Blogginläggen blir färre. Orken är mindre. Men. Här kommer en sammanfattning (med betyg såklart) på allt möjligt jag har sett och hört den senaste tiden. 

Last of Us | Serie | HBO | 9 av 10

Såklart att jag måste börja med utomordentliga Last of Us, som många gånger snuddade vid perfektion. Jag hade sett stora delar av det första spelet, så visste storyn i stora drag och visste slutet. Den här serien var mäktig. Vacker. Sorglig. Finstämd. Spännande. Absolut brutalt bra, och att det där kraftfulla slutet var detsamma som i spelet var magiskt bra.

Mitt liv i Rolling Stones | Dokumentärserie | SVT | 8 av 10

Dokumentärserien där ett avsnitt tillägnas en bandmedlem var bra. Jag gillade greppet med att ingen annan (vad jag minns) än bandmedlemmarnas syntes i just intervjustolen, utan att det bara var voice overs från andra kända (och mindre kända musiker). Jag är inget stort fan av Rolling Stones men har alltid föredragit dem framför Beatles, och uppskattar alla former av dokumentärer som dyker ner i musik, 60-tal och rock and roll. Rekommenderas.

The Blaze - JUNGLE | Album | Elektroniskt | 7 av 10

Emotionellt trollbindande, med precis lagom mycket nerv och en givande förmåga att fånga den där märkliga känslan av nostalgi, av svunna minnen som inte kommer tillbaka. Den här elektroniska duon (som såklart är fransk) kan verkligen mixa känslor med klubb. 

Terminator 2 | Film | Action | Kanal 6 | 10 av 10

Jag såg om Terminator 2 häromdagen, efter att ha scrollat igenom alla streamingtjänsters filmer utan att kunna bestämma mig. Den gick på sexan (kan inte vara många i Sverige som fortfarande kollar film på TV så som jag gör) och den var precis lika bra som alltid. En perfekt actionrulle. Kanske, kanske, kanske bäst av alla actionfilmer i historien. 

Världens sämsta indier S3 | Serie | SVT | 7 av 10

Har bara sett två avsnitt hittills när David Batra ska öppna restaurang i Indien tillsammans med SVT-korrespondenten Malin Mendel. Inte sett de andra säsongerna. Men det är kul. Charmigt, trevligt. David Batra är ju ganska lugn, lagom rolig och hela konceptet är mysigt.

Silhouettes of Disgust | Album | Crust/hardcore/black metal | 8 av 10

Roliga trummor. Bra känsla. Mycket mörker. Tyska Downfall of Gaia växlar sömlöst mellan energiskt driv och återhållsamt vaggande. Mycket lyckat. Mycket bra. Lyssna om du gillar nattsvart crust med fina inslag av black metal.

Jag är trött. Men jag bara måste skriva några rader om Lamb of God på Annexet igår. Det känns som att min hårdrockarsjäl lider annars. Dessutom skulle den här konserten egentligen ha upplevts för tre år sedan, så därför måste jag ju skriva om den.

Ja, tre år. Men det kom en pandemi emellan, konserten flyttades, Power Trip-sångaren Riley Gale omkom tragiskt, och en massa annat inträffade, som gjorde att den istället fick upplevas nu. Till slut.

Och det var en fantastiskt konsert. Att Randy Blythe fyller 52 år (faktiskt på dagen, både den engelska och svenska födelsedagssången från publiken till sångaren satt fint) känns inte realistiskt. Han rör sig som en skejtande tonåring. Studsar, hoppar, vrålar. Han leder en ångvält till spelning som låter grymt bra, innehåller sanslöst mycket driv, och som är explosionsartat energiförlösande. 

Det slår mig också vilket extremt band Lamb of God faktiskt är, nu när jag ser dem live. Det är inte lätt att spela den här typen av musik. Framförallt inte lätt att göra det så att det ser lätt ut. Jag imponerades också av Art Cruz och över hur trummorna lät så högt, högt, högt så att dom slog, slog, slog mig i bröstet gång på gång. Både Mark Morton och Willie Adler visade sanslös teknik, skicklighet och kraft när de vräkte ur sig riff, efter riff, efter riff, efter riff. Det ena mer bedövande bra än det andra.

Visst, jag kände inte igen alla låtarna (är inget superfan på det sättet) men det behövde jag nog inte heller. Jag fick spendera runt 80 minuter med några fullblodsproffs som spelade skjortan av allt och alla, som spelade så att trumhinnor runt om hela södra Stockholm garanterat gick i pension, och som spelade med en sådan intensitet, glöd och energi att den kommer att driva mig fram igenom de närmsta veckorna på ren glädje, oavsett vad som inträffar längst vägen. 

Mitt betyg? En absolut glasklar 8/10.

Bäst: Det går inte att slå avslutande Redneck. Det är omöjligt. 

Sämst: Min rygg och mina ben efter efter 4 timmar på fötterna.

Fråga: Är Kreator överskattade?

Var du där? Vad tyckte du?

Sumerlands var nästan överallt på årsbästa-listorna för 2022. Och då menar jag överallt. Mer eller mindre varenda metal-skribent hade något att säga om Philadelphias stolthet, som spelar sylvass 80-tals “hard rock” och heavy metal. Och nu har jag till sist något att säga om dem också. Så nu kör vi.

Dreamkiller är skivan som snurrat varmt på Spotify de senaste veckorna. För den är ganska beroendeframkallande. Det här oerhört skickligt genomfört. Vi snackar inte sword-metal här, utan snarare kliniskt ren heavy metal, där särskilt Brendan Radigan lyser med sin alldeles förträffliga sång, och producenten och gitarristen Arthur Rizk briljerar med produktionen. 

Det låter ljuvligt. Rent. Skarpt. Tydligen har Rizk haft både en och två händer inblandade i flera av flera band som lyckats väl det senaste årtiondena inom just heavy metal, vilket märks väl på den här skivan. Han verkar veta exakt vad som behövs.

Bäst är förstås Dreamkiller-spåret. Det är nog en av de bästa heavy metal-låtarna jag har hört på månader. Det där introt. De där pumpade, drivande trummorna och det där magiska riffet som bara köttar på i bakgrunden. Sen kommer sången “Ever The Victor / Collecting The Spoil / Ever The Blood / Pours Into The Soil ”. Uppenbara, självklara rysningar. 

Videon är väldigt charmig också, med det där filtret. Och de där solbrillorna.

Sen dryper skivan över av flera andra fantastiska låtar också. “Twilight Points the Way”, “Edge of a Knife” och “Force of a Storm”, samt avslutande “Death to Mercy” är alla absolut klockrena heavy metal-stänkare som det inte går att sitta still till. 

Om du har minsta lilla intresse av renodlad, välproducerad och klinisk heavy metal utan onödigt tjafs, som dessutom förvaltar sitt historiska arv med respekt, utan att låta lastgammalt, då är Sumerlands och Dreamkiller-skivan absolut något du ska lyssna på.

Jag hoppas innerligen att retrovågen som sveper över metallandskapet just nu aldrig stannar upp och rullar tillbaka. Den är fantastisk.

Länk till Dreamkiller-plattan på Spotify

Nej, jag såg inte Top Gun: Maverick på bio, som jag hade hoppats på att göra. Och nej, jag såg den inte med hörlurar så jag kunde mosa på saftigt, rejält, dundrande ljud. Och nej, jag kunde inte ha hög volym överhuvudtaget eftersom dottern sussade i rummet intill.

Och ja. Det påverkade såklart min upplevelse av den här filmen som ju är som gjord för att upplevas med dunder och brak, helst på bio, eller åtminstone med ljud som skrämmer iväg grannar från alla våningar.

Men så blev det alltså inte för mig. Men nu har jag sett den åtminstone. Och det var en bra film. Är en bra film. Jag gillade verkligen hur enkel den var. Straight to the point. Den spenderade sin tid på rätt saker, skrev mig inte på näsan, och dök inte ner i utdragna, onödiga konflikter eller motiv. Relationen mellan Maverick och Rooster (sonen till Goose) var bra, precis som den mellan Maverick och Penny.

Flygscenerna var makalösa. Över förväntan. Och hela idén med uppdraget som verkade så besinningslöst omöjligt, presenterades på ett stabilt, stadigt och spännande sätt. Jag fick TV-spelsvibbar.

Var det något jag inte gillade då? Nej, inte egentligen. Men nog är Top Gun: Maverick allt lite överhypad. Det går inte att komma ifrån. Som bioupplevelse hade det säkert varit något annat för mig. Det är jag övertygad om. Men att det här skulle vara en 8:a av 10 (IMD8), eller som Gamereactors filmrecensent menade, en nästan perfekt film (9/10) håller jag inte med om. Det är snickeli-snick-snack i min bok. Osanning. Nästan struntprat. 

Men en stabil film. En bra film. Som med all säkerhet är något som skall upplevas på bio, och inte på TV, hemma, med en sovande tvååring i rummet bredvid.

Mitt betyg? En stadig 7:a av 10.

Paul Thomas Anderson är en husgud. Eller, han var en husgud. Magnolia och There Will Be Blood står sig högt upp på min gilla-lista. Men med Licorice Pizza var han inte särskilt överväldigande, utan ganska slätstruken.

Jag var egentligen inte förvånad. Själva premissen, och det lilla jag hade läst om filmen, vittnade om en mycket enkelt berättad kärlekshistoria mellan Alana och Gary, som trots en åldersskillnad finner varandra (inledningsvis som vänner) i San Fernando Valley i början 1970-talet. 

Tillsammans startar de företag, brottas med svartsjuka och ränner runt i ett USA som osar sommarnatt och ungdomsäventyr. Och den biten lyckas filmen med. Jag sögs in till varm asfalt, magar fyllda med fjärilar och den där medryckande känslan av att nätterna aldrig tar slut, som ju var och är standard i livet som tonåring. I början var filmen dessutom rolig.

Vad den däremot inte lyckas med är att hålla intresset intakt. För även om filmen berättar en enkel historia, så blir det lite tröttsamt att hänga med bland nystartade företag, scener som inte bär någon egentlig mening, och mellan varven så känns kärleken mellan Gary och Alana ganska tafatt. Och jag köpte aldrig att Gary skulle vara så ung. Inte för en sekund. 

Nej, jag hade väntat mig mer av den här filmen. Även om scenen där Bradley Cooper försöker skrämma skiten ur en uppstudsig Gary (för övrigt spelad av Philip Seymour Hoffmans son Cooper Hoffman) var mycket underhållande.

Mitt betyg? En svag 6:a av 10. 

Har du sett den? Vad tyckte du? Och vilken är din favoritfilm av Paul Thomas Anderson?