Det är dags för mig att säga hejdå till Gamereactor. Åtminstone med en användare här. Med stor sannolikhet kommer jag att läsa åtminstone filmrecensioner här, samt utvalda hårdvarurecensioner och annat som kanske faller mig smaken.

Jag vill passa på att skicka ett stort tack till redaktionen och communityt här, innan jag försvinner.

Jag skaffade en användare mest för att få skriva av mig, något som inte blivit av i den utsträckningen jag tänkt. 

Därför känns det som ett ganska naturligt steg att ta bort min användare här och önska er alla en fin framtid här på sajten.

Ta hand om er.

I know, I know. Den här listan är en månad sen. Jag skyller på min skrämmande lathet vad gäller den här bloggen. Men, om du gillar musik av det lite tuffare slaget ska du absolut läsa vidare när jag listar de bästa plattorna från förra året.

Det var inte lätt förra året, det må jag säga. Obeskrivligt svårt har det varit att sålla bland all hårdrock som konsumerats. Men till slut lyckades jag krama ur mig en lista på de 5 bästa skivorna, som du såklart ska spana in.

#5 - The Hope Conspiracy - Tools of Oppression / Rule by Deception

Kevin Baker ligger inne med branschens bästa pipa, med stor sannolikhet. Själv har jag mest njutit av hans vildsinta vredesvrål i All Pigs Must Die, men förra året krämade han och resten av Boston-gänget i The Hope Conspiracy ur en regelrätt blåtira i form av Tools of Oppression / Rule by Deception. Svängig och rockig hardcore-punk på lättsmälta 34 minuter. Enligt standardreceptet kastas det skit på pissiga politiker i en värld på god väg rakt åt helvete.

#4 - Gatecreeper - Dark Superstition

När Arizona-bandet Gatecreeper, som jag sedan några år tillbaka håller som ett av de mest intressanta inom death metal-scenen, släppte singeln Caught in Treads höjdes mina förväntningar på Dark Superstition till cruisinghöjd. Och när andra singeln, gothiga och melodiska Black Curtain damp ner så vände nog många hardcore death-fans bandet ryggen. Men inte jag. Den melodiska inriktningen är ett faktum, och den dryper genom hela den här fenomenala plattan som bara begränsas av sitt svaga, avslutande spår. All hail the Creeper!

#3 Panzerfaust -  The Suns of Perdition - Chapter IV: To Shadow Zion

Jag brukar kalla polska Mglas magiska “Exercises in Futility” som en uppvisning i hopplöshet. Och om den skivan visar vad som återstår efter undergången, så är Panzerfausts fjärde kapitel i albumsviten “Suns of Perdition” själva undergången. Det var länge sedan jag blev så imponerad av black metal som jag blev här. Fullständigt överväldigande, makalöst oförlåtande, och spärra-in-mig-på-psyket-bra. 

#2 Dödsrit - Nocturnal Will

Tror jag har skrivit 500 gånger vid det här laget att svensk/holländska Dödsrit går från klarhet till klarhet. Deras resa från oborstad crust till melodiskt majestätisk metal är svårslagen, och på fjärde alstret faller precis varenda bit på plats. Inget band i världen just nu är lika vassa på att mixa melankoli med hopp, och inget band just nu fångar precis allt det där som gör metal så väldigt älskvärt som den här kvartetten. Nocturnal Will är en uppvisning i känsla, kraft och effektivitet. Här finns inte ett uns fett, bara mer eller mindre perfekta låtar som avlöser varandra. 

#1 Nails - Every Bridge Burning

Todd Jones, frontman, gitarrist, och sångare i Nails, är förmodligen världens argaste person. Han är så vansinnigt less på precis allting att hans eviga sökande efter att bara få vara ifred resulterade i Nails bästa platta. En skoningslös attack packad med grindcore, hardcore och powerviolence (och en liten hyllning till Judas Priest!) som mest kan liknas vid att bli överkörd och sedan släpad ett par hundra meter av en långtradare med jetmotor. Effektivitet står i fokus, inget lämnas åt slumpen, och på 17 minuter och 44 sekunder lyckas Nails imponera konstant genom 10 låtar fyllda av vrede och variation. En halshuggande uppvisning extrem musik, som jag har lyssnat på säkert 50 gånger förra året.

Donald Trump vann som bekant valet, och idag hade jag planerat att skriva ett inlägg om det. Men, jag såg att Jack White sammanfattat allting i en text på sin Instagram. Därför så tog jag mig tiden att skriva ut den här. För det här är ju den bistra verklighet vi nu ska dras med i fyra år.

Följande är alltså word by word citerat från Jack Whites Instagram. Där sammanfattar han precis allting som är så oerhört tragiskt med att amerikanerna valde Donald Trump som sin 47:e president.

Det viktigaste jag tar med mig från Whites text, är att Donald Trump (återigen, får man väl säga) lyckades övertyga under- och medelklassen att han på allvar är en av dom. Vilket han ju naturligtvis inte är, och i 4 år kommer han och hans polare sko sig ännu rikare på bekostnad av precis dom människorna som skjutsade honom till makten.

Läs, och begrunda. 

Trump won the popular vote. End of story.

Americans chose an known, obvious fascist and now America will get whatever this wannabe dictator wants to enact from here on in. We all know what he is capable of: Project 2025, deportations, nationwide abortion ban, ending his own 2 term limit, backing Putin and his war, shutting down the Board of Education, adding to climate change, limiting LBTQ rights, controlling the DOJ, keeping the minimum wage down, etc. etc. etc. 

Any or all of it.

It’s absolutely dumbfounding that this con man succeeded in pulling the wool over so many Americans not once, but twice. 

The racist, impeached, convicted felon and convicted rapist who stole national secrets and hid them in his bathroom, who told us to inject bleach, who wanted to fix hurricanes with nuclear weapons, who insulted handicap people, called military veterans suckers, who incited an insurrection that invaded the nation’s capital for God sakes (!!!), the failed businessman who’s ventures have all gone bankrupt, a fake Christian selling bibles and sneakers like a carnival side show, etc. etc. etc. 

Christians? He’s not one of your and can’t cite one verse of Jesus teachings. Immigrants? He wants you out. Veterans? He’s a draft dodger. Minorities? He doesn’t care about you at ALL. Union members? He’s a scab.

Working class Americans? He doesn’t give a damn how much you’re struggling. Women? You know exactly what he thinks of you. Dying on the stretcher from a misscarriage of your rapist’s pregnancy. Oh well, too bad.

And all those rich pricks riding in their Cybertrucks listening to their Rogan and Bannon and Alex Jones podcasts are laughing all the way to the bank looking forward to their tax cuts that don’t apply to the middle class. 

And not just with the electoral college this time, but the American people with the popular vote showed that the citizens placed him in power and now deserve whatever evil he’s going to enact.

- Jack White III

Tack, Jack White. För att du skrev precis allting jag, och säkerligen flera andra känner, kring att den här idioten nu än en gång innehar positionen som världens mäktigaste människa. En idiot med absolut noll respekt för människor, och som lyckats tuta i både amerikaner (och än mer tragiskt, en hel drös med svenskar) att han är det bästa valet.

Jag hoppas alla Jones, Rogan och Musk-sektmedlemmar är lyckliga nu, när fortsätter babbla om hur synd det är om den vita mannen, samtidigt som de med ljus och lykta letar efter fler sätt att förtrycka kvinnor och minoriteter.

Den här listan är long in the making. Det kryllar av duktiga skådespelare där ute, och här tänkte jag lista mina favoriter bland herrarna, för att i framtiden göra samma sak på damsidan. Men en sak i taget. 

Det ska sägas att det säkert finns bättre skådespelare än i den här listan. Idén är väl inte nödvändigtvis att utgå från just prestation, utan istället fokusera på vilka jag gillar mest - vilket såklart kan bero på många andra saker än bredd, djup och förmåga.

De här herrarna lyckas däremot alltjämt fånga mig med sitt skådespelande, oavsett var i känslospektrat dom (och jag) befinner sig. Och här, utan rangordning, kommer dom!

Christian Bale

Likt många andra fick jag upp ögonen för Christian Bale i och med American Psycho, där han med finess och minusgradig grace tar sig an Bret Easton Ellis dunderpsykopat. Sedan dess har det fortsatt. Med sina roller i Hostiles, The Big Short, The Fighter, 3:10 to Yuma, The Prestige, och Le Mans ‘66, har Christian Bale visat förmåga på stor närvaro, blixtrande övertygelse och betydande återhållsamhet. Dessutom lyckas han ofta, med varm hand, sätta sin egen prägel på både karaktären och historien. Själv tycker jag att Christian Bale är bäst som tyngd, drabbad och sökande. Där är han närapå oslagbar.

Bästa roll: Hostiles

Philip Seymour Hoffman

Det finns ingen skådespelare jag youtubar utvalda scener med lika ofta som jag gör med Philip Seymour Hoffman. Jag håller hans insatser i Almost Famous, Magnolia, The Ides of March, Mission Impossible 3, 25th Hour och Moneyball oerhört högt, och är nog ganska övertygad om att han är den bäste, av alla. Philip Seymour Hoffman hade en enastående förmåga att gå från ynklig till mäktig på ett sömlöst sätt, ofta flera gånger i samma film. Dessutom hade han en slående pondus i nästan varje scen han är med i. Hans tempo, växling och styrka i dialogstyrda scener är oslagbar. Kungen!

Bästa roll: Mission Impossible 3

Vince Vaughn

Okej. Vince Vaughn har långt ifrån samma bredd som flera andra på den här listan. Men han gör mig på gott humör. Han är avslappnad, pratig, rolig och han lyfter varenda komedi han är med i, även i danska dassiga rullar som Couples Retreat och The Breakup. Men, nu är det ju inte riktigt dom filmerna som fått mig till Vince Vaughn-fan, utan istället filmer som Old School, Into the Wild, Wedding Crashers, och The Watch. Nej, Vince Vaughn är ingen “stor” skådespelare, men hans tajming, snackiga snack, och klockrena “nu ska jag förklara hur det ligger till”-stil är något som placerar honom på den här lilla listan.

Bästa roll: Wedding Crashers

Ben Foster

Första gången jag stiftade “bekantskap” med Ben Foster var genom hans geniala porträtt av den methrökande skinhead-brorsan i bortglömda Alpha Dog. Redan där visade han sin största styrka: intensitet. Sedan dess har jag följt honom genom klockrena prestationer i filmer som Leave No Trace, Hostiles, Hell or Highwater, 3:10 to Yuma, och även i den fenomenala dramaserien Six Feet Under. Nu är jag förvisso partisk, men Ben Foster knycker scen efter scen i nästan alla filmer han är med i. Oavsett om han bränner upp diligenser, rånar banker i Texas, eller leder sin dotter genom skog och mark, så går hans prestationer ofta rätt igenom skärmen och rakt in i hjärtat. Obevekligt, skulle jag nog beskriva hans skådespeleri som.

Bästa roll: Hell or Highwater

Jake Gyllenhaal

Det visade sig väldigt tidigt att Jake Gyllenhaal var mer än en pretty boy, och då tänker jag närmast mytomspunna Donnie Darko. Precis som alla andra på den här listan (utom Vince Vaughn då) så väljer Jake Gyllenhaal ofta spännande projekt, och han har navigerat Hollywoods snåriga karta med stor bravur, och undvikit de typiska actionhjälte- eller komedifällorna. Istället har han, ofta med små medel, skänkt sina karaktärer ett stort djup i filmer som Nightcrawler, Prisoners, Jarhead, Zodiac, och Brokeback Mountain. Jag gillar hans något dimmiga tolkningar, där precis rätt mängd lämnas åt tittaren, med resten lämnas i dunkel. Ofta bygger Jake Gyllenhaal upp ett litet kosmos kring sina karaktärer, vilket inte många lyckas med. 

Bästa roll: Prisoners

Hur ser din lista ut?

Blogginläggen om skribenters och medlemmars 4 viktigaste filmer har varit rolig läsning. Som filmälskare sedan barnsben så kan ju jag knappast vara sämre. Här kommer mina 4 viktigaste filmer.

Det var inte någon enkel uppgift, detta. Och cred till alla er som tagit er tiden att göra samma sak. Som vanligt är det lätt att nostalgin tar över, och till en början bestod således min lista nästan enbart av filmer jag såg som barn.

Jag har läst någonstans att den popkultur man tar del av mellan åren 12-20 (någonstans där) är även den som har störst impact på en, och färgar och formar ens smak och attityd - som sedan hänger med resten av livet.

Så, särskilt konstigt är det då inte att alla mina viktigaste filmer upplevdes när jag var antingen stort barn eller liten vuxen. Aja, nog babblat. Här kommer listan.

Terminator 2: Judgment Day

Jag gick i trean eller fyran och upplevde James Camerons magnifika action-mästerverk sent en kväll med min yngre bror. Självklart gick den här historien raka spåret in i hjärtat, samtidigt som den visade för mig vad specialeffekter kan innebära för en film.

Det var främst relationen mellan T-800 och John Connor som borrade sig djupt in i nervsystemet, men här fanns och finns så otroligt mycket mer att älska: T-1000, inledningen när Arnold dänger på mc-knuttar, den tighta slutsekvensen, polisstormningen av Cyberdyne, och mycket mer.

Den här filmen är en av tidernas främsta, och påverkade mitt filmintresse djupt.

Pulp Fiction

En film som vänder upp och ner på historieberättande, som presenterar den ena stencoola karaktären efter den andra, och som samtidigt exploderar av fascinerande dialog, hade naturligtvis noll bekymmer att gräva sig djupt in i en tonårings själ för att sedan stanna där i cirka 25 år.

Quentin Tarantinos bästa film expanderade min syn på filmunderhållning och banade väg för ett större intresse i hur man skriver dialog och strukturerar en film.

Där och då var Pulp Fiction helt olik någonting jag sett, och det ger såklart rullen en given plats här.

Young Guns

Under en period som fjäderlätt pojkusling var jag besatt av cowboys och westerns. Jag spenderade eftermiddagarna med valfri cowboy-serie på TV, läste böcker, putsade leksaksrevolvrar eller hade gunfights med mina plastversioner av Buffalo Bill eller Billy the Kid.

Och mycket av det intresset härstammar från Young Guns, själva definitionen av en cool film för en liten grabb. Den innehåller precis allt för att svetsa fast underredet i soffan (eller golvet).

Den kaxiga attityden, rockmusiken, och framförallt vänskapen i Billys gäng gjorde att jag såg den här filmen fler gånger än jag kan räkna till. 

What’s Eating Gilbert Grape

Första gången jag såg Lasse Hallströms finaste film så fick jag kämpa för att hålla tårarna på rätt sida skinnet. Jag kommer ihåg hur jag fängslades av Leonardo DiCaprios Arnie, kärleken mellan Gilbert och Becky, och den sjukligt överviktiga modern där inne i huset.

Den här filmen ökade mitt intresse för drama, och synliggjorde energin i mellanmänskliga relationer på ett sätt som ingenting hade gjort innan.

För mig är What’s Eating Gilbert Grape mallen för hur man berättar en varm, engagerande, och levande historia om uppoffring, kärlek, och utanförskap.

En pärla till dramafilm vars vibrationer ekar än idag. 

Hur ser din lista ut?