2022 var mitt andra år som pappa, och mitt andra med en släpande sjukdom som inte ville släppa greppet, så jag lyssnade inte riktigt på allt jag hade önskat. Men en del hann jag med, och presenterar därför årets 3 bästa plattor, enligt undertecknad.

Av allt att döma var 2022 ett fantastiskt år för oss som gillar mer eller mindre extrem musik. Årsbästalistorna svämmar över av skivor, som jag då tyvärr inte har lyssnat på. Faktum är att jag nog aldrig känt mig såhär utanför hela loppen av nya, grymma släpp. Eller ja, det är väl inte helt sant, jag har läst om förskräckligt mycket musik, men lyssnat på desto mindre. Men en årsbästalista ska såklart skrivas ändå, även om urvalet är skralt. Så, här kommer den.

1. Immolation - Acts of God

New York-veteranerna i Immolation har kört sin grej nu i 30 år. Tre decennier. Under den tiden har de inte repeterat sig själva särskilt många gånger, och det inom den nästan olidligt tajta genre som death metal faktiskt är. Och årets leverans, Acts of God, är ingen skillnad. Det är en uppvisning i rutin, erfarenhet och skicklighet. Immolation vet vad som ska finnas med, vad som ska lämnas utanför. De vet exakt vad de ska göra, när de ska göra det och hur de ska göra det. Deras musik är nästan obehagligt förtryckande, men aldrig någonsin irriterande eller krävande. Alltid spännande, aldrig tröttsam. New York-kvartettens dova muller är beroendeframkallande. Och som pricket över i:et hägrar den monumentale Ross Dolan, vars överväldigande growl ödelägger allt motstånd. Som en recensent en gång skrev, “Immolation is truly oppressive metal”.

Lyssna på Immolation här

2. Ripped to Shreds - Jubian

Jag skrev nyligen om Andrew Lee och hans hyllade dödsgäng Ripped to Shreds, och var själv sen på pucken på den här godbiten. Jubian är ett monster. En handgranat. En obeveklig symbios av fart, mos, tyngd, kött, slams och riff, riff, riff. Välbalanserad, välstrukturerad och välkomponerad. Ljudbilden är tät, tajt och mixar lastgammalt arvegods med en energisk nutida approach. Och mitt i allt det här ryms låtar av ständigt varierande slag som tillsammans bildar en solid, köttig enhet med enda målet att mosa ner dig som lyssnare till en liten våt slemfläck. Just the way I like it.

Lyssna på Ripped to Shreds här

3. Lamb of God - Omens

Randall Blythe är kung. En inspiration. En förebild. Dels tack vare hans fantastiska sång, men även för hans punkigt coola attityd och hans stentuffa live-närvaro. Med Omens känns det som att han och hans Lamb of God är tillbaka, efter två tråkigare släpp. Egentligen intet nytt under solen, Lamb of God låter som låter Lamb of God. Men det svänger så det osar om om Virginia-patrullens nionde skiva, där Willie Adler och Mark Morton turas om att skicka iväg det ena lysande riffet det andra, medan “nytillskottet” Art Cruz bakom trummorna vevar på som satan. Den största kraften i Omens är dock hur streamlinad den känns. Jag upplever det som att bandet har bara valt ut det bästa, och slopat resten. Resultatet blir en platta som är genuint rolig att lyssna på. Nu ser jag fram emot deras Stockholmsbesök i februari.

Lyssna på Lamb of God här

Enmansband är alltid lika imponerade. Att någon totalt briljant musiker sätter sig ner och spelar in rubbet på en skiva. Andrew Lee, hemmahörande i San José, har gjort precis det med sitt gutturala death metal-band Ripped to Shreds. Och det är fantastiskt bra.

Det är inte alltför ofta som asien får ta plats i death metal. Eller, det är det kanske, men jag har knappt stött på det. Och nu menar jag inte asiatiska musiker, utan asiatiska teman och inslag på skivor. Andrew Lee, med sina taiwanesiska rötter, låter asien ta plats på både 埋葬 (2018), Luan (2020) och senaste Jubian (2022).

Och förutom att göra det, har han också, åtminstone med Jubian, levererat en av de roligaste death metal-upplevelserna som jag tagit del av på länge. 

Här ryms det så väldigt mycket. Lee lyckas med konstycket att kombinera svensk, rå sågtands-döds med amerikansk åttiotalsdöds, och resultatet blir en en skiva som låter gammaldags fast på ett tungt, läckert sätt. 

Det kryllar av spännande tempoväxlingar, och melodiösa solon funkar som ett trevligt avbräck mot den annars råa attacken. Här finns superköttigt dundersmatter som bränner hål på trumhinnorna, och stenhårt knytnävspumpande riff som får hela kroppen att skaka. 

Och mellan varven drar Ripped to Shreds ner på tempot och skapar värdefulla syrepauser genom hela plattan.

Än mer, så vet Andrew Lee och hans Ripped to Shreds (som live även består av tre musiker till) att man ska hålla det kort. Jubian klockar in på under 36 minuter. 

Och varför göra mer? Den hämtar ju hem uppdraget med bravur på den tiden.

Mitt enda klagomål är den något begränsade growl/skrik-sången. Här hade det suttit fint med lite mer djup.

Annars är jag störtnöjd med Jubian. Du borde absolut lyssna. Överjävligt bra hårdrock.

Efter att mosat igenom den alldeles förträffliga Andor (kandidat till årets serie, helt klart) så följde jag upp med Rogue One, som jag inte sett på flera år. Och vilken film det är. Star Wars har aldrig varit bättre. Det fick mig att fundera lite - är mörkret den rätta vägen för Star Wars?

Om vi nu ska dra upp knivskarpa linjer här, så har ju ärligt talat Star Wars inte varit bra i filmform särskilt ofta. Originalen lever såklart på charm, och kommer undan med mycket, men även där är ju till exempel Return of the jedi ytterst barnslig mellan varven. 

Och räknar vi in både prequels och de senast utgivna sequels så är det inte många filmer som är bra. Force Awakens fungerade ju (därför att, surprise, den tog noll risker), medan the Last Jedi var ett haveri. Ett magplask. Jag vill inte ens tänka på den. Den var faktiskt så usel att jag aldrig ens såg Rise of Skywalker. 

Och George Lucas 00-tals fiaskon är dåliga hela högen.

Alla dåliga Star Wars-filmer är såklart inte dåliga bara för att de saknar mörker och obehag, de har större problem än så.

Jag vet också att Star Wars inte alltid kan välja en mörkare och hårdare inramning. De behöver tilltala en bredare målgrupp, vara lite klämkäcka och barnsliga. 

Men jag kan inte sluta tänka på det. Ge mig tre nya Star Wars-filmer, alla med samma dystopiska, brutala och mörka inramning som Andor och Rogue One har. Då skulle jag sitta bänkad. 

Andor fick mig att avsky imperiet, vilket ingen Star Wars-film har lyckats med. Det spelar ingen roll att de spränger bort en planet med dödsstjärnan, eller att Darth Vader force chokar skiten ur sina minions, eller att de mördar massa civila, för det känns aldrig. 

I Andor kändes det. Deras diktatoriska tyranni, frenetiska förtryck och obehagliga förhörsmetoder lämnade ett avtryck, och för första gången kände åtminstone jag att jag verkligen förstod, och stod på, rebellernas sida. På riktigt. 

Det är lite likadant i Rogue One, även en film såklart inte kan jämföras med en serie och såklart har kortare tid på sig att manifestera ett krypande obehag och en intensiv avsky.

En annan rolig detalj är både Andor, och Rogue One, saknar jedis. Och det fattar väl vem som helst att man inte kan begära massa Star Wars-filmer utan jedis, men det är desto coolare när de liksom finns i periferin. Det talas om dem, och man vet att de existerar och kan känna deras kraft, men man slipper se 300 av dem kuta runt med lightsabers och slåss mot gigantiska insekter.

Nu blev jag långrandig. Men ja. Ge mig ett mörkare Star Wars. Ge mig ett imperium som man verkligen hatar ända från benstommen, och ge mig en känsla av utsatthet och förtryck, för att ge liv och kraft åt både rebellerna och till hela filmserien.

Finska Brymir spelar musik som jag egentligen inte lyssnar på. Vi snackar ultramelodisk, symfonisk death metal med supersnajdiga guror och majestätiska inslag, allting insvept i en gnistrande produktion med enormt fokus på melodi och allsång. Med andra ord så borde jag inte tycka om det här. Men det gör jag.

Här finns det gott om löjligt snygga gitarrsolon, kraft och strukturer som liksom trycker sig igenom fördomarna mot den här typen av musik och, vad det verkar, så går det rätt in i själen.

Nu har jag bara lyssnat på Voices in the sky (2022) knappt en gång men nog är det lite läskigt hur jag rycks med av det här. De senaste dagarna har annars bestått av betydligt brutalare Ripped to shreds (blogginlägg kommer!), så kanske är det kontrasten mellan de här två banden som gör att det här satt så rackarns fint en mörk tisdagkväll.

Om du gillar hårdrock av det snällare slaget (med mina mått mätt) så tycker jag absolut du ska ge Brymir en chans. Det här är verkligen smockfullt med spelglädje, energi och stadiga låtar som bärs fram av fantastiska melodier.

Kan man recensera eller hata filmer som man inte har sett? Inte fan vet jag, det kan man nog inte. Men jag tänker göra det ändå. Här kommer en lista på fem filmer jag aldrig har sett, och aldrig kommer att se, och som jag hatar. 

Ladykillers

Jag har ingen aning om vad Ladykillers handlar om. Namnet är fullständigt bedrövligt, Tom Hanks ser bedrövlig ut och The Ladykillers är nog smärtsamt dålig. Det som stör mig lite extra är att den kommer från de alldeles fantastiska Coen-bröderna som ju knappt kan misslyckas. Är detta deras lågvattenmärke kanske? Förmodligen. Självklart.

V for Vendetta

Det står väl ganska klart att tjejerna bakom Matrix inte kan göra film, egentligen. Förutom The Matrix då. Nu har de förvisso inte regisserat haveriet V for Vendetta (som jag då inte har sett) men har de har skrivit den. Och det mesta som de gjort eller skrivit, förutom The Matrix, har ju osat fränt av sommar-soptunna. Och det gäller V for Vendetta också.

Capote

Jag avgudar Philip Seymour Hoffman. Om ni någonsin ser mig komponera en “bästa skådespelar-lista” så kommer han etta. En fantastisk, mångfacetterad och närvarande skådespelare som bevisligen klarar av precis alla genrer. Och han är säkert grymt bra i Capote, för han är alltid bra. Synd bara att filmen (säkert) är motbjudande tråkig. 

J Edgar

Den slätstrukna, grådasiska, långtråkiga och enerverande långsamma J Edgar visar varför Hollywood borde sluta göra filmer om precis alla kända, historiska amerikaner. Alla behöver inte en film. Och J Edgar behöver verkligen ingen film. Precis som övriga filmer på den här listan har jag aldrig sett J Edgar, och kommer förstås att fortsätta på det spåret livet ut.

Jurassic Mega Transformers Chris Wahlberg Pratt CGI Slem Master 3000

Det finns tre Jurassic Park-filmer för mig. Knappt. Egentligen bara två (de två första). Och den första Transformers-filmen (det lilla jag minns av den) var väl okej. Resten av de här två risiga sagorna är som att dricka tre månader gammal mjölk samtidigt som någon blåser avgaser i ansiktet på dig. Total tortyr. Vidrig sinnesslakt. Kramampaktigt griseri. Om det är något Transrassic Parkformers har lärt oss så är det att du tydligen kan leverera tre miljarder ton avföring till folket - och folket kommer att älska det.