Metalskörd

När hösten börjar smyga sig på är det såklart dags för metal. Världens bästa genre. Och i vanlig ordning har jag misshandlat mina stackars öron med extrem musik, nästan mer än vanligt, den senaste tiden. Häng med på ett axplock, där jag lyfter fram mina favoriter.

Revocation - Blandat

Jag har duckat Boston-baserade Revocation länge, så det var på tiden att hugga tag i den här tekniska death/trash-plutonen, som leds och styrs av snillet Dave Davidson. Nionde fullängdaren släpptes bara några dagar sedan, och även om jag inte har gett just den plattan tillräckligt med kärlek har jag lyssnat ikapp på bandet som helhet, och därför även fattat grejen. Åtminstone en aning.

Revocation är oerhört skickliga musiker, och Dave Davidson kallas på vart och vartannat metal-forum för den bästa metal-gitarristen just nu. Hur det är med den saken vet jag inte. Men vad jag vet är att Revocation bland genrer sömlöst, och lyckas pula in framförallt de trashiga elementen tight och snyggt, precis där det behövs, i sin death metal. De vet även när de ska hålla igen, även om de med stor sannolikhet kan spela skjortan av 99 procent av konkurrensen så låter dom aldrig det tekniska komma i första rummet, istället ligger fokus på bra låtar. Såklart alltid ett plus.

Lyssna på Revocation här (YouTube)

Fredag den 13:e - Mänskliga Gränstillstånd 

Band som spelar den här stilen, alltså ultraenergisk hardcorepunk och crust a la Totalt Jävla Mörker, ska såklart inte heta “Fredag den 13:e”. De ska heta Slaktavfall, Uppsprättad, Nackskott, eller något i den stilen. Nåväl. Det kan jag inte göra något åt. Men vad du kan göra, om du är arg på världen (vilket jag gissar att många är), är att bränna igenom fullängdaren Mänskliga Gränstillstånd, som släpptes för några år sedan. När jag delade det här bandet med en kompis fick jag höra “alla låtar låter ju likadant”. Mitt svar? "Och? Vad gör det när alla låtar är pissbra?" Här är det plattan i mattan som gäller, från första till sista sekund. Ilska, sorg, vrede i tvåhundra blås. 

Lyssna på Fredag den 13:e här (Bandcamp)

Impurity - The Eternal Sleep

Nästa fredag ska den här gubben dra iväg sin kantiga röv till Debaser, för att se Dismember spränga stärkare. Och, som gäster har dom med sig nästa generation av svensk death metal i form av Impurity. The Eternal Sleep heter skivan, och består av 10 låtar fördelade på den nästan perfekta albumlängden på 37 minuter. Här serveras klassisk svensk sågtandsdöds. Okej, tänker du, varför ska jag bry mig? Två miljarder band kör den här stilen idag. Och ja, du har inte fel. Men, du ska bry dig för att Impurity gör det jävligt bra. De har paketerat The Eternal Sleep i en perfekt mossig atmosfär, de håller tempot uppe genom hela åkturen, och de drar upp riffnivån rejält jämfört med många konkurrenter.

Lyssna på Impurity här (Bandcamp)

Paradise Lost - Ascension

Legender. Ikoner. Hjältar. Inte för mig dock, som aldrig brytt mig särskilt mycket om britterna som levererat både death doom och goth metal doom death whatever sedan... länge. Men nya Ascension är grym. Om inte annat är det en stadig uppvisning i att erfarenhet faktiskt betyder något i det här gejmet. Paradise Lost är fullblodsproffs som med enkelhet bjuder på välproducerad, väloljad, och välhängd metal, där de varvar goth med doom, och spottar ur sig det ena fantastiska riffet efter det andra. Framförallt är det oerhört vacker, och melankolisk musik.

Lyssna på Paradise Lost här (YouTube)

Deafheaven - Lonely People With Power

Ett annat mega-hajpat band som jag valt att ignorera allt för länge är Deafheaven. Jag vet att Sunbather ritade om kartan en aning, jag vet att det är “hipstermetal” (eller, är det det?) och jag vet att senaste given Lonely People With Power ska vara jävligt, jävligt bra. Men det var inte förrän en nattlig tågresa, lagom packad, som poletten trillade ner. När det uppländska landskapet sträckte ut sig och skenet från tågvagnens taklampor tittade tillbaka mot mig i fönsterrutan, och George Clarkes ångestyllda, monotoma skrik fyllde skallen, då fattade jag grejen. Det här är fantastisk musik. Deafheaven har tagit black metals natursköna styrka och mixat den med storstadspulsen i välregisserad postrock, och mejslat fram en alldeles magisk skiva. 

Lyssna på Deafheaven här (YouTube)

Ripped To Shreds - Sanshi

Jag har alltid gillat Andrew Lee. Hans övertygande och brutala growl, hans uppfinningsrika riff, och hans oerhörda kapacitet att fylla alla låtar med obönhörlig energi. Sanshi är med stor sannolikhet Ripped to Shreds finaste stund. Det är en dynamisk, energisk, brutal, och nyanserad death metal-platta med fokus på fart, fläkt, riff, och som också låter melodier och tung-gung ta sin välförtjänta plats. På flera sätt har Andrew Lee lyckats hämta equal parts svensk sågtands-döds och gifta ihop den med amerikansk florida-döds, utan att tappa bort sig i någon av stilarna. Lyssna högt eller inte alls.

Lyssna på Ripped to Shreds här (Bandcamp)

Vad har du lyssnat på?