Jag är sjukskriven. Det betyder massa tid (nåja, en ettåring kräver sin tid också) för att suga i sig popkultur i alla former. Här kommer mina tankar kring det jag har avverkat de senaste veckorna.

Jag avslutade Mad Men för tredje gången

Några veckor sedan avslutade jag min tredje sväng med Mad Men. Och trots att den första halvan av den sista säsongen är lite svag, och trots att allting med McCann blir så deppigt (vilka jävla grisar) så står sig Mad Men fortfarande som den bästa serien som gjorts, om du frågar mig. Och även den jämnaste.

Jag spelar Red Dead Redemption 2

Jag växte upp som tokgejmer. Lirade snes till skinnet lossnade på händerna, har fått stryk i två miljarder CS-matcher, plöjt Quake 3, mosat Half-Life, Dungen Siege, Diablo 2, Diablo 3, massa Battlefield och en herrans massa andra spel i min dagar. Men de senaste åren har jag nästan slutat. Därför kändes det fantastiskt att plocka upp RDR2 efter nästan ett års paus (lirade precis innan Maja föddes, som en galning) och avsluta skiten. Lira epilogen och stänga spelet. För att kunna free roama på riktigt. Vilket jag gör hela kvällarna. Underbart spel. Ord räcker inte till här men självklart maxpoäng. På alla fronter. Grafiken (jag lirar på PS4), människorna, miljöerna, städerna. Allting här är briljans.

Jag kollade på Lost City of Z för andra gången

Charlie Hunnam växer hos mig. Jag tyckte han var bedrövlig i Pacific Rim, okej som MC-knutte och grym i Papillon. I djungelrullen Lost City of Z gör han en bra Percy Fawcett (som tydligen inte alls var förstående som i filmen utan en tokrasistisk idiotskalle) som utforskar Bolivias djungel med Robert Pattinson (också bra). Fin, lång och välspelad rulle där jag framförallt gillar det smått drömska angreppet i längtan efter djungeln.

Jag började kolla på The Romanoffs

Mad Mens pappa Matthew Wiener har en serie ingen bryr sig om. Om massa personer som är släkt med ryska tsarfamiljen Romanoff. Det låter tråkigare än att kolla när färg torkar, måste jag medge. Fyfan. Det är fristående, långa avsnitt utan koppling till varandra och jag har sett två. Det första med Aaron Eckhart som amerikan i Paris med vrång kusin var bra. Det andra med flintskallen från House of cards var mindre bra. Oväntat slut dock. Jag vet inte jag .. om jag kommer se alla avnitten. Det blir lite nystart varje gång eftersom de är fristående.

Vi kollar på Pam & Tommy

Tillsammans med kärleken i mitt liv tillika Majas fantastiska mamma plöjer vi (eller ja, ser ett avsnitt i veckan) av Pam & Tommy där Seth Rogens risiga snickare snodde deras sexband och började kränga on the webz för alla som ville se. Och det ville folk, såklart. Den började bra, men jag tycker att den har tappat lite fart och fokus de senaste avsnitten. Och jag vet inte, jag tycker nog att Tommy Lee som person är rätt jävla tråkig. Han bara skriker, gapar, svär och är taggad på fanimig allt. Och han där från tre tusen Marvel-filmer gör inte Tommy särskilt intressant heller. Ensidig. Lily James är dock klockren som Pamela. Fantastisk. 

Jag läser The Storyteller

Jag har hittills avverkat cirka 70 sidor av Dave Grohls The Storyteller. Jag är inget Foo Fighters-fan, de är alldeles för slätstrukna, alldeles för trötta och alldeles, alldeles för mesiga på sina skivor. Men live! Då händer det grejjer. Och vissa gamla låtar som My Hero, The Pretender, Best of you, All My Life, och några andra, är snuskigt bra. Och Dave Grohl som person är snuskigt bra. Jävla go rockgubbe. Och boken är bra hitills. Levande, träffande och nostalgisk. 

Jag började spela senaste God of War

Jag tryckte den här sjukskrivna kroppstackaren i min gamingfåtölj och slängde mig ut som Kratos med sin grabb i det senaste God of War. Det gick upp för mig väldigt snabbt att spel som Read Dead Redemption 2 är ganska snälla mot spelaren, medan God of War krävde lite för mycket av mig som gubbe. Efter flera ”father nooOoooOoOooO!!!!” när min grabb snabbt blev föräldralös till synen av farsan ihjälmosad av massa demoner, så ställde jag om svårighetsgraden och började om. Det är roligt. Slafsigt, explosivt och dundersnyggt. Men också mer krävande, vilket gör att det hamnar i bakvattnet av mysiga Red Dead. Ska spela mer när andan faller på. 

Förutom de här jag har jag försökt börja med It’s Always Sunny in Philadelphia (ganska roligt), sett om Margin Call (bra, stabil och tät film), sett om Le Mans 66 (den kändes för lång andra gången och den där historien med frun är bra tröttsam) och plöjt ned lite annat smått och gott i popkulturhjärnan. Inget mer värd att skriva om, dock. Ta hand om er hörni.

Converge är, utan en tillstymmelse till tvekan, ett av historiens inte bara bästa utan viktigaste band inom extrem metal och hardcore. Eller overall, egentligen. Därför ska jag skriva om dem. Eller min upplevelse av dem.

Jag har hört alldeles för lite, egentligen. Vi pratar om ett legendariskt band som med ikoniska Jane Doe bröt fullständigt ny mark i sin monumenalt fascinerande blandning av metal och hardcore. Begreppet ”metalcore” är ju idag mer än lovligt förstört av diverse skräpband, men då, när Converge släppte Jane Doe, var begreppet relevant och träffande. Och framförallt ouppfunnet. Ickeexisterande. 

Jag har lyssnat mest på All we love we leave behind, som nog är en av mina topp fem favoritskivor, och senaste The Dusk in Us från några år tillbaka. Totalt olika skivor, egentligen. Där All We Love We Leave Behind är längre, djupare och saftigare är The Dusk in Us kortare, mer frenetisk och stundals helt skogstokig. 

Framgångsfaktorerna bakom Converge är många. De har de ett näst intill eget sound (om man nu kan ha det 2022), deras sångare Jacob Bannon är som ingenting annat live, och hans fläckfria skiften mellan desperata vrål, adrelinstinna skrik och gripande sång gör Converge fullständiga. 

De har ett monster till trummis i Ben Koller, vars trumspel hackar upp, sätter ihop och omstrukturerar deras låtar i vad som känns som två miljarder gånger under en och samma låt. Converge blir aldrig tråkiga. De har en gitarrist och producent i Kurt Ballou som inte bara överraskar och krossar med sina riff, utan som skaffat sig ett sound genom sin produktion som mer eller mindre gör alla band bättre. Det finns inte många producenter inom tung musik som får grejjer att låta såhär tungt och skarpt på samma gång.

Men allt det här hade varit lite skitsamma om inte Converge skapade stämningsfulla skivor som svämmar över av känsla. Det går inte att lyssna på dem utan att känna något. De kväver, de irriterar, de öpppnar upp och stänger, de flyttar spelplanen genom varje spår, varje skiva. Deras musik greppar tag, sliter sönder och lämnar kroppsdelar i dammet bakom sig.

Live ska vi inte ens snacka om. Det behövs tio blogginlägg för att ens komma nära en beskrivning av hur fan det är.

Min favoritlåtar, ej i rangordning är förstås A Single Tear, Dark Horse, Broken by Light, Aimless Arrow, All We Love We Leave Behind och Coral Blue.

Idag lyssnar jag på Converge och drar mig till minnes villket perfekt band det här är. Och dem, finns det inte många av. 

Lyssna på Spotify

Det var väl eller mindre en tidsfråga innan jag skulle skriva mina, högst personliga, tankar och åsikter kring hela den här infekterade debatten kring vaccinet, eftersom många bloggar nyligen har tagit upp det. Så, här kommer dem. Du - i det här fallet - är du som känner dig träffad. Ingen nämnd, ingen glömd. Och allt det där.

Du är en egoist om du inte vaccinerar dig

Egoist behöver inte vara ett negativt ord. Fler människor borde bli det. Det ligger något fint i att för en gångs skull sätta sig själv före andra. Många lever sina liv helt och hållet för andra, och struntar i sina egna önskningar. Om du väljer att inte vaccinera dig, fast du är frisk och inte har medicinska skäl, så är du en egoist. End of story. Du väljer aktivt att inte delta i att minska smittspridningen, av dina egna högst personliga skäl. Det är din frihet att göra så, det är din rätt att göra så. Vaccinering är inte lagstadgad. Men du är en egiost eftersom du tänker på dig själv före andra, hur din kropp kanske kommer reagera, hur din rädsla sätter stopp. En supergrov liknelse vore att du älskar att gå runt i en väst klädd i hundbajs. Det är din grej. Du gillar den västen. Den stinker som satan för alla runt dig, men vad spelar det för roll? Du gillar din hundbajsväst, och bryr dig inte så mycket om att andra runt om dig äcklas av lukten. Bli inte sur nu, alla egoister, det kan vara en fin sak att stå för dig och din kropp. Men du är en egoist. I ordets absoluta bemärkelse. Vi andra tar (de påstådda) riskerna när i vaccinerar för vi gör det för att vi tillsammans ska minsa belastningen på vården. Du tar inte de riskerna, för att du tänker på dig själv mer än andra. Det är inte mer komplicerat än så.

Vaccinet har testats länge nog

Jag pratade med en vän som är infektionsläkare och numera specialist på vårdhygien. Ett skäl till att vaccinet togs fram snabbt var för att det bygger på tidigare vaccin, som bygger på tidigare vaccin – och gissa vad de bygger på? Jo, tidigare vaccin. Om du försöker bygga en bil så går det nog åt helvete första gången. Säkert andra gången också. Och tredje. Men vid varje försök blir du lite bättre. Så, sluta tjata om att det gick för snabbt att ta fram ett vaccin.

Snälla. Sluta säga ”mainstream media”.

Mainstream får dig låta som du är någon slags avantgarde-punkare som motsätter sig stora stygga staten (och en nästan enad, världsomfattande läkarkår) när du iställer väljer att lyssna på konspirationsteoretiker, youtubers, internetkändisar vars retorik säkert är fenomenal och vars personlighet är fängslande. Men det finns ingen expertis där under. Som fotbollstränaren Jörgen Klopp sa när en journalist frågade om vad han tyckte om covid (parafraserar): varför frågar du mig? Jag är en fotbollstränare i keps. Jag kan inte det här. Fråga experterna istället. En majoritet av de traditionella journalisterna (förlåt mig, mainstream-journalisterna) på etablerade institutioner som DN, SvD, BBC, SVT lär sig att granska fakta, lär sig att kritiskt granska källor och använder expertkunskaper från en rad discipliner för att presentera samhällsviktig information. Visst, de gör misstag, det är ofrånkomligt. Men de är utbildade i att presentera information så objektivt som det går.

Du borde sluta säga att vaccinet inte hjälper

Många tycks ha trott att ett vaccin på något magiskt sätt skulle hindra alla från att bli sjuka, när så är ju absolut inte fallet. Men det betyder inte att det inte hjälper. Vaccin lindrar symtom. Det gör att förre människor behöver akut och mer långvarig vård. Du kanske blir sjuk, men du blir mindre sjuk. Och när du blir mindre sjuk orkar du hjälpa till mer hemma, du belastar inte vården, du mår inte lika mycket piss som annars. 

Du tycker att du är ung och frisk och din kropp klarar av det

Spelar mindre roll. Andra blir sjuka på grund av dig. Och varför tror du att de blir det? För att smittspridningen inte minskar lika mycket som den borde göra, för att många väljer att inte vaccinera sig. Förvånansvärt många tycks tro att så länge de själva klarar covid fint, är allting bra. Och det är ju lite dumt. För du smittar människor omkring dig som kanske inte alls klarar det lika bra som du. 

The power of collective intelligence

Det råder en (nästan) världsomspännande konsensus kring att man bör vaccinera sig från myndigheter och läkarkårer. Oavsett om du bor i Sverige, USA, centralamerika, australien eller något av de många länder mitt emellan så är budskapet detsamma: vaccinera dig. Och det kommer inte bara från massa kostympolitiker. Det kommer från en kollektiv, samlad medicinsk kunskap utmärglad av forskare, analytiker och läkare. Varför tror du att det är så? Tror du att det är en slump att alla de här tusentals människor kommer fram till samma sorts problem, samma hypotes och samma slags lösning? Den slumpen är försvinnande liten. De kommer fram till det för att alla deras ultrasmarta hjärnor, deras kollektiva erfarenhet och deras kollektiva empiriska erfarenhet säger dem att vaccin är ett bra sätt att motarbeta smittspridning. 

Det är ingen konspiration till att antivax content creators flyttas från stora plattformar

Att många antivaxxers inte får publicera innehåll på etaberlade plattformar som YouTube, eller Facebook eller TikTok är inte för att det finns någon konspiration. Det är för att det samhällsfarlig information. Eller ja, desinformation. Det är desinformation som kan skada människor, i värsta fall öka antalet döda och öka belastningen på vårdet. Det är därför de stängs av. Och det är väl anledning nog. Om jag startade en Youtube kanal, som blev skitstor, där jag skrev att du blir fri från cancer om du yxar av dig båda armarna, då skulle nog jag också bli avstängd så småningom. Särskilt om en massa människor högg av sig båda armana och sprang runt och sa att det här är bättre än cellgifter. 

Varför skrev jag allt det här?

Jag har varit så tyst så länge kring det här eftersom debatten inte bara är infekterad, utan fullkomligt befängd. Precis som det mesta idag, och precis som den mediokra kometrullen Don’t Look Up visade. Vi lever i ett samhälle där kunskap förkastas, där påståenden byggda på åsikter går före fakta, där allting ska ifrågasättas och där den egna friheten kör över allting annat. Allt det här har grott i sin linda under flera år. Precis lika fantastiskt som det är att Internet möjliggör enorm informationsspridning, lika världelöst är det att Internet möjliggör massiv desinformatinsspridning. Det var får vara ett slut på de jävla dumheterna nu, vi kan fan så mycket bättre som människor än att sprida korkade dumheter som fakta. 

Ah, fyfan. Det var skönt. Nu har jag tömt ur mig. Kommentera bäst du vill, jag kommer nog inte att svara. Trevlig kväll.

Det är inte lätt att lyckas i en så pass överbefolkad genre som death metal. Särskilt inte om ditt band härstammar från Sverige, där vi med band som The Haunted och At the Gates mer eller mindre perfekterat melodiös death metal som nästan ingen annan rår på.

Stenhårda swe-death-kvartetten Lik lyckas dock. De har slungat ur sig tre fullängdare, varav jag lyssnat mest på senaste Misanthropic Breed och föregångaen Carnage. 

Mer eller mindre allting är perfekt på Lik. Tomas Åkvik brölar inte, utan låter rispiga halsskrik leda vägen medan tempot är besinningslöst, melodierna klockrena och riffen beroendeframkallande. Dessutom är skivomslagen fanimig briljanta i sin retrostinkande design med skallar, zombies och den där blodfärgade Lik-loggan. 

Jag älskar ljudet på de där nedstämda, sågklingorna till gitarrer och precis som en miljard andra band så hämtar Lik nästan allt från svensk melo-death historia. Ljudbild, arrangemang och design är ju såklart en flirt med vår fantastiska metalhistoria. Skillnaden är att Lik gör det hundratals gånger bättre än alla andra. Det handlar väl såklart om att de är fullblodsproffs, och att ljudet är perfekt – men jag tror fan det handlar om ren vilja också.

Sådan här musik går inte att göra utan övertygelse.

När jag lyssnar på Faces of death vill jag skalla sönder min datorn, hoppa ut från balkongen, slå benen blodiga, slita av mig paltorna och ropa ut över en februarikylt Sverige hur sjukt jävla energiskt, frenetiskt, ursinnigt och vanvettigt bra det här är.

Gör dig själv en tjänst och njut av perfekt melodisk death metal på Spotify.

Via världens bästa hårdrocksblogg, Invisible Oranges, upptäckte jag Thorn något år sedan. Brennen Westermeyer är ensam medlem (spelar även i snuskköttiga Fluids med världens äckligaste omslag) och styr skutan helt på eget bevåg. 

Jag har inte lyssnat överdrivet mycket. Förra släppet Crawling Worship var en långsam, dräpande, rutten skapelse som osade av obehag, död och doom-metal. 

Death-doom är ju det mörkaste av det mörka. Inte nödvändigtvis särskilt argt, men mystiskt, läbbigt och inlevelsefullt. Om det görs bra. Och stämningen är förstås a och o. Det tycker jag Thorn lyckas med. Det är nära på omänskligt tungt, nattsvart och rejält grisigt.

Idag läser jag om, och lyssnar på, andra skivan Yawning Depths. Det låter bra. Blytunga death metal-riff ekar ut över en bråddjup produktion med helvetesbröl och jordens skitigaste snuskgitarrer. Exakt som sådan här musik ska låta. 

Testa, om du vågar. Lyssna på Spotify.