Filmvärldens skurkar är alltid roligare än dess hjältar. En bra skurk kan lyfta en dålig film, precis som en dålig skurk kan sänka en bra film. Och det kryllar av dåliga skurkar. Här är min lista på creme de la creme av dåliga skurkar. Gräddhyllan inuti soptunnan så att säga. Slemkanten runt den gamla mjölken. 

1. Azog (Hobbit-filmerna)

De tre Hobbit-filmerna som Peter Jackson klämde ur sig likt ett toabesök efter Roskildefestivalen, går verkligen i rakt nedstigande led. Den första var väl okej, den andra sög, och den tredje var ingenting annat ett gigantiskt, stinkande skämt. Och genom uselheten hade vi Azog. En skurk som saknade karaktär, karisma och all form av intensitet. Han var tydligen fruktansvärt sur för att han hade blivit av med en arm? Han var också värdelöst animerad, hade inget djup, och jag somnade varje gång han var i bild. 

2. Kruger (Elysium)

Neill Blomkamps sci-fi rökare Elysium (2013) är bra. Den är snygg, och Blomkamps lek med TV-spels estetik- och feeling fungerar. Dessutom är Matt Damon är chefig, och hela filmen berättas i ett bra tempo med några rejält häftiga sekvenser. Och sen har vi Kruger. Förutom att Sharlto Copley inte är en bra skådespelare, så är Kruger som karaktär också papperstunn. Det är ingen bra mix. Kruger skriker hela tiden och Copley spelar över i absolut varenda scen. Den där scenen när han står och grillar, börjar svära och pekar finger upp mot himlen är så väldigt, väldigt bedrövlig. Åh, den här filmen förtjänar så mycket mer. 

3. Hendricks (Mission Impossible: Ghost Protocol)

Nu var det fantastiskt roligt att vi fick en svensk, duktig  skådespelare i en dunderproduktion som Mission Impossible. Men även om Michael Nyqvist gjorde ett bra jobb med att spela honom, så var han väldigt tråkig. Sen kom han efter treans überobehaglige Owen Davian (som skåpar ut alla bovar i hela filmserien) vilket inte kan ha varit alltför lätt. Och vad var det med det där hoppet i slutet? Va?

4. Sauron (Lord of the rings-filmerna)

Nu tycker jag (och här är jag i mikroskopisk minoritet) att Rings of Power-Sauron är sex miljarder gånger roligare än i filmversionen. För att vara en av populärkulturens absolut största skurkar, är Sauron direkt makalöst intetsägande. Hela idén med att han saknar kropp har såklart sina logiska anledningar, men det fungerar inte. Ska jag bli rädd för en brinnande frisbee i ett torn, som kikar hit, kikar dit och som … kikar lite mer? Sen är Lord of the Rings en saga om gott versus ont, och det behöver inte finnas gråskalor, men trots det är frisbee-Sauron absolut bedrövligt ensidig. 

5. Ra's al Ghul (Batman Begins)

Måhända att Ra’s al Ghul fungerar i serieform, och visst, Liam Neeson är bra. Men alla gånger jag har sett Batman Begins, har han känts som ett tråkigt val. Jag menar, Batman-universumet har en uppsjö av spännande skurkar att plocka ifrån, varför välja den här tråkmånsen? Eftersom jag är icke-initierad i Batmans serietidningsvärld (där han säkert presenteras, manifesteras och motiveras på ett bättre sätt), så blir tyvärr Ra’s al Ghul en ganska kass skurk.

Vilka tycker du är filmvärldens sämsta skurkar?

Så var det dags för den sista delen i min årsbästalista. Efter att ha presenterat topp 3 för album, konserter och TV-serier, är det dags för filmer. Och här är det om möjligt ännu skralare i urvalet, eftersom jag har tittat på skrämmande få filmer som faktiskt hade premiär under förra året. Men inte tänker jag sitta här och skämmas för det (jo, lite), istället tänker jag presentera vad jag anser vara förra årets bästa filmer.

Det blir alltid lite knepigt att sätta ihop en sådan här lista, när man inte har tittat särskilt många filmer. Desto besvärligare blir det med åren, eftersom även om mitt filmintresse håller sig intakt, så ser jag hellre om gamla älsklingar än tittar på något nytt. Vilket såklart är bedrövligt ur ett årsbärsta-perspektiv. Om jag skulle skriva en lista över 2022-filmer som jag inte har sett, så skulle den bli låååååååång. Därför ska nog den här listan tas med nypa salt, men ändock är det en lista över det bästa från 2022 som jag har sett. 

1. Avatar - The Way of Water

Den här filmen har solklara brister. Det har den. Den är (som alla storfilmer nuförtiden) för lång, den tappar tempo i mitten, skurken är kass, och hela upplägget med en mindre omfattning kan kännas lite märkligt.

Samtidigt är den ett visuellt mästerverk. För här spelar effekterna, och världen, huvudrollerna. Det går inte att poängtera tillräckligt många gånger hur viktig den här filmen, och dess föregångare, är och var för film som medium. 

Film är, hur du än försöker vinkla det, ett visuellt medium. Det är inte bara det, men det är ett visuellt medium. Och James Cameron har flyttat hela den visuella filmupplevelsen några rejäla steg framåt med Avatar - The Way of Water. 

Barnens fajt med att passa in, och anpassa sig till en ny förtrollande värld, fungerar för det mesta också väldigt bra. Precis som några rejält fläskiga actionscener, och den alltid lika grymma Zoe Saldana som Neytiri. 

Det var länge sedan jag blev så förtrollad av en filmvärld, så därför hamnar Avatar The Way of Water etta på min lista.

2. The Batman

Jag hade höga förhoppningar på Matt Reeves Batman-satsning med snyggskallen Robert Pattinson som den maskerade hämnaren. Precis som med Avatar TWOW såg jag filmen på bio, och var för det mesta väldigt nöjd. Pattinson är stadig som Batman, och hamnar i toppen med mina favoriter som hjälten (tillsammans med Michael Keaton och Ben Affleck), Paul Dano är (trots tydliga Heath Ledger-kopieringar) också bra. 

Filmen är djuriskt snygg, och jag älskade upplägget med att låta Batman vara detektiv och inte bara röja. Tyvärr var John Turturro svag som skurk, och filmen var, guess what, för lång. Det sprangs runt på den där nattklubben alldeles för ofta också. Men all in all var The Batman en resolut upplevelse, som kammar hem andraplatsen. 

3. Thirteen Lives

Sagan om de thailändska pojkarna som blev fast inuti en grotta som sakta fylldes med vatten bad ju verkligen om att få bli film. Och även om Ron Howard gör en bra jobb med regin, så är historien ju det uppenbart fantastiska här. Det här hände ju faktiskt. Något man får påminna sig om flera gånger när Viggo Mortensen och Colin Farrell (båda riktigt bra) räddar liv efter liv som de brittiska dykarna. 

Jag gillade det rappa tempot, uppskattade de snortajta (och obehagliga) undervattensscenerna och tyckte Joel Edgerton var grym i rollen som läkardykaren som, och häng med nu, sövde varenda fotbollsgrabb med ketamin innan de maskerades och slussades ut genom en vattenfylld grav med centimeter till godo. 

Svettigt, spännande och välgjort. Detta trots att jag, som alla andra, visste precis hur hela historien skulle sluta. Saftigt gjort av alla inblandade, såklart.

Det får avsluta min bloggserie om förra årets bästa (länkar till resten finns nedanför). Nu blickar vi framåt mot det här året.

Förra årets 3 bästa konserter

Förra årets 3 bästa TV-serier

Förra årets 3 bästa album

Likt min konsumtion av musik, led även serieåret 2022 av tidsbrist och orkeslöshet, varpå jag missat många av bombastiska serier som året bjöd på. Men, icke desto mindre, skall såklart en årsbästa-lista göras. Och här kommer min lista på förra årets 3 bästa TV-serier.

1. Andor

Jag hade nog nästan gett upp hoppet om Star Wars som koncept, om jag ska vara ärlig. De senaste filmerna har inte imponerat, och inte filmerna innan dem heller. Därför fungerade den täta, snygga, motivationsdrivna och dunderspännande Andor som ett ljus i hoppet. För det här är nog, enligt mig, det bästa som kommit ur Star Wars-universumet på väldigt, väldigt länge. Att få följa Cassian Andors väg till rebellerna har varit höstens stora nöje. Ursnygg design, stark motivation och stundtals svettig spänning har sipprat igenom varje avsnitt, och imperiet har aldrig varit otäckare. Förra årets bästa serie för min del.

2. House of the dragon

Jag är ett stort Game of Thrones-fan. Har sugit i mig fyra böcker, dreglat över massvis med lore-videor och sett originalserien två gånger, som trots sin brutalt svaga avslutning (och stundtals hattiga manus överlag) står sig som bland det största jag tagit del av i popkulturväg. Därför var jag inledningsvis livrädd för att se House of the dragon. Men farhågorna dog efter de inledande avsnitten. HoTD tar sin tid, det är mycket som ska berättas, och striderna lyser med sin frånvaro. Istället bjuds vi på en snygg, dialogtung, massiv serie som växer fram likt ett gigantisk träd, med sina många karaktärer och historier. När de sista avsnitten sedan vankas, står det klart att det här är (precis om GoT) fullkomligt magiskt. 

3. The Bear

Hypen var total. Enorm. De höga betygen stod som spön i backen när The Bear rullade ut på Disney Plus, och jag blev intensivt taggad på att följa Jeremy Allen White som toppkocken Carmen “Carmy” Berzatto, när han tar över sin avlidne brors restaurang i Chicago. Och nog levde The Bear upp till hypen med sitt onådiga tempo, framträdande personporträtt och levande skildring av restauranglivet med alla dess påfrestningar. 

Första året utan en världsomfattande pandemi bjöd förstås på live-upplevelser. Ur en korg av death- och black metal i Stockholm, ett festivalbesök i Gävle och flera andra uppfriskande konserter har jag valt ut mina 3 absoluta favoriter. 

1. Mastodon på Kulturbolaget i Malmö

Att favoritbandet Mastodon skulle hamna som etta är väl föga förvånande. Att jag däremot fick resa hela vägen till Malmö för att se dem, är desto mer förvånande. Men så blir det när jänkarna skiter fullständigt i Stockholm, och Göteborg bokar fullt snabbare än en avlöning drar från kontot. Spelningen på KB var ytterligare en i raden av uppvisningar i närvaro, ljud och spelskicklighet. Än mer fantastiskt var det att få njuta av nya låtar, där Pushing the Tides och Gobblers of Dregs hängde sig kvar i minnet. Jag har, stolt nog, nästan tappat räkningen över de gånger jag sett världens bästa metalband spela live, men nog hamnar den här svettigt bastanta uppvisningen i toppen. Briljant, som alltid.

2. Viagra Boys på Fållan i Stockholm

Nog är det roligt att följa svenska Viagra Boys framfart. På några år har bandet vuxit sig från källarlokaler i Stockholmsområdet, till att spela hos Jimmy Kimmel och nästan sälja slut Annexet. För egen del var det första gången jag upplevde Sebastian Murphy och Viagra Boys dansanta punkrock live, och jag blev inte besviken. Dessutom var Fållan en sommardag näst intill perfekt inramning. Energiskt, rytmiskt och många gånger explosivt bra med en ypperligt närvarande publik. Nu laddar vi inför Annexet i januari!

3. Tool på Avicii Arena i Stockholm

Jag var läskigt förväntansfull. Äntligen skulle jag få uppleva, vad jag anser vara ett av tidernas främsta band, live. På Globen dessutom. Och nog var det strålande. Skickligt och sylvasst spelat, med snygga effekter och starka låtval. Upplevelsen drogs dock ner av att jag närvarande med eftergifterna av en tråkig sjukdom, något som på alla sätt och vis påverkade mina intryck. Men trots det var jag nöjd. Mäktigt, stundtals hypnotiserande, och laddat. Och nu kan jag checka av en av mina “måsten”. Tack, Tool.

Foto på Mastodon: Grant M Purdy | @grantmurdochphoto

Så var 13 års väntan över, och frågan hägrade likt en hängande måne vid horisonten: hur bra är James Cameron andra del i eposet om Pandora? Här finns små spoilers för dig som inte har sett filmen. Så, tread lightly. 

Det räcker med några sekunder i Pandoras värld (på Imax i 3D) för att slå fast att det här något banbrytande. Igen. Rent visuellt är Avatar: The Way of Water fullkomligt sanslös. Världen är vacker, närvarande och andas likt ett magiskt väsen i takt med att bildrutorna flyter förbi. Det råder noll tvekan om att Cameron & Co har flyttat den visuella filmkonsten framåt igen.

Det går snabbt i början. Via ett kvickt montage får vi se hur vår hjälte Jake Sully bildat familj, och hur den grisaktiga människan än gång besöker Pandora. Kvickt som skabb får vi också se hur förra filmens stenhårda överste Miles Quaritch “lever vidare” i en Na'vi-kropp, och får i uppdrag att söka upp och omintetgöra na'vis ledare Jake Sully.

Efter några sammandrabbningar mellan den nya Miles Quaritch och Sully-familjen, bestämmer sig Jake för att ta med sig hela familjen söka skydd hos den havsboende Metkayina-stammen.

Här lyckas Cameron, till en början, inte riktigt hålla intresset vid liv. Jag förstår hans idé (att låta familjens upplevelser sakta sjunka in), men partiet blir lite väl utdraget och när den yngste Sully-sonen blir kompis med en val, blir upplevelsen ännu lite segare. 

Den sista tredjedelen är det mera tryck i, och flera briljanta actionscener till havs gör att jag sätter andan i halsen. Några särskilt minnesvärda scener innefattar en vansinnig Neytiri som går lös med all sin kraft, och en val som tröttnat på människornas vidriga jakt.

De bärande karaktärerna fungerar bra. Bäst är såklart Zoe Saldana som Neytiri, med stor bredd och närvaro i både energiska såväl som återhållsamma scener. Även Sully-sönerna, Jamie Flatters och Britain Dalton, gör bra ifrån sig, precis som Sigourney Weaver som den unga Kiri. Jag uppskattade också den stoiske Tonowari (Cliff Curtis).

Det som fungerar mindre bra är tempot, som svajar mellan varven, och det märkliga fokuset att göra slutstriden mindre än i ettan. Visst, Avatar 2 “ska bygga upp för nästa film”, men under vissa stunder känns hotet från människan mindre, till filmens nackdel.

Jag har också rejäla förbehåll att återanvända Miles som skurken, och hade hellre sett en helt ny bov, med annan backstory och annorlunda motiv. När några av Recombinant-soldaterna (avatarer med mänskliga minnen) kutar runt i skogen med bandanas och solbrillor, satte jag skrattet i halsen.

Så vad blir betyget? Ganska högt, vill jag påstå. Trots sina brister är Avatar höjden av visuell filmkonst, och samtidigt en bra berättad historia om utanförskap, ungdomlig vånda och familjens helande kraft. Allting presenterat i en magiskt underbar värld.

7/10