Mina tankar om The Northman

För cirka två veckor sedan eller så (tidsuppfattningen är noll som sjukskriven) så besökte jag och min bror Filmstaden i Uppsalas eminenta VIP-salong för att gå på premiären av Robert Eggers upphaussade vikingaepos The Northman. Här är mina tankar.

I mina ögon, och trots att jag bara har sett den snudd på perfekta (5/5) skräckrullen The Vvitch och inte kikat på The Lighthouse, är Robert Eggers en av nutidens mer intressanta regissörer. Hans eminenta fingertoppskänsla för autencitet, mixat med hans säregna och organiska sätt vara visuellt närvarande, gör att hans filmer känns mer än andra. The Northman är inget undantag.

Sagan om Amleth, vars djävliga farbror abrupt och skoningslöst tokmördar Amleths farsa, är en bastant, rå, ostyrig och energisk film. Alexander Skarsgård gör en grym Amleth som bidar sin tid i hämnd på sin farbror, medan Ethan Hawk, Willem Dafoe och Claes Bang alla levererar stadiga insatser i sina roller. Nicole Kidman som Amleths mamma är väl den enda castingen och rolltolkningen jag hade klarat mig utan. Kanske hade en mindre känd skådespelerska känts bättre här? 

Jag läste Mårten Blomqvists recension i DN (den enda recensionen jag uppmärksammat som gav dunderlågt betyg) och Blomkvist menade att filmen svämmade över i dåliga gjorda actionscener. Direkt när jag sett filmen undrade jag vilken film han hade kollat på? 

För min upplevelse är att The Northman inte alls har särskilt många actionscener. Istället vinner den på visuellt starka men återhållsamma scener, ofta med stor spänning, och de inslag av våld vi fick ta del av är långt ifrån taffliga. Snarare välgjorda.

The Northman kändes. Där andra historiska Hollywood-rullar kan upplevas som artificiella, plastiga och livlösa, kändes The Northman som man grävt upp en gammal träkista, vars murkna och jordiga doft betingar urminneskrafter. Man får kånka, riva och slita för att öppna locket och innehållet suger tag i sinnena direkt.

Om det är något jag kan klaga på vore det att relationen till karaktärerna brister mellan varven. Men det är nog det enda. 

Jag hoppas världen på allvar får upp ögonen för Robert Eggers nu, då hans regi, detaljkänsla, visuella kraft och provocerande närvaro bör upplevas av fler.

Jag ger The Northman fyra stadiga vikingahjälmar (utan horn såklart) av fem möjliga.