Nu var det ett tag sedan jag bloggade, men för en stund tänkte jag dra mig från semesterlunken och skriva ner några ord om nyligen insupen popkultur. Som sig bör. Här kommer lite betyg på allt möjligt jag avnjutit den senaste tiden.

Bell Witch - Future's Shadow Part 1: The Clandestine Gate | 8/10

Jag trodde att det skulle vara en omöjlig bedrift att följa upp monumentala Mirror Reaper (2017), särskilt eftersom Aerial Ruin inte medverkar den här gången med sin fina stämma. Men tji fick jag, för Bell Witch visar än en gång var doom-skåpet ska stå. Den här gången på en timme och tjugotre minuter. Det är funeral doom som går så sakta som musik kan gå. Och låter som låter precis så bra som musik kan låta.

Gaslight Anthem - History books | 7/10

Jag är av den ringa meningen att Gaslight Anthem är världens bästa rockband. Visst, nu är rock inte min favoritgenre, men ändå. Båda nya låtarna från History books-singeln är bra. Stadiga, fina rocklåtar. Jag ser fram emot nästa släpp. 

The Covenant | 5/10

Guy Ritchies krigsrulle där en superfokuserad Jake Gyllenhaal först räddas och sedan räddar ute någonstans i öknen var inte särskilt bra, tyvärr. Den kändes slapp, träig och sen hade den flashbacks från scener som hände för 15 minuter sen i filmen vilket förstås alltid är ett minus. Och ja, det var superfånigt att Jake och hans polare kunde plöja ner talibaner som ingenting när resten av filmen hade en allvarlig inramning.

Bosch | 6/10

För att ha något enkelt att försvinna in i på sommarkvällarna valde jag kriminalserien Bosch på Prime, om LA-snuten Harry Bosch som jagar hemska mördare och ligger med sina kollegor. Den är helt okej. Varken till eller från. Jag är ett stort fan av flera av böckerna så visst kommer jag att se klart hela skiten. Är på S1 nu. 

Gefle Metal Festival | 7/10

En dag istället för tre fick det bli i år till Gefle Metal Festival (blivit tradition nu när åldern gör sig påmind). Åkte dit för grindkungarna Gadget och de imponerade. Det gjorde även Amon Amarth och Nagelfar. Vi hade tur med vädret också och kunde njuta av strålande sol (nästan) hela dagen och kvällen.

Sopranos | 9/10

Jag och sambon ser om världens bästa maffiaskildring. Tror det är fjärde gången för mig. Nu när jag ser den så här kanske 8 år senare slår det mig hur sega de två första säsongerna är, där framförallt Christophers storylines som “manusförfattare” drar ned betyget rejält. Men nu är vi på slutet av S3 där serien verkligen visar hur bra den är. Men oj, den har åldrats.

Mad Men | 10/10

Sambon kallar mig knäpp. Ungefär ett år efter att jag såg om Mad Men för tredje gången, valde jag att göra det igen. Men vad kan man göra när den finns där? Kolla, såklart. Det är trots allt världens främsta serie. Nästan utan konkurrens vill jag påstå. 

Beast | 6/10

Idris Elba var bra som pappa som försöker rädda sig själv, en inte alltför usel Shartlo Copley och sina två döttrar från ett riktigt argt lejon. Filmen funkade mer eller mindre hela tiden, även om den inte var särskilt spännande. Skönt med lite redemption också för Copley som ju var absolut bedövande usel i Elysium.

Cocaine Bear | 5/10

Hur kan en film om en björn hög på ladd innehålla något annat än total masslakt i 90 minuter? HUR ÄR DET MÖJLIGT? Tydligen är det möjligt eftersom björnjäveln bara slutade tokmörda med typ en halvtimme kvar av filmen. Patetiskt. Men fram till dess var den kul.

Uppsala Rumble | 8/10

Uppsala får väl ändå ses som min “hemstad” (även om vi nu styrt skutan till Stockholm), efter att ha tillbringat cirka 10 år där. Och visst är det fantastiskt att se hur lokala hjältar lyckas proppa parksnäckan fullt med band i sommar. På Rumble var jag mer eller mindre enbart för Millencolin som ju är … Millencolin. Nostalgi och punkrock i högt tempo. Vad mer kan man begära? Ja, skitfint väder då. Och det fick vi.

Bloodgutter - Death Mountain | 8/10

Fyra danska grabbar slog sina skallar ihop och tryckte ut en alldeles förträfflig death metal-skiva. Tempot är högt, riffen stadiga och ljudbilden är härligt nostalgisk. Det bästa med Bloodgutter är att de hittar de beroendeframkallande melodierna och takten som liksom griper tag i en och inte riktigt släpper taget alls. Dessutom är det här alldeles fantastiskt rolig death metal, som svänger och brakar så det står härliga till. Det var länge sedan jag hörde en så här stadig debutskiva.

När den bombastiska serien om den snuskigt rika och mäktiga Roy-familjen tog fart där för några år sedan, var jag inte jätteimponerad. Karaktärerna var mer eller mindre bara rövhål, utan djup, och jag tröttnade mellan varven på att se dunderrika snorungar bråka sinsemellan om saker som verkligen bara berörde dem själva. Men idag älskar jag serien.

Det finns väl i huvudsak tre anledningar till varför jag älskar Succession idag, och här tänkte jag skriva lite mer om dem.

1. Scopet

Det finns många serier om rika människor. Inte särskilt konstigt egentligen, det är ju en värld som lockar alla oss som aldrig annars ens får en glimt av den. Och det finns massa serier som handlar om mäktiga människor. Men jag tycker inte att det finns jättemånga serier som tar sig maktspel såhär otroligt högt upp i hierarkin. Jag menar, Roy-familjen är med och bestämmer vem som blir nästa president, genom sina korrumperade mediekanaler som når ut till varenda kotte. Bara en sån sak.

2. Succession får mig att känna mig dum (och smart)

Nu är jag så långt ifrån en finansmänniska man kan komma. Det tar flera timmars hjärnarbete för mig att ens få koll på mitt pensionssparande. Men även om man lägger allt coproprate mumbo jumbo åt sidan, så gör Succession aldrig tittaren några tjänster. Den bara antar och utgår ifrån att du fattar. Det är flera gånger som jag hajar till dagen efter ett avsnitt när jag förstår någon snillrik positionering av någon av alla som fajtas om makten här. När det gäller själva maktspelet, är Succession befriande smart, och befriande opedagogisk.

3. Det dolda förundrar

På ytan är Succession en serie om vem som ska ta över ett medieimperium. Men om man gnuggar lite på fasaden, och gräver lite i relationerna, så ser man snart ett stundtals hårresande drama om psykologisk misshandel, söndertrasade familjerelationer, och skrämmande persondynamik som matchar flera av världens bästa serier. Detta bärs dessutom av flera starka rollprestationer (framförallt av Brian Cox, Matthew Macfadyen och Jeremy Strong).

Nu längtar jag till varje avsnitt i den avslutande säsongen där Alexander Skarsgård är förtrollande bra som dundermobbaren och tech-miljardären Lukas Matsson, som visat sig vara ett ordentligt magknip för Roy-brorsorna. 

Tittar du på Succession?

Svenska Century spelar heavy metal. Och de gör det galet bra. Tydligen har duon hypats å det grövsta, särskilt i USA, trots att de endast har ett ynka demo och två singlar ute. Men nu finns den kommande plattan The Conquest of Time att streama.

Traditionen trogen för tradmetal (traditional metal) så doftar Centurys musik av svärd, äventyr och majestätiska erövringar. Med låttitlar som “Master of hell”, “Servants of the Iron Mask” och “The Fighting Eagle” borde det vara rätt självklart vad vi snackar om här.

Leo Ekström Sollenmo och Staffan Tengnér håller intresset intakt på hela skivan, varvar sylvassa solon med nacksvingande tempo, och tack vare Staffans fantastiska sång så hamnar pricken precis exakt ovanför i:et och saken är, som man brukar säga, klar. Själv njuter jag mest av häftiga Distant Mirror.

Av det lilla jag vet om bandet så har de alltså lyckats bygga upp en rejäl hype redan nu, så det blir förstås skitkul att se vad som händer när alla hårdrockande heavy metal-fans får sätta tänderna i den här skivan.

Briljanta hårdrocksbloggen Invisible Oranges har streamen (och en intervju). Testa, om du gillar traditionell heavy metal. Länk här.

Foto: Chris Shonting

Amerikanska Wolves in The Throne Room har världens snyggaste bandnamn. De spelar också black metal där kraften hämtas från naturen, istället för djävulen. I tisdags hälsade de på i Slaktkyrkan i Stockholm med schweiziska E-L-R (som i motsats till Wolves har världens tråkigaste bandnamn). Självklart var jag på plats för att förgylla veckan med gripande livemusik.

Trots sitt urtrista bandnamn så övertygade förbandet E-L-R med sin massiva blandning av postmetal och doom. De där gungande trummorna kunde jag inte få nog av. Med två kvinnliga sångerskor som kontrast till mörkret, gav de dessutom sin musik en vital skjuts.

Wolves in the throne room då? Med sju plattor i bagaget har bröderna Aaron Weaver och Nathan Weaver, samt Kody Keyworth, en djup källa med material att plocka ifrån. Bandet tog stora delar av metalvärlden med storm i början av 2000-talet med sina långa, atmosfäriskt laddade kraftpaket till låtar, där bergen, skogen och himlen står för uttrycken istället för hin håle med tillhörande eld och blod. 

Senaste albumet Primordial Arcana släpptes 2021 och de två inledande spåret på spelningen hämtas direkt härifrån. En saftig inledning. Majestätiskt. Sedan följer en kavalkad av spår som jag har absolut noll aning om varifrån de kommer. Men bra är det. Fantastiskt, rent av. Bandet väljer även att krydda upplevelsen med rökelse, något som ger en potent effekt och förstärker känslan av andakt. Effektivt. 

Wolves in the throne room är nästan alltid bäst i slutet av sina låtar. Det är då som deras energi blir frigiven. Förlöst. Under kvällen använder de sig ofta av formeln att bygga upp, strukturera och sedan frigöra. Vägen till katarsis görs med fingertoppskänsla. Någonstans i mitten drar de ordentligt ner på tempot, vilket bär upp det efterföljande ursinnet ännu mer.

När sista tonen dör ut, och doften av rökelse ligger tjock i Slaktkyrkan, påminns jag än en gång om den mörka hårdrockens obevekliga förmåga att föda svältfödda sinnen. 

Mitt betyg? 8/10.

Vad: Amerikansk black metal (USBM)

Var: Slaktkyrkan i Stockholm

Publik: Glest långt bak, tjockt långt fram

Bäst: Jag är väldigt svag för inledande “Mountain Magick”

Sämst: Mina billiga öronproppar drog ner upplevelsen

Fråga: Varför har jag inte hört talas om fantastiska E-L-R innan?

Jag älskar Skyrim. Fullkomligt älskar. Jag älskar sci-fi. Jag gillar rymden. Och även om jag såklart är sugen på Starfield så borde jag vara långt mer sugen än vad jag är.

På papperet är Starfield världens häftigaste spel. Utvecklat av de briljanta hjärnorna bakom Skyrim, med en story som utspelar sig i rymden, dränkt i smutsig estetik, och med massor av planeter att besöka. Den där känslan som jag fick inför Destiny, att man verkligen ska få utforska på riktigt, är närvarande på ett spännande sätt (sen blev Destiny något helt annat och det ska vi inte dyka ner i här).

Men ändå. Jag blir inte tillräckligt sugen. Antingen har jag bara blivit äldre, med dryga två år kvar till 40 så kanske den där pirriga känslan från yngre år börjar sina. Eller så saknar Starfield något. 

För när jag tittar lite på videos och spanar bilder så slår det liksom inte till i bröstet på rätt sätt. Jag vet att bilder och videor inte säger hela sanningen, men att traska runt på nästan öde planeter verkar inte skitroligt, helt ärligt. Att skjuta på och slåss mot rymdpirater verkar inte heller vara så skoj. 

Bara tanken på att rensa byggnad efter byggnad från massa ondsinta rymdbovar gör mig stressad, och uttråkad, på samma gång. Estetiken är snygg men ganska slätstruken. Det finns inte några raser att välja bland (vilket förstås har sin “realistiska charm”), och att slåss mot stora rymdkrabbor (som syns i någon gameplay-video) verkar ju ärligt talat dödstråkigt.

Bethesdas val att fokusera på ett “litet" område (50 ljusår eller vad det är), en mer realistisk ton utan överväldigande världar, utan andra “sentient species”, med realistiska planeter med sten och grus och inget annat gör mig nog lite mindre sugen trots allt. Om du kollar lite bilder av hur det ser ut på till exempel Mars eller Pluto så … inte fan ser det särskilt spännande ut?

Där Skyrim lockade med en levande värld fylld av spänning, lägereldar och varierande miljöer så upplever jag Starfield så här på förhand som .. statiskt? Dött? Jag vet inte. Svårt att sätta ord på det. Men jag hoppas att peppen kommer med tiden. För jag vill verkligen ha något att se fram emot, något som motiverar ett nytt konsolköp och något att mysa med när höstens mörker lägger sig som en filt över Sverige igen. Vi får väl se vad eventet i juni kan frambringa.

Längtar du efter Starfield?