På bion alltså. Det ska alla biobesökare göra. De senaste dagarna har Zara Larsson korta, korta, korta klipp om att man visst ska få prata på bio skurit som en helveteseld genom löpsedlarna. Självklart måste jag, som filmälskare, skriva om det här.

För det finns ingenting rätt med vad Zara Larsson babblar om. I min värld är det dessutom ett ganska obehagligt tecken på hur “jag-jag-jag-jag” den här världen faktiskt är på väg att bli. “Jag gillar att prata på bio, alltså ska jag få göra det”. 

Nej, det ska du inte. Nej, du har inte den rätten. Du ska sitta ner, titta på filmen, och hålla din käft. Vi snackar om mellan två och tre timmar av tystnad. Om du inte klarar det, så har du alldeles för stora problem med att prata.

Till dig som pratar på bio: massvis med andra människor har betalat pengar för att få sitta i lugn och ro och njuta av en filmupplevelse utan att behöva lyssna på dina innehållslösa tramsanalyser, ditt kväkiga tröttsamma skratt och ditt migränframkallande idiotjtatter med dina polare. 

Absolut ingen i hela världen vill lyssna på dig när de kollar på film. De vill inte höra på dig. De vill inte se dig. De vill inte ens veta att du är där. De vill se på film. Ifred.

Det här med att bio är en social upplevelse är sant. Men vem har bestämt att en social upplevelse ska präglas av interaktion? En social upplevelse kan delas och njutas på ett fantastiskt sätt, utan prat eller skratt, genom att man tillsammans delar något magiskt. Och det är vad film på bio handlar om. 

Hårdrocken har hjälpt mig många gånger. Många, många, många gånger i livet när jag har varit på en väldig dålig plats mentalt, fysiskt eller på andra sätt bara kämpat med tillvaron, så har hårdrocken funnits där att stötta sig mot. Och hardcore mer än någon annan subgenre.

Därför är det nog med gråten i halsen som jag vevar igång Raised Fists absolut fenomenala singel Venomous från Anthems (2019). Gunget, energin och den där refrängen. Jisses, att lyssna på den här låten är att som att spänna sig fast på en raket och låta sig slungas iväg till rymden på millisekunder. Absolut magiskt.

Jag lyssnade särskilt mycket på den just när jag inte mådde jättebra, och allting runt om mig kändes utmanade, rörigt och ganska mörkt. När jag hörde den här låten för första gången tänkte jag att "okej, men jag har ju faktiskt allt det här, jag fixar det här".

Just då passar ju hårdrock sådär fantastiskt bra för mig. Det får mig att känna gemenskap, glädje, energi, styrka och … hopp. Just hardcore är en perfekt genre för det. Perfekt. Hela dess existens bygger ju på just det, att genom stenhård musik skapa positiva vibes. Hopp. Känslan av att “fuck it, det här klarar jag”. 

Videon till Venomous är också alldeles strålande på det. Jag menar, kolla på den. Hur kan man inte bli orimligt taggad, glad och peppad av den här vackra brutaliteten?

En film jag ofta återvänder till är Cameron Crowes välspelade, inlevelserika och underhållande Almost Famous. Häromkvällen var det dags igen. Dags igen att dyka ner i 1970-talet tillsammans med Stillwater och William Miller i deras resa genom ett USA i efterdyningarna av rockens framfart.

Allting fungerar i den här filmen. Och det är ingen lätt sak, givet att musik, band, turnéer som gestaltas på film brukar vara något av en hit or miss. Oftast miss, om jag känner efter.

Det ligger något varsamt över hur Cameron Crowe tar sig an hela grejen med ett växande band, ungdomens kärlek till musik, problematiken kring sökande unga hjärtan som krossas fullständigt av egocentriska bandmedlemmar, och allt annat som hör revolten, kulturen och rocken till.

Bäst är (som oftast) Philip Seymor Hoffman som den rutinerade rockjournalisten Lester Bangs (“I’m always home, I’m uncool"), Jason Lee som Stillwater-sångaren (vars ego får sig en och annan törn när bandets gitarrist bevisligen är större än både sångaren och bandet), och Frances McDormand som William Millers mamma. 

Även Kate Hudson är lysande som den vilsna, unga “bandaid”-ledaren Penny Lane, och Billy Crudup är grym som Russel Hammond.

Livescenerna är välgjorda, och filmen fångar det inledande 1970-talet på ett stilsäkert sätt, med ömsint blick för autenticitet. 

Och det är väl alltid det jag imponeras mest av med den här filmen, att den lyckas så väl med att fånga en resa i ett dåtida USA som känns äkta, samtidigt som den berättar flera historier samtidigt, utan att tappa varje sig fokus eller driv.

Gillar du Almost Famous? Och vilken är din favoritfilm som handlar om band och musiker?

Att ställa stora verk mot varandra är roligt. Det är roligt att skriva, roligt att läsa. Så därför tänkte jag börja med en bloggserie (så länge intresset och tiden finns) som handlar om just det. Och först ut är två episka, historiska filmer. Gladiator mot Braveheart.

Det skiljer bara fem år mellan de här två storfilmerna, vilket förvånar åtminstone mig, men å andra sidan så är 5 år en livstid när man som jag var 10 år gammal jämfört med 15 år när Braveheart respektive Gladiator hade premiär. 

För mig personligen är de här två filmerna de som jag ständigt återbesöker och håller högst bland historiska, episka mastodontfilmer.

Jag tänkte ställa de mot varandra i flera kategorier, där endast en film kan vinna. Det får alltså inte bli oavgjort.

Bästa hjälten

I den ena ringhörnan står Mel Gibsons karismatiske, latintalande höglänning i form av William Wallace, i den andra Russel Crowes stoiske, rättrådige och hämndsökande general Maximus Decimus Meridius. Wallace slåss för frihet, Maximus för hämnd. 

De två karaktärerna har många likheter, framförallt är båda deras stora kärlekar slaktas vind för våg av den grymma överheten, och de är båda förtjusta i att svinga alla möjliga metallredskap för gjuta varmt, forsande blod. Så vem är vinnaren här? 

Det blir förstås svinjämnt. Lika enkelt som det är att förföras av Maximus återhållsamma ridderlighet, lika enkelt är det att tjusas till sjunde himlen av Wallace’s karisma, humor och brutalitet. 

Men när slaget är över, står endast en kvar, vilket i det här fallet bara måste bli William Wallace. Även om Crowe’s Maximus är en strålande, behärskad och tapper hjälte, så räcker det inte för att slå den förkrossande charm och karisma som Mel Gibson ger William Wallace.

Vinnare: Braveheart

Bästa sidokaraktärer

Vid sin sida i striden för land och rike, och för hämnd och för Rom, så har Wallace och Maximus ett gäng sidekicks, såklart. Om vi börjar i romarriket sitter Maximus inne med krigiske Juba, pålitlige Cicero, erfarne Proximo och klipska Lucille. 

Samtidigt fajtas ett superbt gäng med stenhårda djävlar vid Wallace’s sida, eller vad sägs om den explosiva Hamish, hans benhårda farsa Campbell eller den galna irländaren Stephen? 

Den är ronden är nästan över på knockout. Vi snackar sekunder i oktagonen innan Braveheart kammar hem den här. Wallace’s sidekicks har mer personlighet, är roligare att följa, och fajtas också bra mycket mer brutalt (vilket såklart alltid är kul!) än deras motståndare i Gladiator.

Vinnare: Braveheart

Bästa skurk

Tydligen var Joaquin Phoenix nästan löjligt nervös vid inspelningen av Gladiator, så pass att både Ridley Scott och Russel Crowe fick ta honom åt sidan och göra sitt bästa för att hjälpa honom. Inte så konstigt kanske, Gladiator var hans första storfilm. Nåväl, hans sluga, avundsjuka, ormliknande “kejsare” Commodus ställs här mot den absolut förfärlige kung Edward Longhanks (Patrick McGoohan) i en strid om bästa skurk. 

Självklart jämnt här också. Båda kör med fulspel, båda är skräckinjagande och båda sitter på alldeles för mycket makt för sitt eget bästa. Jag har alltid varit sanslöst förtjust i Edward Longshanks som skurk. Han är sådär läskigt kall, överdrivet hemsk och görs bara så fantastiskt bra  av McGoohan. Scenen där han kastar ut sin sons loverboy-rådgivare är bara för bra. Hemsk som den är så sätter jag skrattet i halsen varje gång.

Men mot en storspelade Phoenix blir det svårt. Commodus är teatralisk, och så fylld av beckmörk avundsjuka, och förlamande mindervärdeskomplex, att vi som tittare nästan får någon märklig sympati för honom, trots hans illvilja. När han sakta förklarar för Lucius och Lucille vad som händer med förrädare, stannar klockorna.

Vinnare: Gladiator

Bästa stridsscener

Braveheart håller än. Filmen mår faktiskt bra av att inte innehålla särskilt mycket CGI, och varje gång som Wallace dänger brittskalle, görs det med fokus på smärta, bland gråa ängar, med träsköldar och snabba klipp på inslagna huvuden. 

Gladiators stridsscener är lättare att komma ihåg. De är tydligen mer särpräglade från varandra, och det är svårt att välja en favorit mellan Maximus andra Gladiator-fajt, bataljen mot hästvagnarna eller 1 on 1-kamperna mot Tigris och Commodus.

Trots att Braveheart briljerar med brutalitet, och välgjorda stora stridsscener, så kammar Gladiator hem det här. Det finns fler guldkorn här (“The frost, sometimes it makes the blade stick”), och varje gång Maximus slaktar sig igenom sin motståndare njuter jag i soffan. 

Vinnare: Gladiator

Bästa kostym

I nästa rond ställer vi trashankarna i William Wallace’s death crew mot förtjusande vackra rustningar och ornament hemmahörande i Rom. Vilket egentligen gör den här ronden ganska enkel för Gladiator. 

Allt från Maximus fantastiska rustning i första striden mot germanerna, till Commodus vita rustning i slutstriden, är dränkt i omtanke, makalös design och utstuderad eftertanke. Sedan hjälper det inte Braveheart att jag är desto mer förtjust i Romarriket än det grådassiga Storbritannien, eller att Gladiator hade runt 30 miljoner dollar mer i budget. 

Vinnare: Gladiator

Bästa foto

Bakom de vackra scenerna över det skotska höglandet, står John Toll (The Last Samurai, Thin Red Line, Iron Man, Gone Baby Gone och många fler) medan vi bland de sandiga arenorna i forntida Rom får ta del av John Mathieson’s (Hannibal, King Arthur) filmfoto. 

Jag gillar att Braveheart är skitig. Det är väl egentligen den enda anledningen till att den kammar hem det här. Och sen här väl CGI inte direkt till filmfoto, men Gladiators porträttering av framförallt Colosseum har inte åldrats särskilt väl. 

Vinnare: Braveheart

Bäst på box office

När den skotska frihetskampen dundrade ut på biograferna 1995, var det starten på en box office succé som kom att generera 213 miljoner dollar, med sin budget på 72 miljoner dollar. 

Ridley Scotts gladiatorkamp har håvat in strax över 503 miljoner dollar, med en budget på 103 miljoner dollar.

Så, Gladiator drog in runt 4,8 gånger sin egen budget medan Braveheart drog in 2,9 gånger sin egen budget. Oavsett om vi väljer att mäta total boxoffice succé, eller i förhållande till sin budget, står Gladiator som tydlig vinnare här.

Vinnare: Gladiator

Så, till sist ligger våra båda fajters ned i den sandiga arenan, efter att slagits blodiga mot varandra i kategori efter kategori. Eller, vänta. Ligger båda verkligen ner? Njae, inte riktigt va? Det verkar som att Gladiator står på åtminstone ett ben medan Braveheart ligger slagen ner och blickar upp mot sin yngre motståndare. 

Gratulerar, Gladiator!

Sen ska det skrivas att Braveheart alltid har en alldeles egen plats i mitt hjärta. Även om båda filmerna är alldeles fantastiska, håller jag den alltid högst. Freedoooooooom!

Vilken gillar du mest och varför?

Jag lyssnar ganska sällan på rock. Du vet den där dunderbreda musikstilen som innefattar otaliga band, otaliga sångare och otaliga antal sånger. Den där genren som, när den görs rätt, är bättre än precis allting. Och ett band gör det bättre än alla andra.

Det är inte The Hellacopters, Led Zeppelin, Kent, Rolling Stones, The Strokes, The Hives, Pink Floyd, Queens of the Stone Age  eller något annat av de tusen rockband som finns eller har funnits, som är bäst.

Nej. Det bästa rockbandet enligt undertecknad är, utan tvekan, The Gaslight Anthem.

När vi snackar rock, alltså vanlig jävla rock, som får en att känna så jävla mycket, som får själen att slita sig loss från ryggraden, som får hela insidan av kroppen att gråta, skratta och dansa runt bland alla de där miljarderna känslorna som musik faktiskt kan få en att känna, då är det ingen som rår på The Gaslight Anthem. 

Brian Fallons magiska stämma. De där låtarna fyllda med minnen och mänsklighet. Den där ljuvliga mixen av energi, sorg, glädje, värme, kyla och pulshöjande refränger som sliter tag i en och kastar en tillbaka till ungdomskärlek, nostalgi, tankar på allt som hänt, som ska hända, gammal kärlek, ny kärlek, tårfyllda farväl och sprudlande återseenden. 

I The Gaslight Anthems värld stundar alla de är förtvivlat vackra ögonblicken precis överallt. Med New Jersey-gängets kompromisslösa, enkla, svåra, kraftigt hänryckande låtar så bevisar de gång på gång att de kan det här bättre än alla andra. 

Jag har nog lyssnat på Handwritten (2012) och Get Hurt (2014) mer gånger än jag kan räkna till. Och jag blir lika tagen varje gång. Varje gång. Låtar som Handwritten, Mae, Selected Poems, Dark Places och Break Your Heart får hela kroppen att skaka.

Fulländad rockmusik. Av världens bästa rockband.