Det var ett tag sen jag bloggade. Det ska sägas. Inte fasiken blir man någon vidare framgångsrik bloggare med ett inlägg varje halvår, eller? Nåväl. Nu är det som det är. Och nu tänkte jag plottra ut några väl valda ord om de serier jag sugit i mig den senaste tiden. 

På grund av vad som verkar vara jordens segaste influensa så har jag varit sängliggande och bränt igenom mycket nytt, och något jag missat förr. So, here goes nutthin.

Rings of Power

Maktens ringar har ju fått rejält med skit. Den toknördiga Tolkien-armén slog sina huvud ihop med en drös rassar och öste skit över serien på grund av den frångick källmaterialet, och för att alver helt plötsligt var svarta (stoppa pressarna) och massa annat trams som jag inte brytt mig ett skvatt om. Faktum är jag verkligen gillar Rings of Power. Alldeles underbart snygg, lagom spännande, häftiga scener, miljöer och historien med alven och dvärgen var kanonfin. Det jag gillade lite mindre var Galadriel (en 3000 år gammal alv som beter sig som jordens tråkigaste tonåring?) och tempot svajade mellan varven. Men allt som allt en rejält stadig serie, som var visuellt alldeles häpnadsväckande. 7 av 10.

White Lotus S2

Nu är vi förvisso inte klara, jag och sambon, med White Lotus S2, eftersom avsnitten skickas ut en gång i veckan. Men hittills är den riktigt bra. Och jag hade väl inte väntat mig annat heller, eftersom S1 var enastående. Där den förra säsongen dök ner i postkolonial problematik, “äganderätt”,  existentialism och massa annat spännande har S2 istället fokuserat ganska helhjärtat på den ack så komplicerade manligheten, och relationen mellan män och kvinnor. Och precis som i S1 betas temat av med bra dialoger, intressanta karaktärer och snygg uppbyggning. Det enda jag önskar är att Mike White slutar blanda in mord i White Lotus. Det tillför verkligen ingenting. Hittills - 8 av 10.

Andor

Jag har missat mycket av Star Wars från och med de senaste filmerna. Gillade den första nya, tyckte att den andra nya var skräp och struntade helt i den tredje. Har varken sett The Mandalorian, Boba Fett eller Obiwan. Men Andor valde jag att kolla på, kanske för att jag gillar Diego Luna och älskar Rouge One som ju också är lite mörkare. Och Andor är verkligen pissbra. Riktigt, riktigt, riktigt, riktigt bra. Snygg, tajt, spännande, cool, mörk och fan man avskyr verkligen Imperiet (vilket Star Wars inte alltid lyckas med). Jag är mäkta imponerad av Andor (som jag heller inte sett klart, ska tilläggas). Hittills - 8 av 10.

Wheel of time

Mycket fantasy blev det, där i sjuksoffan. Det är väl en lämplig verkhetsflykt, I guess. Och Wheel of Time såg jag efter Rings of Power, så den upplevdes som ganska billig, tyvärr. Fan, allt är väl billigt jämfört med Rings of Power, haha. Wheel of Time var inte vad jag väntade mig (kan ingenting om böckerna eller loren). Jag väntade mig mycket svärd, sköldar, drakar och superfantasy men fick istället otroligt mycket magi, såg knappt ett svärd, och fick se massa jobbiga ungdomar i mjukiskläder tjafsa med en magiker som tydligen vet mer än dom gör. Men så tokig var den absolut inte. Hyfsat spännande, ganska balla monster, och hela grejen med kraften, män kontra kvinnor och världsbyggandet funkade bra tycker jag. 6 av 10.

Iförrgår var det så dags att äntligen uppleva världens mest unika band live i Stockholm. Ensam begav jag mig till hufvudstaden, peppad så fradgan rann, för att åtnjuta min första Tool-konsert, som dessutom var deras första på svensk mark på 16 år.

Tool är gudar, kungar, härskare och titaner. De har byggt upp en alldeles egen värld av intryck och uttryck som inget annat band lyckats med. Jag hävdar bestämt att det inte existerar ett mer unikt band än Tool. Det finns inte ett enda annat band som låter som dem. Och det kommer aldrig finnas. Därför var jag förstås makalöst peppad.

Men det började inte bra. För mig alltså. Min plats verkade inte finnas och fyra (!) personer från Avicii Arenas personal lyckades inte heller hitta den. Men till sist visade det sig att platsen var undangömd i något som kallades “kungläktaren” (tydligen hade jag tur som köpte sent). Någon riktig VIP-plats var det då rakt inte, men den erbjöd bra sikt.

Settingen var awesome

Tool kan inte bara musik, de kan upplevelser. Och skärmarna, ljuseffekterna och den där svinballa “slöjan” som omgav scenen var hur fräck som helst. Inramningen var med andra ord alldeles, alldeles perfekt. James Maynard Keenans val att inte fronta, utan istället stå snett bakom Danny Carey, är både vågat och okonventionellt. Men det funkade. Under hela konserten gjorde ljuseffekterna och de (stundtals) snygga animationerna stordåd för konserten.

Svag inledning

Fear Inoculum var först ut, en grym låt men varken album eller konsertöppnare. För lugn, för lågmäld. Sedan dags för Opiate och jag .. njae. Jag vet inte. Den är för gammal för mig. Inte superstark. Därefter The Pot. En publikfriare, och det märktes. Jubel och skrik ackompanjerade den där snuskigt fantastiska basgången. Pushit som trots sin rejäla ålder fungerade bra live. En grym låt med riktigt härligt köttigt avslut. 

Konserten tar fart

Efter en lite instabil inledning väntade Pneuma. En låt jag, och till synes resten av globen, älskar innerligt. Rejält uppsving i energi. En uppvisning i progressiv rock. För egen del kändes lite som att dra ur en propp. Publiken vaknade till. Jublet visste knappt gränser. 

Hypnotiska plöjarspåret The Grudge (ännu en personlig favorit) var ursinnigt stark live, även om Keenans röst föll bort här och var. The Patient hade jag nog valt bort, och ersatt med kanske Schism. Det där feta solot i The Patient förstördes av ett för stunden inte så skränigt gitarrljud från Adam Jones. 

Descending utomjordiska karaktär blev ännu tydligare live. Fantastiskt, magisk låt. H****** with a p**** har jag aldrig brytt mig om, vare sig på skiva eller live så jag stack iväg och tog lite luft.

Tveksamma låtval i avslutningen

Innan avslutningen fick Tool själva och publiken en 12 minuters paus. Sedan dags för ett trumsolo som övergick i Chocolate Chip Trip. Låt oss klargöra att trumsolon aldrig ska förekomma. Någonsin. Ever. Aldrig. Aldrig. Även om du har monstret Danny Carey bakom setet så ska du skita i dom. För allas skull. De är aldrig roliga att lyssna på (förutom för trummisar), de segar ned tempot och de låter ärligt talat sällan bra. Och Chocolate Chip Trip är svag både på skiva och live. Den kunde gott ha bytts ut mot något annat. 

Och detsamma gäller efterföljande Culling Voices. Jag menar .. det känns lite som att Tool vill jävlas. Culling Voices är svagast på senaste plattan och var ingen höjdare här heller. 

Tur då att de valde storslagna Invincible som konsertavslutning för den låten är nog den som bäst sammanfattar allt som Tool är. Jag skulle nästan vilja kalla den för deras signatur. Extra roligt också att Keenan, innan låten tog sin start, förkunnade att nu kunde vi “take out your stupid cellphones” och fotoförbudet var därmed hävt. 

Sammanfattning

Min första Tool live-upplevelse var fantastisk. Visst, jag hade gärna bytt ut några svingamla låtar, trumsolot och Culling Voices. Men det är petitesser. Scenshowen, ljudet, närvaron och den musikaliska precision var spot on. Det behövs knappt skrivas men Jones, Keenan, Carey och Chancellor lät alla nästan läskigt bra. 

Nu har jag ännu en magisk liveupplevelse i minnesbanken. Tack, tack, tack. 

Setlist

1. Fear Inoculum 2. Opiate 3. The pot 4. Pu**** 5. Pneuma 6. The grudge 7. The patient 8. Descending 9. H****** with a p**** Extranummer: 10. Chocolate chip trip 11. Culling voices 12. Invincible

Bäst

Invincible.

Sämst

Trumsolot och chocolate chip trip. 

Fråga

Varför hittar inte Avicii Arenas personal på sin egen arena? 

På HBO Max snubblade jag över Sam Jones två timmar långa dokumentär om tidernas största skateboardproffs Tony Hawk. Här är mina tankar.

Först och främst är det nästan löjligt hur mycket av innehållet på HBO Max skåpar ut det mesta av konkurrensen. De två dokumentärer jag kikat på nyligen (den andra var fantastiska Arthur Miller: Writer) har levererat på hög, hög nivå och min upplevelse är att materialet från HBO Max alltid känns lite proffsigare, lite tyngre och väldigt mycket mer intressant än till exempel Netflix eller Amazon Prime.

Detsamma gäller berättelsen om Tony Hawk, den gänglige 53-åringen som uppfunnit över 100 tricks och som var den första i världen att sätta en 900 (efter sextusen försök i rad på tävling) och som blivit en ikon för hela sporten. Den här dokumentären är extremt välgjord, perfekt i tempo och fokus, rappt och effektivt berättad och underhållande från första till sista bildrutan.

För undertecknad, med födelseår 1985, är det förstås dokumentärens senare delar som kretsar kring X-games, och sportens återfödelse under mitten och sent 1990-tal, som känns mest i ett nostalgiskt bultande hjärta.

Men även det inledande partiet är väl presenterat. Här får vi se hur Tony Hawk växte upp som tanig sladdis, trehundra år efter sina syskon, och hur han blev fullkomligt utskrattad och utbuad på tävlingarna eftersom hans komplexa och trickintensiva stil inte passade dåtidens skateboardåkning. Självklart håller man som tittare på underdogen och blir sådär lagom förbannad på publiken som har mage att bua åt en liten kille i lägre tonåren.

Sedan var partiet när massa skejtgubbar delar med sig av sina skador samtidigt som de berättar om Tony Haws nästan maniska envishet, också skitbra.

Hatten av Sam Jones. En riktigt stadig dokumentär som alla (oavsett intresse för sporten) såklart borde kika på. 

För cirka två veckor sedan eller så (tidsuppfattningen är noll som sjukskriven) så besökte jag och min bror Filmstaden i Uppsalas eminenta VIP-salong för att gå på premiären av Robert Eggers upphaussade vikingaepos The Northman. Här är mina tankar.

I mina ögon, och trots att jag bara har sett den snudd på perfekta (5/5) skräckrullen The Vvitch och inte kikat på The Lighthouse, är Robert Eggers en av nutidens mer intressanta regissörer. Hans eminenta fingertoppskänsla för autencitet, mixat med hans säregna och organiska sätt vara visuellt närvarande, gör att hans filmer känns mer än andra. The Northman är inget undantag.

Sagan om Amleth, vars djävliga farbror abrupt och skoningslöst tokmördar Amleths farsa, är en bastant, rå, ostyrig och energisk film. Alexander Skarsgård gör en grym Amleth som bidar sin tid i hämnd på sin farbror, medan Ethan Hawk, Willem Dafoe och Claes Bang alla levererar stadiga insatser i sina roller. Nicole Kidman som Amleths mamma är väl den enda castingen och rolltolkningen jag hade klarat mig utan. Kanske hade en mindre känd skådespelerska känts bättre här? 

Jag läste Mårten Blomqvists recension i DN (den enda recensionen jag uppmärksammat som gav dunderlågt betyg) och Blomkvist menade att filmen svämmade över i dåliga gjorda actionscener. Direkt när jag sett filmen undrade jag vilken film han hade kollat på? 

För min upplevelse är att The Northman inte alls har särskilt många actionscener. Istället vinner den på visuellt starka men återhållsamma scener, ofta med stor spänning, och de inslag av våld vi fick ta del av är långt ifrån taffliga. Snarare välgjorda.

The Northman kändes. Där andra historiska Hollywood-rullar kan upplevas som artificiella, plastiga och livlösa, kändes The Northman som man grävt upp en gammal träkista, vars murkna och jordiga doft betingar urminneskrafter. Man får kånka, riva och slita för att öppna locket och innehållet suger tag i sinnena direkt.

Om det är något jag kan klaga på vore det att relationen till karaktärerna brister mellan varven. Men det är nog det enda. 

Jag hoppas världen på allvar får upp ögonen för Robert Eggers nu, då hans regi, detaljkänsla, visuella kraft och provocerande närvaro bör upplevas av fler.

Jag ger The Northman fyra stadiga vikingahjälmar (utan horn såklart) av fem möjliga.

Jag älskar Tool. Det är nog ett av mina topp 5 favoritband och jag avgudar Fear Inoculum, 10,000 days och Lateralus. Och nu har jag fått tag på en biljett till deras spelning på Avicii Arena i slutet av april.

För mig är det både helt självklart och helt världsfrånvändande att ett band som Tool är så stora som de är. Å ena sidan är de ju bland världens främsta band, sett till både musikalisk skicklighet, precision, vision och låtskapande. 

Å andra sidan snackar vi om fyra prog-gubbar vars själva angreppssätt till musik torde skrämma iväg de flesta, samtidigt som de mixar brutallånga låtar med polyrytmik okonventionella arrangemang. 

Att de säljer slut arena efter arena och fortsätter dra tusentals till sina grymma live shower är för mig inte bara ett starkt argument för att den mest spännande rock- och metalmusiken i hög grad lever och frodas kommersiellt, det är även ett statement om om det nog tusan finns hopp om mänskligheten ändå.

För mig blir det första gången jag kommer att få uppleva Tool live. Dessutom åker jag ensam till Stockholm och “globen” för att inmundiga amerikanernas snusktunga, förtryckande och medryckande musik. Vilket också känns naturligt. Tool ska upplevas i ensamhet. 

När senaste given, som jag anser vara deras största stund, Fear Inoculum, släpptes några år sedan släckte jag ned hela lägenheten, lade mig ner på golvet och slog på skivan och lyssnade uppslukad av briljans efter briljans. Det är så jag ämnar spisa mitt älskade Tool. 

Tänk. Tänk att till sist få höra eposet 7empest, malande Invincible eller storslagna Descending live. Håret reser sig. Dags att tagga till.

Rise

Stay the grand finale

Stay the reading of our

Swan song and epilogue

One drive to stay alive

Elementary. Muster every fiber

Mobilize

Stay alive