Ett mästerverk

Egentligen var planen att sätta ihop massa topp 5-listor inom en rad genrer, men den orken infinner sig inte. Således tänkte jag istället skriva några rader om en av skivorna som verkligen hade hamnat där, om listan gällde punkrock. Om du inte har hört Propagandhis absoluta mästerverk Supporting Caste så se det här som ditt uppvaknande.

Först lite snabb info om bandet då. Propagandhi är ett kanadensiskt punkrockband med 7 plattor i bagaget, som sjunger (en hel del) om politik, veganism och massa sånt där som punkrockband älskar att göra låtar om. Och nej, jag håller inte med dem om allt så jag kommer inte hiva ner några ideologier i halsen på dig. Men jag älskar musiken.

Genom åren har stilen gått från lite mer klassisk (och ärligt talat ganska klen) punkrock, men så kom 2009 och med det också Supporting Caste, där Propagandhi växlar upp ordentligt med progg-element, tyngre ljudbild och saftigare, köttigare metal-anspråk. En uppgradering som gör att jag håller den här skivan som en av de fem bästa i sin genre.

Här kryllar det av spännande växlingar, roliga riff och dynamiska pauser. Propagandhi hittar utrymmen där man knappt anar, och bjuder på det ena spännande arrangemanget efter det andra. Och som grädde på moset ligger Todd Kowalskis egensinniga röst. Han har en fantasi och förmåga att anpassa sin sång med hundraprocentig effektivitet till allt som händer på den här plattan, och resultatet blir några riktigt intressant sångpartier. 

Bland annat är jag överdrivet förtjust i Dear Coach’s Corner som gör upp med hans ömma kärlek för ishockeyn (som ju 99% av alla kanadensare delar) och hur politiken infiltrerat även den sporten. Låten är skriven som ett öppet brev till Ron MacLean och programmet som delar namn med låten. Om du bara ska testa en låt från den här skivan, låt det då bli Dear Coach’s Corner.  

Alberta-born and prairie-raised

Seems like there ain't a sheet of ice north of Fargo I ain't played

From Penhold to the Gatineau, every fond memory of childhood

That I know is somehow connected to the culture of this game

Jag kan mala på i timmar på låtarna på den här skivan. Farten, fläkten, energin. Nerven. Men jag låter dig istället testa själv. För oavsett vilken som är din “hemma-genre”, borde du höra Supporting Caste. Och du, låt dig inte avskräckas av speltiden. Sista låten har en lång, lång, lååååång tysthet i slutet innan den slutar.