of you, All My Life, och några andra, är snuskigt bra. Och Dave Grohl som person är snuskigt bra. Jävla go rockgubbe. Och boken är bra hitills. Levande, träffande och nostalgisk.
Jag började spela senaste God of War
Jag tryckte den här sjukskrivna kroppstackaren i min gamingfåtölj och slängde mig ut som Kratos med sin grabb i det senaste God of War. Det gick upp för mig väldigt snabbt att spel som Read Dead Redemption 2 är ganska snälla mot spelaren, medan God of War krävde lite för mycket av mig som gubbe. Efter flera ”father nooOoooOoOooO!!!!” när min grabb snabbt blev föräldralös till synen av farsan ihjälmosad av massa demoner, så ställde jag om svårighetsgraden och började om. Det är roligt. Slafsigt, explosivt och dundersnyggt. Men också mer krävande, vilket gör att det hamnar i bakvattnet av mysiga Red Dead. Ska spela mer när andan faller på.
Förutom de här jag har jag försökt börja med It’s Always Sunny in Philadelphia (ganska roligt), sett om Margin Call (bra, stabil och tät film), sett om Le Mans 66 (den kändes för lång andra gången och den där historien med frun är bra tröttsam) och plöjt ned lite annat smått och gott i popkulturhjärnan. Inget mer värd att skriva om, dock. Ta hand om er hörni.