Årets bästa film, album, serie och konsert

Istället för att ranka alla som förra året, blir det en enda lista med årets bästa film, serie, album och konsert. Är du det minsta nyfiken på vad jag av alla människor tycker är bäst i år så gör du bäst i att läsa vidare.

Årets film: Talk to Me

Jag har, i vanlig ordning, missat mer eller mindre alla filmer som kommit ut i år. Därför får du ta min lista med en nypa salt. Jag har till exempel inte sett Killers of the Flower Moon, Oppenheimer, The Killer, The Creator, Mission Impossible: Dead Reckoning och en drös andra. Men jag såg Talk to me. En modern, gripande skräckfilm som lyckades få mig att faktiskt köpa vad som hände när några nyfikna ungdomar blir beroende av leka loss med en balsamerad hand. Idén är skitcool, filmen var snygg, stadig, välgjord och alla skådespelare riktigt bra. Årets film, för min del. 

Årets album: Horrendous -  Ontological Mysterium

Skivan har beskrivits (med all rätt) som en hyllning till åttio- och nittiotalets metal, framförd i form av teknisk death metal. Här ryms spännande solon, ett och annat grottmanna-gung, och ljudbilden är väldigt lättillgänglig. Musiken är precis alldeles lagom extrem, och jag upplever inte att någon låt blir för lång eller alldeles för onödigt komplex. 

Hela verket bärs också fram av en kraftfull atmosfär, där svepande röster och välbehövliga pauser skapar både rymd och känsla. Gitarrljuden vittnar om en stor kärlek till hårdrockens glansdagar. Jag uppskattar också Damian Herrings och Matt Knox ångestladdade vrål, som i sina bästa stunder ger plattan en rejält smutsig attityd. Årets platta!

Årets serie: The Last of Us

Last of Us var nästan perfekt. Jag hade sett stora delar av det första spelet, så visste storyn i stora drag och visste slutet. Den här serien var mäktig. Vacker. Sorglig. Finstämd. Spännande. Det var ett sant nöje att följa Joel och Ellie på deras resa, och även om några avsnitt mot slutet kändes lite upphackade så var helheten strålande bra. Framförallt upplevde jag Last of Us som genombarbetat och tät. Den var spännade. Tight. Avsnittet med Frank och Bill är bland det finaste jag sett i serieväg. Hatten av!

Årets konsert: Lamb of God på Annexet

Det slog mig vilket extremt skickligt band Lamb of God faktiskt är,  när jag såg dem live på Annexet i februari. Det är inte lätt att spela den här typen av musik. Framförallt inte lätt att göra det så att det ser lätt ut. Jag imponerades också av Art Cruz och över hur trummorna lät så förbannat högt att de nästan mosade bröstkorgen på mig. Både Mark Morton och Willie Adler visade sanslös teknik, skicklighet och kraft när de vräkte ur sig riff, efter riff, efter riff, efter riff. Det ena mer bedövande bra än det andra. Och längst fram en av metalvärldens mest karismatiska frontmän i form av Randy Blythe (som ju dessutom fyllde år). Lamb of Gods konsert var en renodlad uppvisning i ljud, närvaro, proffesionalitet och energi.