Om man har spelat mördarbra tokdöds i superfenomenala Gatecreeper, och sedan startat sitt eget doom- och heavy metal-band, och dessutom kan tämja guror som en gud, då är man värd ett blogginlägg. Och det har Nate Garett. Så han får ett blogginlägg.

Efter att ha lämnat Gatecreeper för några år sedan, har Nate Garett lagt all sin tid på egna bandet Spirit Adrift, ett projekt som började som ett mer renodlad doom metal-band för att sedan lossa sina vidsvepande vingar och flyga rätt in klassisk heavy metal. Jag tror att snillet spelar de flesta av instrumenten själv. Det gläder mig också att han tog sig ur sin alkoholism och vände det till mustig styrketräning och rifftämjande. Good shit.

Det bästa med Spirit Adrift är även när de lirar heavy metal finns det lite kvar av den där mysfuzziga doomen i ljudbilden. Allt låter liksom varmt, tjockt och gosigt. 

Idag myser jag med senaste EP:n Forge Your Future (som jag helt missat, skäms). Och som vanligt finns det riff, riff och mera riff inbankat här på tre grymma låtar, Nates röst låter bra och ljudet är alldeles lagom balanserat. Gitarrerna låter förträffligt.

Totalt har Spirit Adrift släppt fyra plattor, av vilka jag plöjt Enlightened in Eternity och Divided by Darkness mest. Och de är toppen. Rekommenderas varmt om du uppskattar varm, riffig, klassisk heavy metal.

Lyssna på Spotify

Det blir inte nördigare, och varken skäggigare eller mysigare, än att skapa ett band byggt helt och hållet på Sagan om Ringen. Och sen sjunga och spela bara om det. Det har Philadelphia-kvartetten Morgul Blade fattat, och mosade ut Fell Sorcery Abounds förra året, komplett med ett väldigt rörigt omslag, störtsköna gitarrer och långa låtar om Tolkiens ringvärld. 

Hur låter det då? Bra. Riktigt bra mellan varven. Morgul Blade spelar heavy metal med fantastiskt fina gitarrslingor, ömsom halsrispande hessång, ömsom klassisk heavy metal-sång. Blandningen funkar fint, och jag tycker de olika sångstilarna matchar varandra bra. Dessutom ligger hela Fell Sorcery Abounds omsvept i kalastrevlig stämning, där tempoväxlingar, klockrena heavy metal-riff och framfart bidrar till en välsmakande helhet. 

Om jag får gnälla lite hade jag önskat lite mer fart, och gärna ett annat omslag. Jag får varken LOTR-vibbar, eller några vibbar alls egentligen, av den där stökiga historien. Det känns inte som heavy metal, inte som Sagan om Ringen, och inte som fantasy heller för den delen. 

Annars – bra jobbat grappar.

Lyssna på Spotify eller på Bandcamp

Nu återstår inte många matcher av årets NFL-säsong. Ikväll spelas en, inatt en annan. Vinnarna från respektive match möts med dunder och brak i årets Superbowl på SoFi-stadium i Los Angeles. Här kommer mina gissningar kring matcherna.

AFC Championship: Cincinnati Bengals vs Kansas City Chiefs

Bengals har kommit långt, för att vara Bengals. Otroligt långt. Det är nog ett klubbrekord att ha tagit sig såhär långt, och det verkar som att supervärvningen av quarterbacken Joe Burrow börjar ge utdelning. Hemma tar de emot ett Chiefs som spelade i årets bästa match av de jag sett, mot Buffalo Bills förra veckan. Jag hoppas Bengals. De är dunder-underdog här, och det vore så kul om de kunde spöa chiefs. Men det tror jag inte. Jag tror favoriten Chiefs har ett bättre lag totalt sett, mer vana vid den här nivån och Mahomes är nog en bättre quarterback också än Burrow. Mer lurig. Mer teknisk.

NFC Championship: Los Angeles Rams vs San Francisco 49ers

Att San Francisco tagit sig såhär långt är för mig ett frågetecken. Men då har jag heller inte sett en enda match de spelat den här säsongen. De har 10 vinster, 7 torsk i stats. Inte särskilt imponerande, och jag tror de får däng av Los Angeles Rams. Jag hoppas det också. Rams är ett vansinnigt roligt lag att titta på, och deras defensiv kan stoppa det mesta. Jag tror det här är deras år. Jag tror de vinner mot 49ers, och sedan spöar de Chiefs i Superbowl allt medan Dr Dre & Co underhåller i halvtid. Jag tror vi får se Los Angeles vinna hela skiten på hemmaplan med ett lag som verkligen tycks förtjäna det. 

Det är roligt att ranka regissörer. Och filmer. Jisses, vad jag kommer att ranka i den här bloggen. Här kommer min lista på Hollywoods komediprins Adam McKays filmer. Innan du läser kan det vara bra att veta att några av de här filmerna såg jag för två tusen år sedan, andra har jag sett flera gånger. Men det säger väl något om deras betyg i min värld också. 

1. Big Short

För mig råder ingen tvekan om att Big Short är Adam McKays absolut bästa film. Nu får den förstås draghjälp av ett syrligt kraftfullt manus (som McKay bidragit till) men ändå. The Big Short är enligt mig en mall för hur en underhållande film ska skrivas, regisseras och presenteras. Den balanserar perfekt mellan humor och drama och är rapp, smart och ständigt underhållande. Varje gång jag ser om den (och det är många gånger hittills) förvånas jag över hur något träigt som finanskrisen kan göras såhär bra. Mer eller mindre varje skådespelare leverar på max, de små klippen där kändisar utbildar om finans och trading funkar klockrent, soundtracket är snudd på perfekt. Sen är det givetvis ett enormt plus att Dr. Michael Burry (Christian Bale) trejdar och räknar till tonerna av Mastodon (när de fortfarande var brutala). Jag kan, som ni ser, skriva spaltmeter om den här filmen som jag anser vara en av 2010-talets bästa och en av bäst berättande filmerna som nog har gjorts.

2. Anchorman – The Legend of Ron Burgundy

En av mina favoritkomedier. Och en av de roligaste filmerna som har gjorts. Anchorman är nästan kultförklarad idag, med all rätt, och har så många fantastiska scener staplade på varandra att tårarna sprutar. Det är förstås svårt att välja vilken av alla scener som är bäst. Jazzflöjten? Mjölk på en alldeles för varm dag? Kriget mellan TV-teamen? I love lamp? Det är svårt. Men för mig är parfym-scenen odödlig. När Paul Rudds välsmorde Brian Fontana smörjer på sig Sex Panthers olagliga parfym, kiknar jag av skratt. Så jävla dumt, så jävla roligt. Jag youtubar den här scenen mer än någon annan. Anchorman är makalöst rolig. Förmodligen för att många idiot-repliker levereras helt dead pan av skådespelare födda för att lira de här rollerna. Magisk komedi. 

3. The Other Guys

Strax efter Anchorman springer The Other Guys och lämnar damm bakom sig för många andra komedier. Här finns, likt Anchorman, mycket att älska. Mark Wahlberg borde bara göra komedier (han är ju sällan mer än medelmåttig i annat) och här är han som roligast. Han behövs också, för Will Ferrell är rolig – men för tramsig ofta. Perfekt casting. Jag älskar också Michael Keatons polischef (som dessutom extraknäcker på Bed, bath and beyond), lejon vs tonfisk-scenen, att Ferrell kutar runt med träpistol, Dirty Mike and the boys och mycket, mycket mer. 

4. Talladega Nights – The Ballad of Ricky Bobby

Nu börjar det bli lite svårare att ranka. Inte nädvändigtvis för att filmerna är särskilt jämna, men för att det var länge sedan jag såg Talladega Nights (och Anchorman 2 som kommer längre ned). Jag minns Talladega som bra. Ferrells galna farsa, puman i bilen, kyss-scenen mellan förarna och en del annat skoj. Att han har två förnamn är ju också bra roligt Har inte särskilt mycket att skriva om den här, om jag ska vara ärlig. Stabil komedi. 

5. Don’t Look Up

Folk verkar hata eller älska den här filmen. Själv befinner jag mig i gränslandet. Jag tycker det finns många bra grejjer här, verkligen. Det gör det. DiCaprio är rolig som forskare, Jonah Hill är väl okej som den där odrägliga politikersonen och filmen började bra. Men det finns mycket jag inte gillar, också. Där Big Short balsanserar perfekt mellan humor och drama, verkar Don’t Look Up inte alls kunna bestämma sig för vilken slags film det ska vara. Ena stunden försöker den vara seriöst samhällskritiskt, andra stunden ultratramsig. Sen kan jag inte låta bli att tänka på South Park-skaparna Matt Stone och Trey Parker när de tillfrågades om varför de inte driver med Trump. De sa att det inte behövs, han gör det bra själv. Och den här filmen är väl ärligt talat ganska jävla onödig? Det är ju bara att slå på TV:n eller kolla sociala medier en timme så har du filmen där. Fast på riktigt. Vilket förstås är oroande, men så är det ju. 

6. Step Brothers

Den här filmen är rolig, det är den. När ena idiotbrorsan ska gräva ner den andra, eller när Adam Scotts ultrapinsamma Derek sjunger i bilen med sin familj skrattar jag högt. Sen är legenden Richard Jenkins med som farsa, vilket höjer nästan vilken film som helst. Men Step Brothers är bara för tramsig ibland. Det är alldeles för mycket larv för att jag ska hålla intresset uppe, och det är nästan aldrig lågmält utan alldeles för in-your-face-dumt för mig.. I min värld är Step Brothers en godkänd komedi, men inte särskilt mycket mer.

7. Vice

Jag har sett Vice, med en väsande, flåsande, överviktig Christian Bale i rollen som det smarta aset Cheney i huvudrollen, två gånger tror jag. Och minns knappt ett skit. Och det får väl bli talande för den här  filmen. Den är tråkig. Jag har för mig att den presenterar Cheneys politiska taktiker smart, men att den aldrig underhöll mig, Varken första eller andra gången. Därför hamnar den bit en ner här.

8. Anchorman: The Legend Continues

Minns inte mycket från den här filmen. Eftersom Anchorman är så överjävligt rolig, hoppades jag såklart på att den inte skulle få en uppföljare, det skulle vara dömt att misslyckas. Men Hollywood är Hollywood och pengar ska dras in. Jag tycker att Anchorman 2 inte var lika skarp, stadig eller rent av rolig som ettan. Den fumlade bort sig i trötta skämt och på tok, på tok för mycket larv och borde inte ha gjorts. Den får hamna sist på min lista.

Jag lyssnar på otroligt mycket musik. Fruktansvärt mycket. Musik, och framförallt tuff musik, har varit mitt största intresse sedan gymnasiet. Jag har med god navigation undvikit att trilla ned i en och samma genre, vilket betyder att jag med god aptit frossar death metal, black metal, heavy metal, rock, hardcore, punk, grindcore, stoner, doom, fuzz,  trash metal, blackened death metal, blackened trash, punkrock, progressiv metal, sludge metal och massvis med annat. Allt, utom power metal, går an. 

Vilket förstås gör att jag hamnar i massa olika modes. En vecka vill jag ha grisig death metal från de djupaste av katakomber, den andra veckan vill jag höra hin håles toner från den mest fräsiga black metal du kan tänka dig. Eller som nu, när jag ivrigt kastar mig över all möjlig melodisk, fartfylld heavy metal med saftiga solon och höga stämmor. Det intressanta med de här banden är hur de bygger sina små universum. Inte bara är de ett par rediga jävlar på sina instrument – deras historier är levande. 

Ett av dem banden är Visigoth, vars andra fulllängdare, Conqueror's Oath, släpptes 2018. Här ligger behållningen först och främst i Jake Rogers helt fantastiska sång. Den karln är magisk. Sen finns förstås allting annat här för att få mig att krevera likt en tonåring – tempo, riff, refränger och storslagna storys.

Det enda egentliga minuset med den här plattan är de smått usla Salt City som inte har något att göra här. Men förutom den är Conqueror's Oath klockren.

Du som gillar heavy metal är absolut skyldig dig själv en lyssning eller två. Bästa låten? Steel and silver eller Warrior Queen. Jisses, vilket tryck.

Lyssna på Spotify