Jag är knappast en gejmer längre. Eller ja, det beror väl på hur man definierar ordet. Men, jag spelar sällan. Förutom en lång stint med Read Dead 2 har har jag spelat orimligt lite de senaste 5 åren. Trots det, så har jag favoritspel. Åtta av dom tänkte jag ranka här.

1. Read Dead Redemption 2

Jag var sen på bollen och började lira Read Dead 2 förra året, precis när när vi hade dagar kvar till födelsen av vår dotter. Jag spelade halva nätterna, beredd att när som helst pula in sambon i en taxi och bränna iväg till sjukhuset. Det finns väldigt mycket att skriva om RDR2, och det mesta har väl skrivits. För mig är det friheten och framförallt spelvärlden som gör spelet till en klockren fullpoängare och ett spel som får en amatörlirare som mig att ständigt tappa hakan. 

Jag har aldrig upplevt en sådan levande spelvärd som den här. Det känns som jag faktiskt är där, på riktigt, när jag rider runt (jag rider överallt - aldrig fast travel), fiskar, jagar, rånar, tramsar, käkar, shoppar, bärsar, käkar mer och framförallt utforskar. Och allt detta efter att jag spelat en helt fantastisk story och epilog. En given förstaplats och den största spelupplevelsen av de få jag upplevt.

2. Half Life

Som finnig 14-15-åring satt jag med min lillebror vid en 25 kilo tung gammal  monitor och upplevde Gordons resa genom Black Mesa för första gången. Jag minns att det tog oss orimligt lång tid att ens hitta den där dräkten och kicka igång spelet men sen var sig ingenting likt. Jag tror inte det går att förklara för någon vad Half Life gjorde med en som spelare, eller med hela spelvärlden. Det var något helt nytt. Totalt banbrytande. Jag minns med stor kärlek framförallt passagerna genom Surface Tension och utomhusmiljöerna som magiska. Sedan spelade jag förstås orimliga mängder Team Fortress Classic och Counterstrike, HL Death Match och mindre kända Pirates, Vikings and Knights och andra tramsmoddar vi hade obegripligt roligt med. Allt tack vare Half Life. Vilka minnen, vilket liv framför datorn och vilket underbart spel.

3. Super Mario World

Innan datorn tog över helt och hållet (jag missade PS2 och Xbox, det var dator som gällde från 1999 till 2011) så satt jag och kompisarna som klistrade framför familjens första konsol som var ett snes. Och där spelade jag framförallt Super Mario World. Jag älskade spelvärlden, den snortighta kontrollen och Yoshi. Att spela om banor, traska runt på kartan, hitta till stjärnvärlden och mosa alla bossarna var inte bara mitt stora steg in i TV-spelens förlovade land, det är även minnen jag kommer bära med mig resten av livet. Tack, Mario!

4. The Elder Scrolls Skyrim

Fram till att RDR2 knep förstaplatsen i spel  som erbjuder frihet, var jag helt hooked på Skyrim. Min resa började 2011 med både öron- och ögoninflammation samtidigt (jag såg inte ett skit, hörde inte ett skit) när jag smög rung i Skyrims skogar som låglevlad alvrackare. Få spelminnen lyser lika starkt som att rida runt på natten och genom snöstormen se en jätte för första gången. Eller när jag hittade till Dawnstar utan karta efter att simmat, ridit och plöjt mig fram genom snön. Skyrim kanske inte är etta på min lista, men det är mest magiska spel jag lirat. 

5. Diablo 2

Jag såg en herre lira Diablo 2 på ett LAN och slogs direkt av hur vansinnigt roligt det verkade. Enkelt, köttigt och slaktigt, mosigt brutalskojigt. När jag testade själv, med min paladin, blev jag snabbt beroende. Det som idag är standard med enkelt levlande och loot var för mig (och många andra) helt nytt med Diablo 2. Och det har nog inte gjorts bättre sedan dess, om du frågar mig. Stay a while and listen!

6. Halo Reach

Jag älskar Halo. Älskar. Och då har jag bara spelat lite Halo 1, inget Halo 2, plöjt igenom hela Halo 3 och ODST och sedan även Reach. Som är bäst, enligt mig. Jag spelade med brorsan, co-op, och jag älskade varenda sekund. Allting i Halo Reach kändes perfekt. Förutom att man inte fick panga på som Master Chief då. Det är lite roligt, för jag älskar ODST otroligt mycket också. Där man inte heller lirar som ikonen. Nåväl. Reach med sina urläckra banor, fantastiska uppdrag  och framförallt episka slut höll mig klistrad. Och sedan lirade vi förstås en drös med multiplayer efter det. 

7. Quake 3

Första gången jag startade upp Quake 3, och började i det där lilla rummet med spegeln, så dreglade jag som en rabiessmittad babian. Snabbheten, grafiken, banorna, Klesk (!!!) och ClanBase EuropCup videon var alla anledningar till att jag fastnade hårt för IDs tredje multiplayerdräpare. Jag spelade inte en sekund online, haha. Knappt en LAN-match heller, förutom en där jag åkte på däng ordentligt av en Quake-räv. Nej, jag nöjde mig med sanslöst många botmatcher. Och det räckte. Jag älskar Quake 3. 

8. Battlefield 4

Jag tågade iväg i ett vintrigt Uppsala och stod och klämde med massa andra spelsugna för att få tag på ett Playstation 4  när det släpptes. Och det andra spelet (det första var Killzone Shadow Fall) jag mosade igång var Battlefield 4. Som jag sedan hade otroligt roligt med. Ibland med vänner, men ofta ensam. Nu sabbade Dice mycket med utråkiga Battlefield 1 och trötta, trötta första världskriget men Battlefield 4 bjöd på enorm frihet, roliga klasser, häftiga banor och en massa, massa multiplayeraction som jag håller som bland mina roligaste onlineupplevelser.

Där har ni den.  Åtta favoritspel från en åldrad och inte särskild aktiv gamer. Vilka är dina favoritspel?

Anteckning:  jag klumpade ihop TFC och CS tillsammans med Half Life, de två titlarna hade annars tagit plats högt upp. Fantastiska multiplayerspel.

De nya bilarna och de nya reglerna har gjort att jag dreglar lite över Formel 1 igen. Om man inte räknar med förra året så har de de två inledande tävlingarna bjudit på större underhållning än de senaste 10  åren i världens bästa motorsport.

Vilket förstås är fantastiskt. Nu har jag förutom NFL en sport till att följa och helgens race i Saudiarabien var fenomenalt skojigt att kolla på. 

Jag är ju ett Red Bull-fan, men tycker trots det att det såklart är superroligt med de brutalsnygga, röda Ferrari i toppen igen. 

Mercedes får gärna gå åt skogen, de har haft sina många, många år av total överlägsenhet och det är såklart på grund av dom som mitt intresse svalnat de senaste åren. 

Hamilton är kung dock. Den mannen förkroppsligar det mesta som en framstående idrottsman borde vara och stå för. Jag led med honom i helgen när det inte gick hans väg. 

VROOM VROOM nu kör vi hela säsongen här! Ser fram emot Australien nästa.

Världen förlorade en fantastiskt rockmaskin när Taylor Hawkins oväntat och alldeles för tidigt lämnade oss.

Jag är inget större Foo Fighters–fan, men har alltid uppskattat dem live och Taylor Hawkins livliga trumspel, hans avslappnade sätt och framtoning samt hans energi tillsammans med parhästen Dave Grohl är verkligen något att uppskatta, minnas och ta i beaktning.

Mitt största Foo Fighters-minne är förstås när jag såg dem på Ullevi. När Dave Grohl trillade ned och bröt benet och en rapphänt Taylor Hawkins fick ta vid och underhålla publiken i väntan på hjälp. Fantastiskt. 

Jag minns även deras konsert på Where the action is 2008 som bra, trots trött väder. Det var också då som Foo Fighters var som bäst, med arenadoftande Best of you-stuket.

Rest in power Taylor Hawkins.

Världen förlorade en fantastiskt rockmaskin när Taylor Hawkins oväntat och alldeles för tidigt har lämnat oss.

Jag är inget större Foo Fighters–fan, men har alltid uppskattat dem live och Taylor Hawkins livliga trumspel, hans avslappnade sätt och framtoning samt hans energi tillsammans med parhästen Dave Grohl är verkligen något att uppskatta, minnas och ta i beaktning.

Mitt största Foo Fighters-minne är förstås när jag såg dem på Ullevi. När Dave Grohl trillade ned och bröt benet och en rapphänt Taylor Hawkins fick ta vid och underhålla publiken i väntan på hjälp. Fantastiskt. 

Jag minns även deras konsert på Where the action is 2008 som bra, trots trött väder. Det var också då som Foo Fighters var som bäst, med arenadoftande Best of you-stuket.

Rest in power Taylor Hawkins. <br />
 

Att suga i sig popkultur och sedan skriva om det är förträffligt. Därför kommer här mina tankar kring Matt Reeves mörka kriminaltolkning av The Batman.

I fredags tog jag min sjukskrivna kropp ned till den lokala bion för att njuta av tre timmar Batman. Tillsammans med min bror, världens största paket med varma sour creme chips och lite läsk var det dags.

Det här gillade jag med The Batman

Det finns väldigt mycket att tycka om med den här filmen. Den är tung, mörk, snygg och jag tycker att Robert Pattinson är förträfflig som Batman, så pass att han konkurrerar i toppen med Michael Keaton och Ben Affleck. Jag gillade även The Riddler, och scenerna mellan honom och Batman var medryckande, fokuserade och underhållande.

Jag tyckte verkligen om Batmans dräkt. Under trailern var jag lite orolig att den såg ut som något hobbyprojekt från en trött lajvare utanför Tingsryd, men i fullfilmsformat fungerade dräkten klockrent. Många plus.

Jag tror att den här Batman-rullen innehåller flest magiskt snygga scener per minut film. Det kryllade av dem. När Batman mosade de första skurkarna, när maskingevärselden var den enda belysningen, när Batman och Catwoman hängde på taken. Extremt, extremt snyggt gjort och de staplades på varandra. 

Jag älskade uppläget med lite mindre action och mer detektivarbete. Det fick ta sin tid, och att se Batman snicksnacka med Gordon och lösa ledtrådar var fantastiskt.

Det här gillade jag inte med The Batman

Först och främst var den alldeles för lång. Alldeles, alldeles för lång. Likt nästan alla andra storactionfilmer idag så har någon envisats med att längre är lika med bättre. Vilket det förstås inte är. Och jag har nog tröttnat rejält de senaste åren på alldeles för långa filmer. Batman hade lätt kunnat kapats med en halvtimme iallafall. 

Efter den första akten tappade filmen lite fokus kände jag. Det blev många, onödigt komplexa passager om folks föräldrar,  maffian, och ett jävla häng på den där klubben 44 Below. Nej, det fungerade inte skitbra.

Jag gillade inte The Riddlers mask, och tyckte nog att likheterna mellan hans sociala medie-videor och Heath Ledgers dito i The Dark Knight var lite väl många.

Jag är, vilket man kanske inte får vara, vansinnigt trött på Falcone och maffian i Batman. Jag vet att de har sin plats där (jag är inget serietidningsfan så har dålig koll) men vafan, räcker det inte nu? Jag köpte inte heller Turturros tolkning som maffiaboss. Han var trött, inte särskilt läskig och knappt respektingivande.

Mitt betyg stannar på tre ganska svaga läderlappar av fem.