Idag snurrar amerikanska Stormkeep på Spotify. Debuten (och enda skivan hittills) Tales of othertime. Ett gäng som lirar supermelodisk black metal med inslag av ”dungeon synth” vilket såklart ger en helt annan feeling än om det vore bara hård-hård-hård metal på schemat.

Stormkeep är som Megaton Sword. Passar perfekt när suget är stort för episka historier, slott, fantasy och skogar fulla av äventyr. Stormkeep är skitduktiga på att hålla intresset uppe, de växlar fläckfritt mellan majestätiska riff och retrodoftande synthmattor som liksom sveper med en bort upp i bergen. Black metal-sången, till skillnad från klassisk heavy metal-sång, gör att plattan känns kallare och kargare. 

Omslaget är nästan perfekt. Fan, jag vill följa med den där huvtäckta magikern upp i slottet, förbi draken och in, ned till katakomberna och utforska, försvinna iväg på äventyr. Vad väntar därinne?

Det är nästan för lyxigt att vara hårdrockare idag. Marknaden svämmar över av nya band som förvaltar gamla strukturer och ett gammalt arv och gör det till sitt. Jag gillar gammal hårdrock, älskar Iron Maiden, älskar Metallica och en rad andra. Men jag kommer aldrig bli en sådan där grinig Sweden Rock-gubbe som maler på om att det var bättre förr. För det var det inte. Det kan det omöjligt vara om man vet var man ska leta.

Jag gillar hur många av dagens band plockar det bästa ur 80-talskakan och bara fyller på med egna, spännande, inspirerande och häftiga ingredienser. 

Lyssna på Spotify eller Bandcamp

I det det blodiga gränslandet mellan death och black-metal kan man hitta mycket gott. Med ondskan från black metal, mixat med det köttiga griseriet från death metal uppstår ljuv magi. Om man gör det bra. Och om man har en rejält smaskigt, fläskig sång. 

Och det har polska Hate som med världens oorginellaste bandnamn, välsmekt produktion och lagom med corpse paint tryckte ut tolfte albumet Rugia i höstas. Och den har jag lyssnat en hel del på.

Här samsas stundtals episka anslag med klassiskt mangel och absolut frenetisk energi. Jag gillar det, och fastnar särskilt för Adam Buszkos superfläskiga sång. Produktionen känns också väldigt modern, välljudande, vilket kan vara ett skönt break från allt jävla slammer många band ska skicka ut idag (för att det ”ska låta gammalt”). Det här är high end blackened death metal, med bra variation, bra riff, bra fart, bra låtar och alldeles lagom längd med totalt 35 minuter. 

Lyssna på Spotify eller Youtube.

Det är inte många regissörer som kommer upp i Villeneuves klass. Här snackar vi en man som inte regisserat en dålig film. Inte en enda. Vilket förstås gör det bra svårt att ranka dem, något jag fick för mig att göra här på lunchen.

1. Prisoners

Ibland får man lov att gå på magkänsla och när jag sätter Prisoners som Villeneauves finaste stund är det precis vad jag gör. Jag tänker inte, utan ställer mig frågan vilken som är hans bästa rulle och går på det som poppar upp först. Vilket blev Prisoners. Se där. Kanske är det för att Prisoners på något vis känns lite mer nära än hans övriga filmer. Den kryper under skinnet på en. Kopplar strypgrepp och vägrar släppa. Dessutom är jag överdådigt förtjust i Jake Gyllenhaals mystiska snut, och Hugh Jackmans desparata snickarfarsa. Som grädde på moset är idén att kidnappa barn för att få folk att tappa tron på gud alldeles utomordentligt fräck, obehaglig och hårresande. 

2. Sicario

Sicario hade lika gärna kunnat knipa första platsen. Den enda pyttelilla anledningen till att Sicario inte riktigt hänger med är för att Prisoners är liiiiiiite mer spännande. Sicario är makalöst snygg, läskigt brutal och den osar av obehag, precision och kraft. Det är ju utan tvekan en av de bästa actionthrillers som någonsin gjorts.

3. Arrival

Jag har bara sett Arrival en gång. Och det finns absolut risk att om jag ser den fler gånger att den kanske klättrar på listan. Jag minns den som en av de bättre sci-fi-rullarna som rullat ut på marknaden, men även som en nästan fulländad historia om kärlek. Fantastisk film.

4. Dune

Det var mycket tack vare Gamereactors fantastiska Dune-guide som jag fick upp ögonen för själva historien i Dune, även om filmen med Villeneuve som regissör lockade innan dess. Det verkade ju nästan vara ett omöjligt uppdrag, att ro i hamn en sådan komplex, omfattande och storslagen historia som Dune är. När jag såg den på bio med min bror, som till yrket är illustratör och redigerare, satte han finger på vad som stack ut med Dune: skalan. Allting är ju så överjävligt stort i Dune. Maskarna, armeéerna, skeppen, platserna. Det är ingen lätt sak att få till. Det enda minuset var väl tempot emellanåt. Ibland lallade Paul och hans mamma runt lite väl länge i öknen. 

5. Blade Runner 2049

Konkurrensen från orginalet kan knappast bli hårdare. Blade Runner från 1982 är en av tidernas främsta kulturgärningar. Men 2017-rullen med snyggfejset Gosling som replikant är dösnygg, tight och berättar en stundtals gripande historia om ursprung och utanförskap. Jag gillar den, och minns särskilt den inledande scenen som en av de starkaste. 

6. Enemy

Jag minns väldigt lite från Enemy. Sett den en gång bara. Men det jag minns räcker inte för att konkurrera med resten av regissörens filmer. Och det är väl hans debutlångfilm om jag inte minns helt fel. Hade jag varit 18 igen, kanske jag placerat en smalare, lågmäld psykologisk thriller högre upp på listan. Men idag? Nja. Enemy hamnar sist.

Vilken match. Vilka lag. Vilka spelare. I min något smala erfarenhet av NFL var gårdagens batalj mellan Chiefs och Bills det bland det bästa jag har sett. Jag visste att det skulle bli anfallsfest, givet de båda lagens skickliga quarterbacks, men att det skulle bli såhär kunde jag aldrig ana.

Det finns så mycket att skriva om det här. Tyreek Hills otroliga, otroliga fart. Patrick Mahomes vansinniga förmåga att hitta sina recievers, Josh Allens långa, långa passar. Bara det faktum att matchens sista minutrar bjöd på inte mindre än tre vändningar talar väl sitt tydliga språk.

Det är matcher som den här som gör att mitt intresse för den är sporten ökar lavinartat. Det finns inte sådana här atleter i någon annan sport. Vi snackar spelare som nästan kvalar in till stora sprintlopp tack vare sin fart, spelare som kan pricka rörliga mål från över 50 meter bort och spelare som kan fånga bollar omgivna av försvarare.

Till sist gick Chiefs vinnande ur den här striden och mitt hjärta bultar lite för Buffalo Bills. Jag unnade dom den här vinsten, som var deras med blott 13 sekunder kvar. Josh Allen bar sitt lag framåt, och de var så, så nära. Men det räckte inte. Nu blir det Kansas City Chiefs som får möta Cincinnati Bengals i AFC-mästerskapsmatchen i helgen och vinnaren därifrån ställs mot antingen Los Angeles eller San Francisco i Superbowl.

Vilken fantastisk sport det här är. Vilka otroliga, otroliga spelare som finns här.

Hittils har mina tips inte gått som tåget direkt. Green Bay och Titans (båda topp-seedade) åkte på däng med snävaste möjliga marginal. Titans-matchen såg jag, och nog var det på fan att Tannehill skulle kasta en interception sådär sent i matchen, som Bengals sjävklart kapitaliserade på. Kul för Bengals, de har inte vunnit många playoffmatcher, och det här är väl klubbrekord tror jag nu.

Igår la jag mina skrumpna kropp framför TV:n igen och såg Los Angeles Rams, med sitt makalösa försvar, slå ut Tampa Bay. Första delen av matchen var en massaker, nästan. Rams ledde med 27-3 tror jag som värst, men sen vände Bucs som var skrämmande nära att göra en sådan där hypad Brady-vändning men Rams stod emot, prickade ett field goal och saken var klar. 

Rams har sin defensiva kung Aaron Donald att tacka för mycket. Jisses, den karln verkar omöjlig att stoppa. Nu väntar 49:ers nästa helg - vilket borde gå Rams väg. Men man vet aldrig... bollen är oval, allting kan hända.

Ikväll blir nattens sista divisional match, då jag bänkar mig framför Kansas City Chiefs vs Buffalo Bills. Spännande!